PRs med Queen Boo

Lektionen tog äntligen slut och jag plockade ihop mina saker och la dom i min väska innan jag gick ut ur klassrummet.

Jag gick fram till Adrian och lämnade min labbrapport, sedan gick jag snabbt ut ur klassrummet. Okej. Lunch.
Veronica, Elaina och Lisa kom gående i korridoren, en hög med blont hår, märkeskläder och knallrosa läppstift. Jag fick kväljningar av den starka lukten av parfym.

Påväg till lunchen så gick jag och satte mig vid de populära tjejernas bord, jag hade nu lärt mig deras namn. Hon som är "ledare" över dom heter Lisa och hennes två små svansar Veronica och Elaina. Det brukar vara flera som flockas runt dom och vill vara med dom, för att dom är populära. Jag har aldrig varit populär och därför villl jag försöka få upp min status och börja om på nytt. Vem vet jag kanske kan lära mig att faktiskt gilla dom sen.

Jag gic tyst in i matsalen och önskade att jag hade någon att gå in med, eller någon att gå och sätta mig hos. Jag hade hoppats att den nye tjejen, jag kom inte ihåg hennes namn, skulle bli den personen, men jag såg henne sitta med de ''populära''.
Istället gick jag och satte mig vid ett tomt bord längst in i matsalen, utan att ta något att äta. Jag var ju inte underviktig, men om jag blev det skulle tjejerna tycka bättre om mig, eller hur?

Jag såg Fanny gå förbi oss och hon satte sig vid bordet längst bort. Ensam. Jag tyckte synd om henne och frågade Lisa om inte "hon där borta" kan sitta vid oss. Jag nickar mot Fanny där hon sitter alldeles själv.
"Hon? Skulle inte tro det.", svarade Lisa nonchalant.

Jag satt och stirrade ner i bordet hela lunchen.
(Kmr inte på nåt mer att skriva)

Efter lunchen går jag till mitt skåp för att kolla på schemat och ser att jag ska ha träslöjd om tio minuter.

När lunchtiden var slut gick jag till mitt skåp för att hämta mina grejer. Skåpet på höger sida om mitt hade varit ledigt länge, men nu stod någon där. Jag såg nästan direkt att det var Elina. Tyst ställde jag mig bredvid henne, försökte låtsas att jag inte existerade

Jag såg i ögonvrån att Fanny ställde sig vid skåpet bredvid mig, jag stängde mitt skåp log mot henne och gick mot klassrummet.

Jag blev chockad, ingen hade någonsin lett ett vänligt leende mot mig förut. Med undantag av mamma och pappa, då.
Jag log tillbaka, men försent. Hon hade redan gått. Besviken lutade jag mig mot skåpet, och gick sedan till träslöjdsalen. Som tur är var det bara jag från min mentorsgrupp som har träslöjd den här tiden, trodde jag.