~Kärlek i en Flammande Bägare på Hogwarts~ [PRS]

Penelope ser förvirrat på Jade, va sjutton snackar hon om nu? Aja, hon har väl rätt antar jag, jag sitter ju faktiskt och ler. Penelope fnittrar lite och sätter sin hand för munnen medan hon ser på Jade.
"Du har nog rätt gumman..." mumlar hon fram innan hon tar bort handen.
"Men det är bara det, att vi träffades i diagongränden för en vecka sen, i bokhandeln. Han stod och höll i boken jag ville ha och det fanns liksom bara ett exemplar kvar på hyllan. Vi började diskutera vem som skulle få boken men till slut så gav jag mig eftersom han faktiskt hade hittat den först." Penelope suckar lite,
"Men han gav den till mig precis när jag skulle gå, han sa att jag borde ha den. Och, jag vet inte men, det var något med hur han log mot mig. det liksom pirrade lite i magen typ." fnittrar Penelope fram.

Hon böjer sig ner och plockar fram boken The Remains of The Day, hon ser fundersamt på den, men det är inte boken hon funderar på.
"Jag vet inte, men han verkar trevligt." mumlar hon sedan lite frånvarande.

Jade ser förtjust på Penelope.
"Gav han dig boken? Åh, Pene, han måste ju tycka om dig. Inte skulle man annars avstå från en bok man sökt efter!", hon skrattade till, "Och pirr i magen, det är ju alltid ett gott tecken. Jag har inte hört något annat om honom än att han ska vara trevlig i alla fall."

Hon log när hon såg hur Penelope försvann in i sina egna tankar. Hon tänkte inte driva ämnet vidare, men hon såg fram emot att se vad som kanske skulle kunna hända. Guldpojken Cedric Diggory och Penelope. Det skulle ha varit något det. Jade slog upp sitt block och suckade. Sin egen obesvarade kärlek kändes oändligt hopplös. Hon önskade nästan att hon hade kunnat se någon av sina jämnåriga på Hogwarts på det sättet, men det gick inte. Hon såg bara Severus. Men han såg inte henne. Sakta satte hon pappret och började skissa upp ett par mörka ögon. Hon skulle aldrig kunna få till dem på ett rättvist sätt, men att rita av honom var den enda sättet hon hade för att känna sig nära honom, i alla fall ett tag. Ett par drag till med pennan och hon var helt inne i tecknandets värld.

Penelope stirrar på boken i sina händer där den vilar mot hennes korsade bens lår. Hon lägger handen på dess omslag och suckar. Hon funderar på Cedric, hon har inte haft någon sen Eric och det var bara med nöd och näppe som hon tog sig ur det förhållandet. Hon ryser till när hon tänker på Eric, slagen och de hånande orden, de kalla och ensamma nätterna. Alla gånger Jade fått trösta henne när hennes tårar runnit hejdlöst. Hur hon frenetiskt dolde blåmärken och rivmärken, hur många gånger hon var hos Madam Pomfrey och var tvungen att säga hur hon ramlat i trappor, snubblat på sin rock, råkat halka och alla andra historier hon kunde komma på.

Penelope suckar djupt, pirret i magen finns inte kvar, bara en hård klump. Hon minns så väl alla nätterna och dagarna. Men allt var inte bara dåligt med Eric, han kunde vara söt och gullig mot henne så länge som hon betedde sig exemplariskt som flickvän. Men hennes största ångest över förhållandet hon var del av i nästan ett år är hur mycket skolarbetet fick lida över det. Eric hade inte gett henne något stöd och delade inga utav hennes akademiska ambitioner. Penelope lägger handen på sin handled, på platsen där hennes jacka av jeans döljer ett brännmärke från Erics trollstav. Hon kan än idag minnas hur han satt på henne och pressade staven mot hennes hud. Hon hade skrikit, men ingen hade hört henne och desto mer hon skrek desto hårdare pressade han staven.

Penelope ryser igen och börjar förtränga minnet som bubblat upp inom henne. Hon ville inte minnas Eric eller tänka på Eric alls. Han skulle aldrig få vara en del utav hennes liv igen. Hon skakar på huvudet och öppnar upp boken. Hon börjar läsa för att kunna fly allt som växer inom henne, allt som gömmer sig och trevande vill hitta ut. Men hon tänker inte låta det vinna över henne. När hon bestämt sig så har hon bestämt sig helt enkelt.

Hon läser frenetiskt sida efter sida och det tar inte mer än fem innan hon är alldeles uppslukad. Tåget skumpar fram på rälsen, landskapet glider förbi utanför kupéfönstret och trots alla ljud runtomkring kan Penelope fokusera fullt på boken i hennes händer. En av de många fördelarna med att vara bästa vän med Jade är att man kan sitta tillsammans, utan att prata, och ändå vara helt nöjd samtidigt som man känner att man har roligt.

Tåget skumpar vidare på väg mot slottet, genom det vackra landskapet som ingen av de två flickorna bryr sig om för tillfället. Det börjar så småningom att skymma utanför föstret och lamporna i kupén tänds. Skumpandet stör till slut Jade tillräckligt mycket i hennes målande för att hon ska sucka irriterat och stänga blocket. Som vanligt blir hon förvånad över hur tiden har flugit iväg medan hon koncentrerat sig på att få till bilden, ytterligare en på Severus. Det här var något av det bästa med hennes och Penelopes vänskap, att de kunde umgås utan att behöva prata ständigt. Bara slappna av med varandra.

Efter en blick ut genom fönstret inser Jade att de inte kan ha särskilt långt kvar nu och kollar över mot Penelope som sitter och läser, fullt fokuserad på världen boken dragit med henne i.
"Pene? Vi är snart framme", säger Jade och reser sig för att täcka fönstret in till kupén så att de kan byta om ifred, "Det är dags att byta om nu", lägger hon till med ett leende och drar fram sin lite slitna och begagnade klädnad ur väskan. Snart skulle hon få se honom igen, och hennes hjärta slog ett extra slag vid tanken.

Penelope tycker sig höra något långt borta, hon sliter plågsamt blicken från sidorna och då ser hon hur Jade plockat fram sin klädnad.
"Oj, är det redan dags?" frågar Penelope förvånat och vrider sitt huvud så hon kan se ut på landskapet bortanför tåget. Det är mörkt ute nu. Hon skakar uppgivet på huvudet och lägger ett bokmärke på sidan 106 innan hon stänger boken och plockar ut sin nya klädnad från sin väska.

"Tiden går ju så himla fort när man läser, det är nästan overkligt." mumlar hon för sig själv och drar av sig jeansjackan.
"hur långt tror du vi har kvar frågar hon Jade medan de står med ryggarna mot varandra i den rymliga kupén.

"Jo, jag var riktigt fast jag också, hade det inte varit för tågets rörelser hade jag nog ritat fortfarande", säger Jade och drar klädnaden över huvudet, "Men det var nog tur att jag blev störd för jag tror inte att det är mer än ett par minuter tills vi är framme. Tio kanske, max"

Hon rättar till klädnaden och drar över den med handen. Hon hade lyckats få tag på en som faktiskt såg helt okej ut. Den var inte blekt och inte överdrivet sliten. Det kändes skönt att veta att hon inte skulle skämmas över att gå runt i den. Hon brukade försöka strunta i sådant men ibland kunde hon inte låta bli.

Hon drog fingrarna genom sitt långa hår, drog det fram över ena axeln och försökte återigen att fästa luggen bakon örat. Efter att ha packat ner den nya pennan och blocket försiktigt i sin väska satte hon sig ner igen och trummade otåligt med fingrarna mot benet. Hon ville vara framme, ville sitta i Stora salen och se upp mot honom. Snart.
"Tror du jag kan få honom att faktiskt se mig i år, Pene? Åtminstone en enda gång?", sade hon sorgset medan hon tittade ut genom fönstret. Längre fram kunde hon skymta ljusen från Hogsmeade.

Penelope har bytt om till den nya klädnaden, hons trycker över Ravenclaw emblemet på den grå västen och trycker sedan ner sina vardagskläder i väskan innan hon dumpar den på golvet och dimper ner på sätet ännu en gång.

Hons er på Jade som sitter och otåligt trummar med fingrarna, sås om hon brukar göra sista biten av tågresan. Penelope suckar och drar lite i västen när den hamnat snett. hon tyckte inte om nya kläder innan hon använt dem en gång eftersom de alltid tycks vilja hamna snett när hon rör sig. Men hon ser glatt upp på Jade,
"Jadis, klart att vi ska få honom att se dig i år. Det bara måste vi och jag ska hjälpa dig, jag lovar." säger Penelope och håller fram sitt lillfinger för att göra ett pinky-promise, så som de alltid gjort när de verkligen menar något de lovar.

Jade kollar bort från fönstret och möter Penelopes blick. Hennes ord gjorde henne varm av glädje och hon kunde inte låta bli att le när hon såg lillfingret Penelope höll fram mot henne. Utan att tveka lutade hon sig fram och grep tag om det med sitt eget lillfinger och vickade deras händer fram och tillbaka.

"Vad vore jag utan dig", säger hon och märker samtidigt hur tåget börjar bromsa in, "Äntligen!", utbrister hon glatt. Hon släpper taget om Penelopes lillfinger och ser sig omkring för att vara säker på att hon inte har glömt någonting.

Penelope fnittrar lite för sig själv när hon ser hur Jade bokstavligen flyger upp ur sätet när tåget börjar sakta ner. Hon skakar sitt huvud och tar på sig den svarta kappan som tillhör hennes klädnad. Väskan hänger hon över axeln och hon drar igen dragkedjan med en enda rörelse. Hon reser sig upp från sätet och slänger ett öga bakåt för att se till att hon inte glömt något, vilket hon inte har.

Penelope tittar ur genom fönstret och tåget stannar vid Hogsmeade perrong. Hon kan höra den välkända rösten som tillhör Hagrid, han hojtar att alla förstaårselever ska följa efter honom. Då och då blir han tyst, förmodligen hälsar han på andra elever emellanåt. Penelope drar ett djupt andetag och känner ett lugn lägga sig över att vara tillbaka på Hogwarts, ett nytt år, det sista året. Måtte det bli ett lugnt år nu... tänker hon och ser på Jade,
"Ska vi gå Jadis?" frågar hon och ler medan Hagrids röst ännu en gång börjar skråla utanför tåget.

Hon hade dragit på sig sin kappa efter att ha försökt sig om att allt var med. Den var till skillnad från de flesta av hennes saker helt ny och dess knappar glänste fint. En väninna till hennes mormor hade köpt den till sitt barnbarn, men hon hade inte tyckt om den. Jade förstod inte hur någon kunde med att säga nej till en sådan fin present, men i det här fallet hade det slutat bra för henne själv så hon brydde sig inte direkt. Hennes mormors väninna var verkligen vänlig som hade gett kappan åt henne istället. Att den passade henne perfekt var bara ren bonus. Hon lyfte upp sin väska på axeln innan hon vände sig mot penelope.

"Jag är redo", svarade hon innan hon öppnade dörren och började föröka ta sig ur tåget tillsammans med alla andra människor. Med ens kände hon sig nervös över att vara tillbaka. Det släppte lite när hon kom ut på perrongen och fick syn på Hagrids vänliga ansikte.
"Hej Hagrid", ropade hon glatt och vinkade.
"Jade, Penelope! E allt bra me er?", svarade han men ingen av dem hann svara då de drogs med av folkmassan som rörde sig mot vagnarna som skulle ta dem upp till slottet. Jade vände sig mot Penelope och pekade på en vagn vid sidan av dem
"Ska vi ta den där?", frågade hon