One Piece

Saru sov skönt innan han kände hur en pinne petade honom i sidan och han vaknade till, sömnigt tog han av sig hatten och tittade på kvinnan.
"Vaereom?", Sade han grötigt och satte sig upp. Sedan såg han hur Elanor gick iväg från båten.
"Vaskaru?!", Skrek han efter henne, lika grötigt som innan. Sedan lade han sig ned igen och stirrade upp i himlen, den var blå, inte ett moln syntes till.
"Deärvälbaraattdrasigivägsnart:", han pratade fortfarande grötigt så det lät som att alla ord satt ihop och bildade en lång röra. Förvirrad låg han och stirrade upp i himlen, att komma tillbaka till sin hemstad hade varit mer tröttsamt än han trodde.

Elanor vänder sig om och ser mot dem, mot mannen som nyss vaknat och knappt kunde tala. Något i stil med "Vad tror du idiot?" far genom hennes huvud. Men det var något hon aldrig skulle säga och inte heller säga det till någon som faktiskt var trevlig. Egentligen var det för att han kanske var trevlig hon skulle våga säga något sådant utan att få skit. Istället svarar hon honom med ett litet leende.
"Tillbaka till värdshuset herrn. Jag skulle finna kvinnan vilket jag gjort, att jag inte klarade den andra uppgiften gör att du inte är skyldig mig något." skrek hon till svar över myllret av röster.
Sedan vände hon sig tvekande om tillbaka, konstigt nog skulle hon sakna dem. Men det skulle nog gå att glömma, så som de små bekantskaper man gjorde på värdshuset.
Hon började långsamt gå tillbaka och höjde handen som ett sista hej då innan hon gick vidare.

Bonbon tittade på mannen som skulle bli hennes kapten, han verkade inte direkt kvick, hon skulle inte ha några problem att sno hans pengar, inte som det verkade iallafall, man visste aldrig. Hon hade mött många som låtsades sova räv, och som sedan fått tag på henne, hon hade kommit därifrån på olika sätt, ibland pratat sig ur situationen, ibland slagit personen eller ropat på hjälp, andra gånger hade hon hamnat i fängelse och fått ta sig därifrån. Bonbon tittade efter flickan som inte direkt verkade veta vad hon skulle göra. Bonbon tyckte hon påminde om en hund som sprang tillbaka till sin herre vad herren än gjorde med den. Men vissa människor hade helt enkelt inte någon egen vilja, utan lydde bara blint order. Visst var det praktiskt med sådana människor, men hon förstod aldrig hur de stod ut med sig själva. Hon skulle aldrig lyda en order hon fann idiotisk, trots att hon nu hade en kapten var hon sin egen herre i första hand.
Bonbon såg roat på mannen, det lät som om han sluddrade i nattmössan, vilket han kanske gjorde då han var ganska nyvaken.
"Ja det är fint väder för att ge sig ut på havet, även om det snart kan ändras." sa Bonbon och lutade sig mot masten i båten och la upp benen på relingen. "Vad väntar vi egentligen på? Eller är det någon mer som skall följa med?" frågade Bonbon utan att se på mannen. Hon korsade benen och tog sedan upp flöjten, hon uppskattade inte att spela inför folk, men om hon och mannen skulle resa ihop tänkte hon inte sluta spela, utan fick helt enkelt lära sig att spela inför andra, även om andra i det här fallet endast inkluderade en människa.

Saru tittade förbryllat efter kvinnan och vände sig sedan till den andra.
"Väntar på? Nej, det verkar inte så: Gör någon nytta medan jag börjar ro ut oss så att vi kommer från piren.", Sade han enkelt och bestämt innan han tog fram årorna som han sedan använde för att paddla ut båten mot det öppna havet. Han hade ett gäng sjökort så navigera skulle han kunna göra.
"Kan du navigera?", Frågade han medan han rodde, han hade växt upp på en båt så han hade växt upp genom att göra liknande arbeten; att ro var inte det största problemet med havet, ett tråkigt och nödvändigt ont men det skapade i alla fall inga allvarligare problem.

Bonbon såg på mannen som verkade förvånad över att den andra kvinnan fortsatt gå, hon visste inte varför han var förvånad, kvinnan hade ett jobb hon var tvungen att gå tillbaka till. Bonbon himlade med ögonen åt hans order och la undan flöjten och såg på seglet, den gamla fiskaren, Will, hade lärt henne hissa segel, att följa med honom ut var det närmaste havet hon hade kommit. Mannen hade sett henne spendera många timmar vid piren och endast stirra på havet och tillslut hade han frågat om hon ville följa med ut, Bonbon hade varit överlycklig. Självklart hade hon varit hopplös i en båt till början, hon hade inte vetat något om hur man var på en båt, trots att hon föddes på en båt hade hon aldrig gjort någon nytta på Rogers skepp, men Will hade lärt henne hissa segel och hur man rensade fisk, han hade också lärt henne hur man kunde se vilket håll de olika väderstrecken låg åt, genom att granska solen, stjärnorna och vågorna, men det var också allt hon kunde inom navigering så när mannen frågade svarade hon.
"Nopp, Will lärde mig finna de olika värdestrecken men inte mer än så" sa hon medan hon riggade seglet och såg vinden ta tag i det, Bonbon kontrollerade att seglet var ordentligt surrat innan hon satte sig ner.
"Jag misstänker att ni kan det då ni fann er väg hit?" sa hon och såg på mannen. Bonbon satt med benen i kors och såg på mannen.
"Jag heter Bonbon" sa hon sedan och log ett vänligt leende och såg på den vita flaggan.
"Ingen egen flagg?" frågade hon.

Elanor gick tillbaka mot värdshuset, då hon kommit upp på en höjts vände hon sig om och såg efter båten. Hon sörjde dem redan. Sörjde en kort bekantskap. Men hon förstod mannen, han hade frågat den andra kvinnan men inte hon. Varför skulle han ens? Kvinnan hade allt Elenor inte hade och kunde det med båtar. Elenor var ett hopplöst fall och nu måste hon tillbaka utan pengar, värden skulle slå ihjäl henne.
Eller visst han skulle inte, men näst intill. Hon rös till och såg på husen omkring sig. Hon ville inte erkänna det men hon ville härifrån. Men hon kunde inte, rymde hon bröt hon ett kontrakt. Hon misstänkte att det var förfalskat, men hon visste inte.
Då hon kommer till värdshuset sätter hon direkt igång med arbetet för att undvika ägaren så länge som möjligt. För första gången rör hennes tankar vid att fly.

Saru lyssnade till vad hon kunde, lite halvt ointresserat men hon lyckades hissa flagg och de gladde honom, när han kände att vinden tog tag i seglet satte han sig vid det lilla rodret på båten med ett leende.
"Okej, du lär dig nog tillslut.", Sade han enkelt och började styra kursen mot nästa ö; vad det kunde innebära i äventyr visste han inte men det var också det som var så spännande.
"Bonbon? Där ser man. Mitt namn är Saru och nej, jag har ingen egen flagg ännu; stack nyss från min förra besättning. Fick mina händer på sjökort över norrblå så jag tänkte att jag skulle bli min egen med dem i min ägo.", Sade han enkelt och stirrade ut mot havet, molnen såg ut som stora marshmallows och han kunde inte se något antydan till stormar vilket gladde honom; han kände inte för att hissa upp sitt hemmagjorda tak till skydd.
"Så, vad kan du för något då? Några speciella färdigheter?", Frågade han med ett litet leende, själv hade han inte någon djävulsfrukt ÄNNU men han ville allt lägga sina vantar på en.

ooc. Skippade djävulsfrukten tills vidare.

Bonbon log roat.
"Visst, jag har ju hört att man skall lära sig något nytt varje dag" sa hon och ryckte på axlarna. "Även om jag misstänker att man brukar fråga sin besättning vad de är kapabla till innan man tar sig an dem" sa hon och höjde ett ögonbryn.
"Ja Bonbon, något problem med det?" sa hon och nickade åt hans namn Saru, det gick antagligen lika bra som vilket annat namn som helst.
"Förräderi? Att stjäla ifrån sin egen besättning brukar inte direkt vara populärt, men jag misstänker att du inte lägger någon vidare vikt vid det hela, och ja vem är jag att läxa upp dig då jag själv tjänat mitt levebröd på att ta ifrån andra och ge till mig själv" sa hon leende och slog sig ner vid masten och studerade flaggan. "En vit flagg har sina fördelar den med"
Hon stirrade på Saru som stod vid rodret.
"Jag har levt som tjuv sedan jag var ung så ja allt som det yrket innebär kan jag nog räkna in som färdigheter" sa hon leende och stoppade in en klubba i munnen. Hon visste inte vem mannen var och hade inte för avsikt att tala om att hon besatt en djävulsfrukt, inte fören hon visste om han var att lita på.
"Själv?" frågade hon.

"Man brukar väl det men är du inte tillräckligt kapabel så kommer vi att märka det tids nog.", Sade han med ett litetl leende, han sade det vänligt och som ett konstaterande snarare än något annat. Till den andra frågan ryckte han bara på axlarna, vad hon hette intresserade honom egentligen inte även om det underlättade när man pratade med varandra.
"Nej, det var inte så populärt heller. Vi kanske kommer att möta dem senare, eller snarare. Eller så möter vi dem inte överhuvudtaget.", Sade han endast, tanken på hans gamla besättning kändes jobbigt då han visste att det kanske var något han var tvungen att ta itu med innan han åkte in i storleden.
"Det låter bra, då kommer du till någon nytta gissar jag.", Sade Saru och skrattade lite men frågan som han fick efter tyckte han var högst besynnerlig.
"Ja, jag har varit piratlärling som sagt och med det kommer nödvändiga färdigheter för att överleva ute på havet; som navigation.", Sade han och sedan förblev han tyst en stund. Hon skulle förmodligen vilja prata mer, hon verkade som en väldigt pratglad person och då behövde han spara lite luft till ett senare tillfälle. När han hade seglat själv till Spider Miles hade han inte pratat så mycket och det hade både varit skönt och tråkigt.

Bonbon höjde ett ögonbryn och såg på mannen.
"Ja tids nog gör vi väl det" sa hon enkelt, antingen överlevde hon det här äventyret eller så gjorde hon det inte, allt hon visste var att det behövde en större båt, de skulle knappast överleva i storleden i den här båten. Detta var antagligen något mannen visste om och hon hoppades att han hade en lösning på det hela, de kunde självklart stjäla en båt, men att handskas med en större båt bara de två skulle vara problematiskt.
"Ja tiden får väl avgöra om vi möter dem" sa hon och tittade sedan på mannen. "Vilka pirater stal du ifrån?"
Bonbon kände att hon inte hade någon vidare lust att stå öga mot öga, med någon av de större och starkare piraterna, inte nu iallafall, hon skulle inte klara den striden. Hon kunde kanske övertala dem att mannen kidnappat henne om det var rätt pirater, men hon visste också att många pirater var hjärtlösa och inte skulle bry sig, att mannen var deras fiende och hon hade oturen att vara med honom spelade ingen roll.
Bonbon skrattade roat.
"Ja jag är en person som kan skaffa fram det mesta, ifrån de flesta" sa hon med ett stort leende och nickade åt mannens svar, han avslöjade inte direkt något, inte för att hon själv hade gjort det. Bonbon tittade på sin väska och sedan på mannen.
"Godis?" frågade hon och tog fram en klubba som hon erbjöd mannen, medans hon fortsatte suga på sin klubba.