Cowboys and indians

Dave hade börjat vakna till igen då hon kom in återigen. Han gäspade lätt och sträckte på sig men grimaserade lätt åt såret. Men han tog emot maten och åt och drack. "Jag ska möta honom". Han drack upp och reste sig sakta. Han var rätt så lång och reslig, hans skjorta satt något tajt över bröstkorgen och det var ett håll i den efter pilen. Han tog sakta upp sin hatt och satte den på huvudet. "Vart finns hövdingen?".

Aiyana väntade tills han ätit innan hon vinkade åt honom att följa med då hon gick ut genom tältfliken. Men innan de var ute stoppade hon honom och såg honom intensivt i ögonen med en blick som hon sällan använde.
"Dave bär vapen, Aiyana vet, använd inte." sa hon bestämt och varnande innan hon släppte ut honom. De började gå genom lägret och beväpnade män slöt upp framför dem och bakom dem.

Dave började följa efter henne men stannade då hon gjorde det och mötte hans blick. Han såg ner på henne. "Jag vet". Han hade nästan glömt bort dem men det var inget bra tillfälle nu att använda dem. Så han bara följde efter honom. Det var första gången han kunde se byn ordentligt, och dess invånare. De såg på honom med skräck, hat och en del nyfikenhet faktiskt. Tillslut kom han fram till hövdningen. En äldre man med fjädrar i håret och en stor pipa som han sakta rökte ur. En av krigare knuffade ner Dave på knäna och väntade på order.

Aiyana försvann bland kvinnorna, detta var inte hennes plats det visste hon. Hon ville inte göra hövdingen mer uppmärksam på hennes giftermål som snart skulle stå.

Hövdingen såg ner på mannen.
"Var hälsad vit man." sa han och gjorde en gest att han skulle stå upp. Det hördes att han behärskade språket bättre än Aiyana, men han hade haft mer kontakt med de vita. Han blåste på sin pipa och studerade mannen.
"Varför vit man anfalla by mitt i natten?" frågade han och hans ögonbryn drogs samman.

Dave ställde sig sakta up och tog av sig sin bruna läderhatt mwd vitt brätte. "Hälsad hövding" sa han och var lättad att mannen åtminstone inte verkade vara alltför fientligt inställd. Men hsn var tvungen att svara på frågan. Han suckade och satte på sig hatten igen. "Vi har ont om pengar och kom hit för att skaffa. Att vaska guld går inget mer så vi började bli desperata och anföll då er by" plus att de inte litade på dem.

Hövdingen bara skakade misstroget på huvudet.
"Vi har sagt det förr och vi säger det igen. Vi har inget vad ni vita kallar guld." sa han allvarligt.
"Vi använder det inte, behöver inte." fortsatte han och gjorde en gest utöver byn, utöver folket.
"Vi har det naturen ger, vårt folk." han suckade och såg åter på mannen, det var så mycket mellan deras folk. För ett par generationer tillbaka hade de vita kommit hit till deras land och då hade problemen börjat.

Dave såg misstroget på hövdingen och sedan ut över alla infödingar. "Inget guld kanske. Men ni har gått om annat vi vill ha. Pärlor, skinn". Han vände sig mot hövdingen igen. Han suckade djupt och höll lätt för såret i axeln.
"Ni kanske kan göra en överenskommelse med våran ledare...Då kanske allt det här inte behövs". Deras ledare var en äldre och fet man som var mycket girig och slug.

Hövdingen la undan sin pipa och ställde sig upp. Han var lång och bredaxlad med svällande muskler och bar överkropp.
"Vit man talar klokt, våra folk inte leva såhär." sa han i den meningen att ingen mådde bra av detta krig. Deras stammar hade minskats genom åren och nu fanns det bara ett fåtal kvar, resten utrotade och döda.
"Men det inte enbart hövdings beslut, andra stammar med. Vit man vänta, stammar tala." sa han enkelt då fler måste få veta om detta. Det kanske skulle gå, kanske inte.
"Vit man gå fritt, inte lämna lägret. Vit man sova i tält." sa han avslutande och visade att samtalet var slut. Självklart skulle alla ha ett vakande öga på honom och han skulle dö om han gjorde något. Alla här kunde bruka kniv ända in till minsta barn som i ålder kunde fylla en hel hand.

Dave svalde till då hövdingen reste sig upp. Han var stor, större än han själv som ändå var muskulös och stor. Han ville nästan ta sin pistol och springa. Denna man skulle lätt kunna krossa honom. Men han lät bli och det var bra.
Han sucksde lättat ut då han fick höra stt han var klok och nickadr. Många vita hade också stupat, dödats av pilar och annat. "Jag förstår, prata ihop er". Han nickade återigen och bugade lätt. "Tack". Han vände sig sedan om och började gå. En del drog sig undan för den vita mannen, andra stirrade nyfiket på honom. Han tog sig till tältet han haft förut och satte sig. Han behövde fundera själv en stund.

Aiyana kom ikapp honom så snart han lämnat hövdingen och männen. Bara för att kvinnor inte fick befinna sig där betydde det inte att hon inte lyssnat. Hon ville veta vad som hände med den vita mannen och hon var van vid att gömma sig.
"Vit man talar väl." sa hon då hon hade sprungit ikapp honom och kom jämsides med honom.
Hon kände blickarna på dem och hörde orden, ord som Dave antagligen inte förstod. Men hon hade fått i uppdrag att vaka över mannen.