Jane och Hogwarts

Haha

Bra

Jättebra

O, vad spännande!! *biter på naglarna*
Vad ska hända nu?
Verkligen superbra skrivet Ester Potter 04!!

Jättebra! ♥

Här är kapitel 7. Förlåt för att det var så länge sedan det kom ett nytt kapitel men här är kapitel 7. Och tack för era finna komentarer
Hermione Granger12, Remus Potter, AnnaGranger och Elsa Gryffindor.

Kapitel 7
När professor McGonagall pratat färdigt blev det plötsligt helt tyst i några sekunder, sen började alla prata i munnen på varandra.
”Vad tror ni kan ha hänt?” frågade Albus.
”Ingen aning, men det känns i alla fall inte bra”, sa Rose tyst.
”Men vem tror ni har gjort det? Några dödsätare som ville hämnas Ni vet vems död?”
”Nej, då skulle dom ha använt sitt eget märke istället för det där”, sa jag lättad över att det förmodligen inte var dödsätare.
”Kan vi inte gå upp till sällskapsrummet nu?”
”Visst”, sa Jon
Vi började gå genom korridorerna som var fulla med folk som var på väg mot sina sällskapsrum medan dom pratade om det som just hade hänt. När vi efter en lång stund kom fram till porträttet av den tjocka damen som fungerar som dörr till Gryffindors sällskapsrum måste vi vänta en lång stund medan hon sjöng en av alla sina sånger. När hon till slut hade sjungit färdigt vände hon sig mot oss och sa:
”Lösenordet?”
”Testral”, sa Jon.
Porträttet svänger undan och vi kliver igenom och in i Gryffindors sällskapsrum som är fullt med folk som pratar om det som just hänt. Vi sätter oss i några lediga fåtöljer som står i ett hörn.
”Tror ni att…” började Albus men blev nästan på direkten avbruten av Rose:
”Måste vi prata om det just nu?”
”Nej, men det känns bara så konstigt att det plötsligt ska börja hända saker just nu när det varit så lugnt i 19 år…”
”Men det här är ju inte alls lika farligt som det som hände för 19 år sen.” påpekade Jon.
”Inte ännu…” sa jag samtidigt som professor Longbottom som är föreståndare för Gryffindors elevhem steg in genom porträttet av den tjocka damen.
”Vi lärare har nu pratat med varandra och kommit fram till att vi inte ska dra några slutsatser förrän vi har undersökt saken närmare. Era lektioner fortsätter som vanligt efter lunchen. Om ni vill fråga om något så är jag nere i stora salen”, sa han och gick sedan tillbaka ut genom porträttet.
”Lärarna har rätt i att vi inte ska dra några slutsatser redan”, sa Rose bestämt. ”Vi kan väll gå och hälsa på Hagrid och Charlie? Dom har sagt att vi gärna får komma.”
Hagrid vet jag är den långa mannen som mötte oss vid tåget och Charlie tror jag är den släkting till Rose och Albus som under den senaste tiden har jobbat tillsammans med Hagrid som skogsvaktare och lärare i skötsel och vård av magiska djur.
”Ja det gör vi”, sa Albus glatt.



När vi en liten stund senare kommer ut genom porten och börjar gå mot Hagrids stuga blåser det för fullt.
”Nu ångrar jag att jag inte tog min mantel”, erkände Jon som när vi skulle gå hade varit fast besluten att han skulle gå ut utan några tjockare kläder en dom han redan hade på sig.
När vi är framme vid stugan kliver Rose fram och knackar på. Dörren öppnas nästan genast av Hagrid.
”Rose, Albus och… Vad hette ni nu igen? Vad roligt att ni kom!”
”Dom heter Jane Brown och Jon Smith”, sa Rose och steg in genom dörren.
”Juste! Det är så svårt att hålla reda på alla förstaårs elevers namn . Sätt er vi bordet så ska jag koka tee. Det va läskigt de som hade hänt Hufflepuff eleven, men det behöver vi inte prata om nu”, sa Hagrid och började koka tee.
”Vad var det ni lärare sa till varandra efteråt? Och var är föresten Charlie?” frågade Albus.
”Va vi lärare sa till varandra behöver du inte veta. Och Charlie e ute i skogen han är no snart tillbaka. Bullar?”
”Ja tack.”
Han börjar plocka fram muggar och tar fram en påse bullar. Jag känner på mig att Hagrid är den typen av person som man gillar på direkten. Fast det är lite så med mig att när jag träffar en person så brukar jag direkt täcka mig personen på det sättet och sen tänker jag mig alltid att den personen är så. Så om tillexempel mitt första intryck av en person är att den personen är mystisk så täcker jag mig den personen som mystisk fast det visar sig att den personen inte alls är det. Som med professor Strange…

Jättebra!

^Tack! Håller på med kapitel 8 nu så om någon kommenterar borde det kunna komma upp inom dom närmaste dagarna

Jättebra!!!!

Hermione Granger12: Tack!
Nu är jag klar med kapitel 8! Bara en liten fråga först hur tänker ni er att dom olika personerna i berättelsen ser ut? Tänkte att det hade varit kul att veta Men nog med prat här är kapitel 8:

Kapitel 8

Det har nu gått 3 dagar sen Hufflepuffeleven försattes i sömn men på Hogwarts är det mesta som vanligt - utom att alla har något spännande att prata om och att lärarna har förstärkt säkerheten – vi har våra lektioner, busar i sällskapsrummet och gör läxorna.
”Har någon sett min andra strumpa?” frågar Lizzie som är en av flickorna som jag och Rose delar rum med.
”Jag tror den är under din säng”, säger en rätt bestämd, mörkhårig och brunögd flicka vid namn Alina.
”Tack!” svarar Lizzie och drar fram sin strumpa.
Det är lördag morgon och vi har inga lektioner idag, men det betyder inte att vi inte har några läxor att göra…
”Ska vi gå ner och äta frukost Jane?” frågar Rose. ”Det är något jag vill säga sen.”
”Aa, jag kommer nu”, säger jag och tar på mig en ljusblå munkjacka.

När vi ätit frukost går vi och hämtar fjäderpennor, bläck, pergament och några böcker innan vi tillsammans med Jon och Albus går ner till sjön.
”Ska vi börja med läxorna i trollformellära?” frågar Rose och sätter sig i det fortfarande gröna gräset.
”Visst”, svarar jag och sätter mig ner bredvid henne.
Det är snart oktober men det är till skillnad från den dagen då vi gick till Hagri sommarvarmt och jag tar snart av mig munkjackan. Det är inte så mycket folk här eftersom tredjeårseleverna och uppåt är i trollkarls byn Hogsmead som ligger en bit härifrån idag.
”Det här funkar inte!” utbrister Albus frustrerat och viftar med trollstaven i ett försök att förvandla ett grässtrå från grönt till orange.
”Börja med att förvandla det till blått det är lättare”, säger Jon som just har förvandlat ett par grässtrån från gröna till en mörkblå färg.
”Vad var det du ville säga innan idag Rose”, frågar jag.
Rose ska just säga något men avbryts av ett högt plaskande från sjön och vi vänder oss alla åt det hållet. Ur sjön lyfts en stor fena upp och landar sedan i vattnet igen.
”Tror ni att det var jättebläckfisken?”, frågar Albus.
”Nej. Det där var en fena och så vitt jag vet har bläckfiskar inga fenor”, svarar Jon.
Plötsligt syns konstiga mönster ovanför vattenytan och Rose börjar som trollbunden gå mot vattnet. Jag tittar mig omkring på jakt efter någon som kan hjälpa till men hittar ingen. Nu är Rose framme vid vattnet och hoppar i. Hon börjar nästan på direkten flyta utåt och när hon är ute på djupt vatten börjar hon sjunka. Utan att tänka mig för slänger jag av mig skorna och börjar springa mot vattnet. Någonstans långt bakom mig hör jag Jon som ropar att jag ska komma tillbaka och Albus som ropar efter hjälp men jag har bara ögon för Roses kropp som sjunker neråt mot sjöns djup. Jag simmar det fortaste jag kan mot det ställe där Rose just låg. Jag kan vågar inte tänka på att jag kanske aldrig mer kommer få se Roses vänliga leende eller höra hennes röst. Nu börjar jag fatta att dom där teckna på något sätt förtrollade Rose så att hon skulle dränka sig skälv Jag är nästan framme vid det stället där Rose sjönk. Bara en liten bit till… Då känner jag plötsligt hur någonting tar tag i mitt ben och drar mig neråt men jag lyckas sparka mig fri och fortsätta framåt nu ser jag Rose som långt under mig sjunker djupare och djupare neråt. Jag tar ett djupt andetag och börjar simma ner mot sjöns oändliga djup. Jag ser hur Rose samlar sina sista krafter och sträcker ut sin hand så att jag kan ta tag i den innan hon förlorar medvetandet. Jag börjar simma uppåt med Roses hand i min men innan jag når vattenytan får jag en snabb skymt av odjuret vars fena vi såg innan. Den ser ut som en större och läskigare variation av en sjöjungfru och har en lång gråblå fena och grönbrun hud och ögonen ha inga irisar utan bara en mörk svart pupill i den vita ögonhålan. Den har långt trasligt grått hår som är fullt med sjögräs och i handen håller den en treudd. Den ger ifrån sig ett högt skrik och gasta treudden mot mig innan jag simmar upp genom utan och ut i friska luften lagom för att se professor Longbottom komma springande tillsammans med rektorn som får en kvast att flyga fram och börja flyta bredvid mig så att jag kan putta upp Rose och mig skälv på den och sedan lyfta upp i luften precis i tid för att kunna vika åt sidan när fenan far upp i luften på det stället där jag precis befann mig. Jag susar mot stranden och tar mark bredvid Albus. Det är först då som jag känner den smärtan som jag har vid högra sidan av revbenet. Jag hade varit så inriktad på att rädda Rose att jag helt glömt bort treudden. Det sista jag ser innan jag förlorar medvetandet är varelsen som argt dyker upp ur vattnet och ger ifrån sig ett högt skrik innan den simmar ner under utan igen.