Veni, Vidi, Vici!

Då dörren stängts för dämpades skallet från hundarna även om de hördes än då de var runt om dem. Johanna var inte ovan vid denna situationen, hon känner igen i hundarnas blick vad som hänt.
"Mutanter" mumlar hon fram och kastar en blick på dem båda. Hon hade inte hjälpt dem med dörren. Hon hade tänkt, men den andre mannen var före och ju fler kockar desto vattnigare soppa som man sa. Dessutom hade hennes taktik under förra spelen varit att spela svag.
Troligen skulle det inte fungera här då hon visade upp en helt annan attityd och att de kanske visste om henne utan att erkänna det.
Hennes blick sökte sig ner till hundarna där nere. Det var egentligen nu denna episka strid skulle stå. De alla tre kämpa för sina liv och kasta ner någon, ner till hundarna där denne slets till stycken.
"Vackert, mycket vackert." mumlade hon mer till sig själv än till de andra. Inte för att hon tyckte det var vackert, bara att något äntligen verkade som det skulle.
Hennes karitaristiska leende var åter på plats då hon vände sig mot dem och korsade armarna. Det var inte mycket som rubbade Johanna, som fick henne rädd. Inget mer förutom vatten, en rysning gick genom henne då hon såg ut. Men nej, hon skulle inte tänka på det, inte nu.
"Så mina herrar, vad för spännande änder härnäst då?" sa hon lätt och kastade en blick på dörren, den verkade snart ge vika utav hundarnas iver att komma in.
"Kanske en liten promenad vore att föredra." flinar hon till mot dem.

Jezebel såg upp på de andra två när de började tala och han suckade, han förstod sig inte på dem, att de var så benägna att ge sig av till olika platser i huset.
"Jag vet inte varför ni vill bege er djupare ner i huset. De flesta rum på det här stället är fyllt av de där sakerna" sa han och reste sig graciöst upp, han kände att såren på ryggen blödde, men han reagerade inte nämnvärt över det, han var redan blodig, den som hade reagerat hade varit Cassian. Varför tänkte han åter på den andra mannen? Jezebel trängde åter undan tankarna på Cassian, han gick fram till räcket och såg ner på hundarna, för en sekund övervägde han och hoppa ner, men att bli sliten i stycken kändes inte så lockande, fast samtidigt kändes det lockande att få avsluta allt. Han såg på de andra, och övervägde ifall han skulle tala mer med dem?
"Varför är vi här? Vet ni vem som ligger bakom det?" sa han.

Johanna log lite roat det var ett förslag om något. Hon kastade en blick på döden mannen, Jezebel hette han visst.
"För att man kan lika gärna göra det som att sitta här och låta mossan växa på oss." sa hon enkelt och gick till dörren som nu inte var förbommad.
"Sedan vem vet? Det kanske uppenbarar sig en hel godisäng någonstans." flinade hon till, som för att dölja något annat. Men hon stannade upp med handen på handtaget då Jezebel sa något mer och hon vände sig om.
"Gissar att det är Snows verk. Att ni kommer från något annat ställe, hur otroligt det än låter. Ni borde finnas utanför Panem, han har tagit er hit och detta är spelen. Det är alldeles för likt hungerspelen att det inte kan vara något annat. Förutom att det inte finns ett ymnighetstorn och att vi har vapen med oss i förhand, samt att det inte var en ceremoni innan." sa hon betänksamt, kanske det var en ny sorts spel, bara för att sätta dit dem?

Jezebel såg på mannen och log kallt.
"Vad jag har fått reda på är de som fanns i huset är döda. Självklart kan min information vara felaktig, och om ni vill söka igenom hela huset tänker jag inte hindra er. Jag kan meddela att på större delen av andra våningen finns det ingen vid liv, eller inte vid liv som vi är, eller så är dörrarna låsta" sa han och ryckte på axlarna. "Men för all del, kan vi söka igenom huset, och famla i mörkret efter ett halmstrå" sa han och stirrade sedan på kvinnan.
"Det du verkar tycka är uppenbart, är långt ifrån uppenbart för mig, eller för mannen här verkar det som." sa Jezebel och stirrade på hundarna.
"Jag är ifrån London, och har aldrig hört talas om Panem eller någon Snow, dessa spel du pratar om är heller inget som jag har kännedom om." sa han och såg sedan på mannen. "Till skillnad ifrån dig så vaknade jag upp här, vilket kan betyda att någon av er fört hit mig, inte för att det spelar mig någon större roll, vart jag är rör mig inte ryggen, men jag uppskattar inte att sövas ner och föras bort mot min vilja" sa han och såg ut genom fönstret.
"Jag skulle föreslå att vårt mål är att följa vägen som leder bort ifrån huset, jag skulle gissa att det finns en stad någonstans längs den vägen. Men för att klara sig där ute kan proviant behövas, men jag misstänker att det inte finns någon mat i detta hus, det ser ut att ha varit "övergivet" ett tag" sa han sakligt.

Johanna svarade inte någon av dem, hon visste att presidenten kunde göra precis det de talade om, allt det de talade om. Det kunde visst vara sant det de sa, men det kunde även vara som hon trodde.
Då mannen nämnde något om London for ett minne förbi, från en historielektion i skolan. Men hon mindes inte, hon hade aldrig varit särskilt intresserad av skolan heller då hela dess undervisning styrdes av regim.
Dock nickade hon åt mannen som äntligen verkade komma med ett konkret förslag.
"Ute finns det natur och skog, där finner vi mat. Om det nu inte finns något här som du säger." säger hon enkelt men börjar bli otålig nu och kände att hennes humör snart skulle brista. Det som hände vid trappan var ett av hennes mindre utbrott.

Jezebel såg på dem, det verkade som om de fann hans idé intressant, det förvånade honom nästan. Han var inte ovan vid att människor lyssnade på honom, men de här två verkade själva vara vana vid att bestämma. Han såg på kvinnan.
"Det är däremot inget du kan veta. Du har inte varit här, och det ser ut att vara höst ute, så det är inte mycket som blommar" sa han enkelt och såg sedan på mannen när han öppnade dörren och gick ut, han såg hundarna, försvinna ifrån rummet under dem, han hörde skott och förstod att mannen skjutit mot hundarna. Han gick ut genom dörren och såg hundarna ligga på golvet, och mannen siktade fortfarande mot dem. Jezebel höll kniven i handen och förstod att mannen höll vapnet riktat mot dem för säkerhetens skull och han gick fram till den närmaste hunden och skar halsen av den, han upprepade processen med den andra hunden och såg sedan på den tredje som fortfarande andades, och han förstod att skottet inte träffat något dödligt. Hunden morrade mot honom och han sparkade till den och skar halsen av den innan den hann attackera. Jezebel kände en stor sorg när han var tvungen att döda djuren, men de led inte längre och det gladde honom. Jezebel såg på mannen men sa inget utan gick ner i entréhallen.

Johanna himlade med ögonen till svar åt mannen. Visste väl hon med att skogen inte alltid var full med mat. Men de hade inte så mycket att välja utav om de inte hittade något i huset. Hon hade förvisso med sig lite specialmat med, torkat bröd som man inte behövde så mycket av för att bli mätt, men inte heller det skulle räcka i all oändlighet.
Johanna följer efter de andra männen ner och studerar deras taktik, hon visste och fick det bekräftat att Yuu var skicklig, troligen tränad soldat.
Jezebel var också skicklig, men på en helt annan och en mer elementär nivå. Att djuren dog gjorde henne inget. De var ändå mutanter, eller hade fått något slags virus och de led säkerligen. Hon lät de båda männen sköta det hela, inte för att hon inte kunde, mer för att de var före samt att de inte verkade ha något emot det hela.
Då de kom ner till entrehallen vände hon sig mot Yuu.
"Så var någonstans var gången till källaren?" frågade hon enkelt. Om nu Jezebel sökt i ovanvåningen förutom det låsta och hon och Yuu här nere, så var det enbart källaren som återstod. Dessutom vore det bra om de var raska, ty säkert fanns det fler hundar i närheten.

Jezebel torkade av kniven på rocken och såg på de döda hundarna innan han mötte de andras blickar, men han förblev tyst, när han följde efter de andra. Han hade kniven fortfarande dragen och han undrade när de skulle bli överfallna nästa gång. Jezebel övervägde att överge de andra och söka igenom de delar av huset han inte varit i ännu, men han fann det intressantare att se vad som kunde ske när han var med de andra. Jezebel hade sett deras ögon och han hade fattat tycker för dem, han drömde om att skära ut dem, att ha deras blod över sig, tanken fick Jezebel att le ett kallt leende. Han såg på mannen som försökte få upp en dörr, men den verkade inte ge vika. Jezebel studerade honom men gjorde ingen ansträngning till att hjälpa honom.
"Jag skulle misstänka att du inte vill öppna den dörren om det är något som håller emot på andra sidan" sa han enkelt.

Johanna såg mellan männen och på dörren.
"Eller annars kanske det är en annan människa. Men vi kommer aldrig få reda på det om vi inte försöker." Johanna ryckte på axlarna och kom fram till Yuu för att hjälpa honom. Mannen knuffade på dörren med hela sin kroppstyrka, men dörren gav inte vika.
"Vill ni ha hjälp?" log Johanna med ett retsamt och roat leende på sina läppar, hennes ögon glittrade till. Att inte veta vad det var, att kanske ligga på dödens kant, det var något som livade upp. Ibland kunde hon bara skaka på huvudet åt sig, hur hon tänkte, så hon egentligen avskydde spelen. Eller snarare avskydde att någon styrde henne och bestämde över hennes liv. Johanna ville inte leva med bojor under en annans makt och nu hade hon inget att förlora mer än sitt liv om inte var värt något.

Jezebel himlade med ögonen, självklart var han inte rädd för döden, han var döden, och vad hade han att frukta? Han levde i ett helvete han inte kunde komma ut, han ville inget annat än att se hela mänskligheten dö ut! Han tänkte på ärren han hade på armarna, de senaste var ifrån några månader sedan, det hade varit sista gången Cassian räddat honom, eller nej inte sista gången, den sista gången han gjort det hade han ställt sig mellan honom och Cassandra och nästan dött. Jezebel skakade på huvudet åt den andra mannens dumhet, varför rädda honom? Han skulle inte uppskatta det. Jezebel hade däremot gripits av pannick när Cassian nästan dött, han ville av någon annan anledning inte se den andra mannen dö, men han hade räddat honom.
Jezebel tänkte sen på såren på ryggen, de blödde och han suckade för sig själv, han hade inget som kunde stoppa blödningen, men vad spelade det för roll? Han såg på mannen när han försvann på andra sidan dörren och sedan hur dörren öppnades, och Jezebel gick in. Han såg inget i rummet och tänkte på lyktan som han funnit och tog upp den ur väskan (det är en liten söt lykta xD), han tände den med tändarna, den gav inte mycket ljus men tillräckligt för att Jezebel skulle se att väggarna var dränkta i blod och han log, han höll ena kniven i ett stadigt grepp och la ner skalpellen i fickan och gick sedan längre in i mörkret, om han skulle möta döden här så fick det bli så.