Vi försöker en gång till

Cara höjde ett ögonbryn och hade det hela inte varit ett mörkt kapitel i hennes liv hade hon skrattat.
"Jag har aldrig hindrat honom, om det var någon av oss som blev hindrade så var det jag" sa hon sakligt, men att Draco ljugit förvånade henne inte, allt han sagt till henne hade varit lögn, hon misstänkte att han hade velat ha henne för att komma nära makten, men nu när hennes far var död hade det inte spelat någon roll, han hade inte behövt henne utan snarare varit fast med henne. Ibland kunde Cara sakna sin far, han hade varit en stor del i hennes liv och hon saknade den, även om de hade glidit ifrån varandra innan han dött.
Cara tittade ner på sin dotter som glatt drack av sin juice.
"Robin" svarade hon kort.

Laura rynkade på pannan men svarade inte, det var något som inte stämde, men vad? Deras version skilde sig åt, men hon visste inte vem om ljög och vem som talade sanning. Hon kastade en snabb blick på klockan och reste sig upp med något skräckslaget och nervöst över sig.
Innan hon gick stannade hon upp vid Cara och tvekade innan hon öppnade munnen.
"Tack för pratstunden......det har vidgat mina vyer." sa hon, tvekade på att säga något mer men kunde inte, hon kunde inte be om hjälp, utlämna Draco.
Men hatet mot Cara var nu mer tvekande, särskilt då Draco inte var här och styrde henne. Sedan gick hon utan ett ord, utan att ha druckit och transfererar sig hem.

Cara hann knappt reagera innan Laura hade gett sig av, hon sa inget, hon var inte direkt sorgsen över att hon gett sig av, hon var inte heller glad, men som sagt så sörjde hon det inte. Cara reste sig upp, satte ner Robin i vagnen och gick hem till lägenheten, Robin somnade på vägen och Cara la henne i hennes säng så hon kunde sova middag.
Hon såg på dottern och strök henne över kinden, glad över att hon var oskadd och att Draco inte visste vem hon var. Cara gick ut till vardagsrummet och satte sig ner i soffan med en bok, hon hoppades att Law snart skulle vara hemma, hon ville tacka honom för det han gjort. Cara viftade med staven och snart började köket laga middagen.

Då Laura anlände hemmet andades hon ut då Draco ännu inte var hemma. Det skulle vara hemskt nog då han återvände men än värre om han redan gjort det. Hon hinner klä av sig ytterkläderna och få alferna igång med middagen innan hon hör ytterdörren stängas och Draco återvända hem.
Laura kom för att möta honom, men skyggade inför hans blick och kalla sätt, utan drycken såg hon det hela med andra ögon.
"De tänkte anhålla mig." sa han, stegade fram till henne och lät det första slaget falla, Laura kved till vilket verkade göra honom allt mer ilsken.
"Har du skvallrat?" väser han och drar i hennes hår, Laura skakar bara på huvudet och Draco ler överlägset. Han visste att hon inte hade i sig drycken mer, älskade att se hennes skräckfyllda smärta väl medveten om att hon inte kunde fly till någon, att hon var tvungen att stanna.

Cara tittade upp när det hördes en knackning på dörren och hon smög fram till dörren, men andades ut när hon såg att det var Law, hon öppnade dörren och mannen steg in. Hon såg på honom och han såg besviken ut.
"Frigiven mot borgen" sa hon innan han hann säga något och han nickade något förvånat. "Han har bland de bästa advokaterna och ja...jag lärde honom ljuga när han ställdes inför min far" sa hon lågt och Law nickade och gav henne en puss på pannan.
"Jag är ledsen att jag inte kunde göra mer" sa han och hon skakade på huvudet.
"Du lät honom inte veta vem Robin var, tack" sa hon och såg lättat på honom.
"Han förtjänar inte att ha ett barn" sa Law och Cara log svagt.
"Han har inget barn, inte som han vet om och så vill jag ha det" sa hon lågt och Law såg förstående på henne.
"Är du okej?" frågade han och Cara ryckte på axlarna.
"Jag tror det, men jag är glad att du förde bort honom" sa hon lågt.
"Han gav mig möjligheten" sa Law och Cara tog med honom ut i köket. "Du hade inte behövt" sa han när han såg på maten.
"Du hade inte behövt hjälpa mig heller" sa Cara när de satte sig ner och började äta.

Kvällen föll och Laura befann sig i badrummet för att ta hand om det Draco orsakat henne. Det ömmade om revbenen, han hade sparkat henne och hon hoppades inget var brutet.
Hon satte sig på golvet och sakta lät hon tårarna falla, ingen såg eller hörde henne nu så hon kunde låta det ske.
Handen for över hennes mage där en nästintill osynlig utbuktning syntes. Hon hade inte talat om det för någon, inte ens för Draco. Hon ville överraska honom och nu undrade hon ens om han skulle bli glad över det.
Allt hade blivit så förvirrande sedan han blivit anhållen, hon träffat Cara. Hon började tvivla, men allt var ju för han älskade henne, eller?

Cara stängde dörren bakom Law, han var på väg till jobbet och hon hade sagt hejdå till honom, han stannade allt oftare hos henne, något hon uppskattade, då det fick henne att känna sig säkrare, däremot gick hon inte ut utan honom, inte nu när hon visste att hon kunde stöta på Draco. Hon höll sig i sin lägenhet om dagarna och lekte med Robin som nu började tala allt bättre och springa omkring. Cara gick ut på den stora balkongen med gräs på för att få frisk luft, hon hade önskat att de hade fällt Draco men hon visste att det aldrig skulle ske om de inte vittnade. Hon själv skulle aldrig vittna, det visste hon. Cara fångade tidningen som ugglan släppte och hon stirrade på första sidan, det var en bild på hennes far, någon hade hört rykten om att han var på väg tillbaka, Cara ville skratta, han hade varit död i två år, så hur lite hade de att skriva om, ifall de åter spekulerade om att han var på väg tillbaka.

Lauras mage hade växt allt mer och Draco hade inte alls blivit glad över nyheten. Nu handlade Lauras dagar om att överleva, eller snarare låta barnet överleva, hon brydde sig inte om sig själv längre. Efter ännu en kväll likt den föregående hade Draco lämnat henne i värre skick för var stund.
Nu var det åter morgon och hon satt vid köksbordet, hon var ur stånd att äta och hade magrat betänkligt, det hon fick i sig gick oavkortat till barnet. Men hon visste att för barnets skull måste hon fly, men vart? Den enda som hon visste förstod hennes situation var Cara. Hon hade nu insett vad som skett, insett det då inte drycken ändrade hennes syn.
Men hon gissade att Cara var oförmögen att göra något, om hon ens ville? Men hon var desperat och skickade en uggla med ett enda ord på till Cara.
"Förlåt." stod det, men ugglan var hennes egen svarta Nyx från skolan, Cara skulle nog veta var den kom ifrån.
Hon klarade inte av att be om hjälp, men nu när Draco inte var hemma lämnade hon huset. Hon var kraftigt sminkade, för att dölja allt och gick i de kläder han ville, men vart steg smärtade.

Cara slängde tidningen i soporna, det var ingen mening att läsa deras spekulationer, det skulle bara smärta henne.
Cara lyfte upp Robin för att ge henne mat.
"Uvgla" sa hon och pekade mot fönstret och Cara såg på den svarta fågeln som kom flygande mot fönstret, det var en uggla hon inte sett på många år, hon släppte in den och tog brevet som bara hade ett ord på Förlåt, hon visste att det var ifrån Laura, men hon visste inte vad det betydde eller vad hon skulle svara, fanns det något att svara? Cara suckade, hon visste inte ifall det ens var Laura som skickat den, eller om det var Draco, men hon bestämde sig för att svara.
"Det är sånt som händer" skrev hon bara och skickade sedan iväg ugglan och gav Robin hennes mat.

Laura sjönk ner mot en husvägg i en gränd, hon orkade inte gå mer och var rädd att Draco skulle få tag på henne, hon fruktade för sitt liv, för det ofödda barnets. Men hon hade inte kraft nog att flytta sig. Då ugglan kom bröt hon samman, Cara hade svarat. Pergament var prickigt av hennes tårar då hon skickade det åter.
"Hjälp." stod det men sedan stod det också. "Kom inte.". Hon skickade iväg ugglan, hon ville inte att Cara skulle komma, Draco kunde när som helst dyka upp. Men hon ville rädda sitt barn och bad för första gången om hjälp.