Fluffiga grisar och andra hemskheter

Nike ryckte till vid frågan och blicken flackade bort till mannen och åter till Carol innan hon såg in i elden.
"Ett takras." mumlade hon fram.
"Jag skulle finna mat, huset, ett av sten. Taket gav vika och jag fann mig under." sa hon tyst och det märktes att hon hade svårt att erkänna det. Eller snarare hennes misslyckande hon hade misslyckats mindre och mindre med tiden som gick, men detta?
Hon mötte åter Carols hon om någon visste att det var ett under att någon som hon överlevt och ensam dessutom.

Carol nickade åt henne, osäker på vad hon skulle säga.
"Det är farligt där ute" sa hon bara. "Det är lätt att man glömmer säkerheten."
hon satte sig i skräddarställning och såg på henne.
"Har du aldrig funderat på att försöka finna en grupp?" själv hade hon alltid sett säkerheten med att vara mer än en person, man kunde alltid ha någon som skyddade än.

Nike skakade på huvudet och såg åter in i elden.
"Nej, varför skulle någon vilja ha med mig?" sa hon bara utan att se på henne.
"Sedan vet man aldrig med människor, en grupp behöver inte betyda säkerhet, det kan betyda tvång och annat med." sa hon med en röst som hon antydde något, som att något hänt henne men inget hon tänkte avslöja.
"Hur det än är har jag inget att tillföra i en grupp så det är bättre att undvika dem." sa hon med ett snett leende och såg upp på kvinnan.

"Varför skulle någon inte vilja? Folk tog emot mig" sa hon och mindes vilket vrak hon varit när hon mött de andra, men hon hade blivit starkare ju fler människor som dog, och hon ville inte att fler skulle dö och hon ville inte heller dö.
Hon ryckte på axlarna.
"Det är klart att en grupp kan innebära det, men hittar man rätt grupp så innebär det säkerhet och en familj" sa hon och log mot Nike, hon var sorgsen över att hon inte var med de andra, men hon hade Daryl.
"Jag tror du ser ner på dig själv för mycket" sa hon och vände sig om när hon hörde Daryl avfyra en pil, hon såg en walker falla men hon sa inget, det fanns ingen anledning att resa sig upp och kommentera det.

Nike svarade inte på en stund men bara skakade på huvudet.
Du och jag är vitt skilda saker, du är överlevare och har hjärna för det praktiska, det har inte jag." sa hon enkelt och fortsatte se in i elden.
En familj? Ville hon ha en sådan? Hur skulle hon ens göra? Bara klampa in i en grupp och bli fast igen? En rysning for genom hennes kropp, hon ville inte tänka på det. Istället nickar hon åt det Carol sagt.
"Kanske det, men det är en vana sedan barnsben och vad jag vet stämmer den." sa hon bara och rykte på axlarna. Bakom den perfekta ytan hade det alltid funnits flickan medinget självförtroende eller något. Flickan hade varit och var hon, då hade hon dolt det under en perfekt yta, nu gjorde hon det inte.
Det blev åter tyst i skogen omkring dem, men hon insåg vad Carlo menade. Man levde mer säkert och bekvämt om man var i en grupp, delade på sysslorna som nu.

Carol fnös nästan åt hennes kommentar.
"Jag hade inte det ifrån början,man får förändras, eller gå under" sa hon och ryckte på axlarna, det fanns inte så mycket mer att göra.
"Jag kan egentligen inte säga emot dig, då jag inte känner dig särskilt bra" sa hon endast och såg sedan in i elden.

Nike svarade inte, vad skulle hon ens svara? Istället biter hon sig i underläppen kastar en blick på mannen som förhoppningsvis inte tänkte återvända än på ett tag och ser sedan på Carol.
"Är du bra?.....sår och sådant?" sa hon tyst och nickade mot sin arm. Hon hade tvättat det och försökt hålla det rent. Men såren var på vissa ställen djupa, infekterade och varade.
"Det är vänligt av er att låta mig stanna för i natt." sa hon slutligen, hon ville visa sin tacksamet.

Carol såg på armen och sedan på Nike.
"Jag kan en del, får jag se på det" sa hon och satte sig borta hos henne, hon såg på armen, det fanns antagligen inte så mycket hon kunde göra, hon var inte villig att använda något ur deras medicinväska, inget annat än nål och tråd, om hon eller Daryl skadade sig allvarligt ville hon inte ha slut på bandage eller liknande, Carol tog upp nålen och tråden, hon hade sett blicken Nike slängt på Daryl.
"Du behöver inte oroa dig för honom" sa hon och såg bort mot Daryl.
"inget att tala om" sa hon endast.

Nike rullade av bandaget och visade armen mot Carol men såg vaksamt på nålen och tråden. Hon hoppades bara att hon visste vad hon gjorde och hon var beredd på att bita ihop för att inte skrika. Hon hoppades att det inte skulle bli värre i alla fall.
Hon nickar och kastar åter en blick mot mannen.
"Säger du det så." sa hon endast och studerade honom. Det vill säga det som gick att se, det var endast elden som spred sitt sken. Hon kvävde en gäspning och blinkade sömnigt med ögonen. Nu var hon trött efter nätter av halvsovande på grund av armen.

Carol såg den oroliga blicken.
"Jag vet vad det gör, det kommer göra ont, jag tänker inte ljuga för dig" sa hon och började sy, hon hade gjort det här innan och hon visste att det skulle göra ont. Hon såg på blodet som rann, det var inte mycket blod men det rann fortfarande.
"Ja jag säger ju det." sa hon och log "Han heter Daryl, han verkar tuff men han är verkligen en teddybjörn" sa hon, just i det stunden så vände sig Daryl mot henne som om han hört henne, han log mot henne och hon log tillbaka.