Dödens kyss (Drarry)

Känn dig bevakad. Mwhahahaha men ärligt talat då gillade jag den inte......JAG ÄLSKAR DEN. Jag vill ha mer snälllllaaaaa kan vi få mer.

BÄST JU
Även om jag HATAR Drarry kan jag inte låta bli...

Omg, vill se gärna ha mer av denna

Den har FF:en är bra!
Förlåt fel, den är jävligt bra!

Hej alla älskade läsare, om det nu finns några kvar vill säga ! :3 Jag har bestämt att starta upp den här ff:en igen. Egentligen har jag absolut inte tid att starta upp en sådant här skrivprojekt men jag kan inte riktigt låta bli. Mitt sätt att skriva kan möjligen ha förändrats lite sedan sist men jag hoppas att ni fortfarande gillade den.

När jag gick in i min såkallade Drarry-mapp på datorn upptäckte jag att jag hade ett väldigt gammalt kapitel som jag fortfarande inte har publicerat. Vilket betyder att jag redan nu tänker lägga upp ett (för er) sprillans nytt kapitel!

__________________________________________________________

Harry hörde inte ett ord av madam Trelawney genomgång, tankarna ledde fortfarande jämnt tillbaka till Honom. Tankarna snurrade runt i hans huvud, varför hade Malfoy rodnat när han sett honom? Eller var det kanske bara en inbillning? Nej, det kunde det inte ha varit, de hade ju till och med delat vagn utan att döda varandra. Harry hade också lagt märke till att Malfoys ögon såg mycket tröttare ut, mörka ringa hade letat sig fram under hans förtrollande ögon. Hans ögon var också annorlunda, men det var inte förrän dem delade vagn som Harry såg det. Ögonen. De var exakt som Harrys egna, trötta, krossade, tomma. Det var som om de var sammanlänkande på något sätt. Kanske skulle de kunna rädda varandra? Det var inte förrän Ron sparkade till honom under bordet som han märkte att Trelawney hade tystnat och tittade uppfodrande på honom.

- Öh, va? Frågade Harry förvirrat.
- Handen Harry, Handen! Vad ser du?

Harry tittade förvirrat ner i sin hand och förstod snabbt vad Trelawney syftade på.

- Öh, linjen den där långa, eh livlinjen tar en kraftig vändning mot vänster någon drastisk förändring kommer hända i mitt liv, kanske åt det goda hållet, kanske mot det onda hållet, gäspade Harry fram.

Trelawney verkade relativt nöjd med svaret och instruerade klassen om att spå sin bordsgranne genom deras händer. Men innan Harry ens hade hunnit ta tag i Rons hand var Trelawney framme igen och tog bestämt tag i Harrys hand.

- Mycket intressant…sammanflätande linjer enda till slutet…Börjar redan vid testralernas år, det farligaste och hemskaste året som existerar om man tittar tillbaka… Mycket märkligt, här slutar den, som om någon bara har skärt av den…. Jag är så ledsen lille vän, utbrast Trelawney förfärat.

Harry försökte hålla sig för skratt, nu hade väl ändå Telawney överträffat sig själv. Han kastade en snabb blick på Ron som var helt röd i ansiktet av tillbakahållet skratt. Harry slog snabbt ner blicken igen, skulle han och Ron råka få ögonkontakt skulle det vara helt omöjligt att inte börja skratta. Istället såg han på Luna som satt bakom Ron som aktivt antecknade det Trelawney hade börjat prata om.
Lektionen pågick utan några fler drastiska kommentarer från Trelawneys sida.
Efter något som kändes som en evighet var lektionen äntligen slut. Harry och Ron sprang ut och efter bara några meter föll de båda pojkarna i gapskratt. När Harry äntligen lyckades sluta gjorde han misstaget att se in i Rons tårade ögon och började på nytt att vrida sig i skrattplågor.

______________________________________________________________________-

Jag jobbar redan vidare på nästa kapitel och ska försöka uppdatera åtminstone en gång i veckan. Och till sist, tänkte jag faktiskt tagga alla som tidigare har kommenterat här. Ifall någon av er skulle vilja läsa men sedan länge har slutat bevaka. Lämna gärna lite respons så jag vet ifall någon har hittat hit! Kram på er alla!

Meer!

Nämen hallå där! Jag blev så fruktansvärt glad när jag fick lite respons från två av er. Det motiverade mig till att idag skriva ett extra långt kapitel. Vissa delar i kapitlet kan vara lite svåra att förstå men det kommer förhoppningsvis benas ut i nästa kapitel. Lämna gärna en liten kommentar om ni orkar, jag blir så otroligt motiverad av att veta att folk fortfarande läser och tycker om det just jag skriver.

_______________________________--
Draco gäspade vid sitt berg av läxor, i vanliga fall skulle han ha känt sig stressad över alla uppgifter som för varje dag blev fler och fler. Men det var som om han inte hade tillgång till sina känslor. Som om alla känslor bara hade mattats av. Han hade känt sig så fruktansvärt trött de senaste dagarna. Det var som om han levde i en bubbla och inte riktigt hade tillgång till omvärlden. Sista lektionen på dagen hade varit trolldryck, vilket vanligtvis brukade vara en mysig lektion eftersom för en gång skull kunde inte Potter eller någon annan Gryffindorare briljera. Men inte ens den lektionen hade varit särskilt rolig. I slutet hade han vart så trött att han hade råkat kasta ner prumblommar i sin kokande kittel utan att först skala dem, vilket enligt professor Snape var ett av de mest idiotiska misstag man kunde göra. Inte ens Longbottom hade lyckats med något sådant inkompetent.
Efter trolldryckskonsten hade därför professor Snape bett honom att stanna kvar. Han hade gått rakt på sak. ”Jag är orolig för dig Draco, drick det här” hade han sagt och ställt en bägare med en purpurfärgad vätska framför Draco. ”varför?” hade Draco undrat. Men professor Snape hade låtsas att han inte hörde frågan och uppmanade honom ännu en gång till att dricka. Draco hade suckat och fört bägaren mot munnen, genast kände han sig mer avslappnad, han hade lett avslappnat mot professor Snape som kort och känslokallt log tillbaka innan han föste ut Draco.

Draco gäspade åter igen vid sitt berg av läxor, det fick räcka för idag. Hans huvud kändes som om det innehöll ett tjockt lager dimma och det var knappt så att han orkade stå på benen när han långsamt släpade sig mot sovsalen. Trots att klockan endast var lite över fyra på dagen så somnade han utan att ens ta av sig skoluniformen.

Natten var som ett virrevarr av drömmar så fort han började få grepp om var han befann sig löstes allt upp och han befann sig på en ny plats. Han vaknade med ett ryck. Rummet var bäcksvart och det gick inte att urskilja några detaljer. Var han ensam eller fanns det fler i rummet? Han gjorde en ansats till att sätta sig upp men kroppen protesterade, halsen kändes torr och det gjorde ont bara av att svälja. Hur länge hade han egentligen sovit? Han övervägde att försöka ropa på hjälp, men om Lucius skulle finnas i rummet skulle han inte vara sen med att bestraffa Draco. En Malfoy visar sig aldrig svag.

- Han har vaknat! Skrek en så välbekant röst, det kunde inte vara någon annan än Narcissa- hans egen mamma!
- Lumos, mumlade hon och rummet lystes upp.
Draco kunde höra jäktande fotsteg närma sig. Han försökte åter igen sätta sig upp men kroppen sa ifrån.

- Men hjälp honom då! Skrek Narcissa med grötig röst.

- Drick, uppmanade någon som bara kunde vara professor Snape.

Draco stängde igen munnen så mycket han bara kunde. Aldrig att han skulle dricka något som professor Snape gav till honom. Det var ju professor Snapes fel att Draco hade hamnat här från första början.

- Drick nu Draco, säg inte emot Severus. Utan honom skulle du troligtvis inte vara vid liv, sa en bestämd röst som måste vara Lucius.

Draco visste att det inte var någon idé att kämpa emot. Med en suck öppnade han munnen och kände en iskall vätska komma rinnandes in i hans mun. Den smakade starkt av något som han inte riktigt kunde placera. Kroppen kämpade emot och ville ha ut den vedervärdiga vätskan. Hostandes och frustandes lyckades han svälja den. Genast kände han sig oändligt mycket piggare. Han såg sig omkring i rummet som visade sig vara sjukstugan på Hogwarts. Han måste garanterat varit här i mer än ett dygn, någon hade byggt som ett litet rum runtomkring med hjälp av gardiner dekorerade i Slytherins färger.

-Det kan inte vara sant! Varför är hans ögon fortfarande sådär?! Vad har hänt med min son?! Utbrast Narcissa.

- Det kan inte vara sant, mumlade professor Snape.

- Vad kan inte vara sant Severus?

-Det är inte trollfeber er son har, jag vet inte hur jag ska förklara, mumlade professor Snape.

Draco såg upp mot professor Snape. Men professor Snapes kalla ögon mötte inte Dracos, utan professor Snape ryggade istället omärkbart bakåt. Draco blev om möjligt ännu mer förvirrad. Hur kunde han, en elev, få en så annars känslokall person att rygga? Och vad var det för tjat om hans ögon hit och dit? Visste professor Snape vad som skulle hända med honom?

-Jag ska göra allt i min makt att rädda er son, men jag kan inte lova något. Jag måste genast tala med Dumbledore, suckade professor Snape efter en stunds tystnad.

-Du kan inte lämna oss såhär Severus, han är min enda son! Jag kräver en förklaring, sa Lucius förfärat.

Draco orkade inte lyssna på dem längre, han var inte intresserad. Tröttheten började komma tillbaka och hotade med att dränka honom i en lång sömn. Han försökte stänga ute sina föräldrars skrikande röster. Då plötsligt hörde han fotsteg, tysta tassande fotsteg som letade sig bort från hans så kallade rum. Men ingen syntes till Draco drog snabbt slutsatsen till att personen måste ha haft en osynlighetsmantel. Osynlighetsmantlar var ofantligt dyra ifall man ville ha något som faktiskt fungerade, när Draco var mindre hade han tjatat ihjäl sin pappa för att få en. Men inte ens Draco, som tillhörde en av de rikaste trollkarlsfamiljerna, hade fått en. Faktum var att Draco visste bara en person som hade en osynlighetsmantel. Potter. Men varför skulle han av alla vilja spionera på Draco. Det kunde bara finnas en anledning, det var Potter som låg bakom allt det här. En gammal välbekant vrede började åter igen växa i Draco. Det här hade alltså varit Potters plan från början. Draco hade känt hans döda blick på tåget tidigare, hur full av tomhet och livlöshet som fanns där. Men allt hade alltså bara varit en lögn. Potter hade inte alls förändras, han var fortfarande samma självgoda Potter som han alltid hade varit. Frågan var bara hur han hade lyckats med allt det här.

Draco stängde åter igen ögonen och på bara några sekunder hade han åter igen somnat.
_____________________________
Jag är ledsen för eventuella slarvfel, jag har så himla svårt att läsa igenom saker. Tappar koncentrationen på en halv sekund men jag hoppas det är läsbart iallafall.

Bevakar! Verkar jättebra!

SÅÅÅÅÅ BRA!!!!!!

Jättebra!!!