Daemons(Southafrica)

Eleonora rodnade svagt och drog lite i sina kjol för att rätta till den. Hon kände att Rey än var stel och tänkte Slappna av till honom. Hon nickade sedan. "Det har jag gjort för ett tag sedan med...Det är inte det trevligaste" sa hon och suckade. "Min mor med...Hon tvingar mig att lära mig något konstigt språk nu, franska tror jag" sa hon sedan och log och gick in i smedjan.
"Jag har mest suttit inne...Studerat, betett mig som en dam ska göra" sa hon och såg på alla vackra smycken. Försäljaren såg ivrigt på dem då han trodde han hade fått någon kund med mycket pengar, vilket han hade rätt i. "Om min mor fick bestämma skulle jag nog aldrig få gå ut" mumlade hon.

"Vilken tur för mig att din mor inte bestämmer", log Adam och studerade en närliggande halskedja med en lysande blå kristall. Han lyfte upp smycket i sina händer och höll det framför sig.
"Vad tycker du om detta?" undrade han och skickade över det till henne. Han hade kunnat ge henne vad hon än bad om, pengar var inget problem.

Eleonora log och nickade sakta. Hon studerade en vacker kedja med en liten pärlliknande sak i då han skickade henne en annan. Hon tog emot det och studerade det. "Det är otroligt vackert" mumlade hon och rörde försiktigt vid kristallen. Hon hade alltid älskat blått, dels för att de matchade hennes ögon men dels också för att det påminde henne om himmelen. Hon skicakde tillbaka det till honom och log. "Allt är så vackert här...Det är ett nöje att bara titta på allt" sa hon. Men hon gillade verkligen den med kristallen. Ägaren kom fram till dem tillslut. "Har ni hittat något?" frågade han artigt.

När ingen av dem svarade direkt plockade ägaren fram några av hans allra dyraste juveler för att försöka göra så stor vinst som möjligt.
"Din dam förtjänar det bästa", log han med glittrande ögon och Adam kunde inte låta bli att le själv åt ordvalen Din dam. Han rättade in till honom, han skulle gärna vänja sig vid att kalla Eleonora för sin dam.
"Min dam förtjänar absolut det bästa", instämde han och sneglade över på smyckena, "Det blir ett svårt val för henne."
Sekina blängde på honom.
Varför lägga pengar på någon som ändå kommer råna dig på information?
Adam gav henne en sträng blick och vargen väjde irriterat åt sidan med ögonen. Hennes öron låg strukna bakåt över huvudet.

Eleonora ville inte att han skulle lägga alltför mycket pengar på henne, men hon visste att han hade mycket pengar, som hon också hade. Hon såg på de dyra juvelerna men tyckte inte någon av dem var lika fina som den med kristallen. Den var enklare men hon gillade enkelt ibland också. Så hon bara skakade på huvudet åt ägaren och fingrade på den med kristallen. "Jag tror jag föredrar denna...". Hon kände hur Rey fnyste i hennes huvud och drog henne lätt i håret men hon brydde sig inte. Ägaren var snabb med att ta halsbandet och nickade. "Ja, ja mycket vackart!" sa han och såg sedan menade på Adam så han skulle betala, han ville ha sina pengar. Eleonora tog ner Rey from sin axel så han skulle sluta rycka henne i håret och strök honom öer huvudet.

Adam betalade för halskedjan och fick det i sin hand. Han gick fram till Eleonora, bad henne hålla undan sitt hår och sedan knäppte han det om hennes hals.
"Passar dig", sa han efter att han hade betraktat henne i smycket för några sekunder.

(( Hemskt ledsen för detta korta inlägg... ))

Eleonora höll undan sitt hår som han bad och log då hon kände honom knäppa det om henned hals. Hon såg ner och rörde försiktigt vid det. Den var väldigt vacker. "Tack" log hon och vände sig mot honom. Han var så snäll...och snygg slank det in i hennes huvud. Hon fortsatte bara le innan hon tog hans hand och gick ut med honom. "Vill du gå till ett ställe mer ensamt? Det är så mycket folk här".

(Gör inget)

Adam nickade men kastade en blick över axeln på sina två vakter. De höll ögonen på honom under sina grå hjälmar. Adam fick en plötslig tanke om att de antagligen skulle sprida berättelsen om hans möte med Eleonora vidare till hans far... och då skulle han aldrig få gå utomhus igen. Skulle de ta emot mutor mot att hålla tyst kanske?
"Vi kommer aldrig komma undan från dem där två dock", mumlade han till henne.

Eleonora hade nästan glömt bort vakterna, de hade hållit sig i bakgrunden men samtidigt precis vid dem. Hon hade inte tänkt på det förut, men de lyssnade på deras ord, såg vad de gjorde. SKulle de gilla det? Hon nickade sakta till Adam och såg mot vakterna. "Måste du ha dem?" sa hon frågande. "Jag menar, får du inte gå ut själv?" fortsatte hon och Rey drog henne i håret ännu en gång. "Vi går hem Eleonora, han ger bara problem..." Hon suckade men nickade sakta till honom och såg sedan på Adam. "Jag måste nog gå hem nu...Innan mor blir orolig. Tack för halsbandet" log hon och såg upp på honom. Ho nskulle precis vända sig om och gå men ville ge honom samma avsked som dagen innan han gett henne. Hon böjde sig upp och kysste honom försiktigt på kinden. "Adjö..." hon vände sig sedan och gick.

"Mor blir garanterat galen om jag går utan dem", nickade han.
Han blev ledsen över att hon var tvungen att gå men det kanske var bra för honom att resa hem också. Han hade studier att sköta... Fast han hade ingen att lura, han skulle inte studera när han kom hem.
"Adjö", svarade han henne och log åt kyssen han fick på sin kind. Märket efter hennes läppar kändes fortfarande och han tänkte över det ett tag när hon gått. Sedan sa han adjö till köpmannen, gick ut ur smeden och styrde stegen hemåt igen. På vägen gav han pengar till vakterna i utbyte mot att inte nämna mötet mellan honom och Eleonora.
"Kan du åtminstone försöka bli kompis med henne och Rey?" bad Adam Sekina när de tillsammans satt i vagnen som drogs av två stora hästar.
"Du förblindas av att du gillar henne", fräste Sekina tillbaka med huvudet åt ett annat håll.
"Och du förblindas av familjens fejd! Den har ingenting med oss att göra, förstår du inte?" svarade han och suckade tungt.
Sekina såg upp mot honom med huvudet på sned.
"Okej...", sa hon tyst, "Jag ska försöka."