Fantasy rollspel! Välkommen

Rosemary blev röd i ansiktet när hon hörde vad gwindor sa.
"Åh.. Det finns inte mycket att veta faktiskt." Sade hon och tittade ner. Hon var inte speciellt van vid att få den slags uppmärksamhet som hon får från gwindor.
"Föddes i en mindre familj..växte upp med min mor och halvsyskon.. Ja, ungefär det. Dock är det du som är den intressanta. Vad är din historia? Vem är du?"

Gwindor såg att Rosemary rodnade när de pratade. Det gjorde inte honom mindre intresserad av henne precis. Han svarade genast på frågan och berättade om sig själv:" Jag växte upp bland de högt stående alverna. De lärde mig mycket och gjorde mig till den stolta alv jag är idag, men tillslut blev de för hårda, stränga och ibland till och med våldsamma, så jag flydde till en närliggande människoby. Där var alver dock inte särskilt omtyckta så jag var tvungen att då och då inta nya roller för att ingen skulle misstänka mig pågrund av att vi alver inte åldras. Så har jag levt sedan dess och jag blev mer än glad när jag fick meddelandet om att jag skulle ta mig hit så jag kan få slippa människorna hemma ett tag!", säger han. "Detta har däremot gjort mig skicklig i förklädnad då ja hela tiden var tvungen att inta nya roller", lägger han till.
"Ja, det är väl jag det", säger han efter en stund och ser på Rosemary. Han ser rakt in i hennes djupa, vackra ögon...

Rosemary nickade långsamt och väntade en stund innan hon började prata igen.
"Så du har haft ett händelserikt liv, antar jag?" Log hon och kollade på alven. Hon förstod inte varför hon hade så svårt att prata med den här mannen. Hon har oftast lätt att prata med människor, dock vet hon inte riktigt vad hon ska säga. Men när hon pratar med gwindor så är det tvärt om. Hon vet vad hon ska säga, men har svårt att prata med honom.
"Haha, förlåt fall det var en korkad fråga" sade hon med ett litet skratt.

"Händelserikt är ordet antar jag", skrattar Gwindor och ser på Rosemary. "Jaha, vill du vänta lite eller ska vi hitta någon som kan förklara vad vi ska göra här? ", frågar han sedan. Gwindor plockar undan det som är kvar av brödet och lägger ner det i sin ryggsäck. Han tar fram en av sina största kastknivar och tar hjälp av en mindre kniv för att slipa den...

Rosemary suckade och stod upp.
"Ju tidigare vi vet varför vi är här desto bättre. Men om du vill vänta en stund så är det okej" sade Rosemary och kollade på alven för ett svar. Efter en stund gick hon in i tältet och tog sin mantel, svepte på sig den och fickor igen för att bemöta
Gwindor.

Vanya möter den andra människans blick och nickar. Hon hade blivit uppfostrad av alver, av dem som ansåg att hövlighet och respekt stod högt. Tydligen hade dessa inte det, men hon tänkte inte starta ett bråk, hon gjorde allt för att visa att hon kunde kontrolera sina känslor som en alv och inte var som en människa.
"Ni har så rätt i alla antaganden." sa hon artigt och log medans de gick åt värdshuset till. Hon föredrog egentligen att sova ute, men ville inte vara ohövlig mot den andra kvinnan.
De fick sitt rum och Vanya somnade ganska direkt, alver klarade dagar utan sömn om de måste, men det gjorde inte hon även om hon tränat sig i det. Kvinnan av vilken sort hon än var, var nog lika.
Vanya erbjöd henne sängen i det lilla rum de fick medans hon själv la sig på mattan framför brasan med en filt över sig, så trivdes hon bäst att sova.
Natten flöt på och Vanya sov lugnt tills gryningen kom.

Morgana sover hyfsat bra den natten även om hon är medveten om att en halvmänniska befinner sig i samma rum. Morgana har i alla fall beslutat att ge henne en chans då hon verkar trevlig och kanske till och med pålitlig. Hon verkar trots allt vara uppfostrad hos alver, och alver hade Morgana tillit till. Hon hade också förstått att halvmänniskan inte gillar sin egen ras särskilt mycket.
När hon vaknar har solens strålar letat sig in i rummet och Morgana ser att den andra redan är vaken. Hon sätter sig upp och håller sina blålysande ögon på henne.
"Får man fråga efter ert namn?" säger hon.

"Jag väntar gärna en stund till så jag kan packa ihop tältet", säger Gwindor. "Du kan väl sysselsätta dig med den här så länge", fortsätter han och räcker henne en gammal bok med alvisk text på framsidan. "Jag fick den av en gammal alvmagiker, egentligen den enda av de alla jag gillade". "Det är en samling gamla verser på fornalviska som jag fick lära mig av magikern. Tydligen är det inte bara en lärobok, flera av verserna är faktiskt skrivna om verkliga händelser".
"Säg till om du hittar något intressant"...

Vanya sätter sig långsamt upp och sträcker på sig. Hon kisar mot det skarpa solljuset som far rakt över hennes ansikte, över tatueringen.
Sedan möter hon kvinnans blick, blåa ögon möter gröna och hon ler lätt.
"Vanya Eastwood är mitt namn jag fått av min alvmoder och alvfader, vad mitt födslonamn är vet jag inte." sa hon enkelt och kom smidigt på fötter samtidigt som hon drog samman filten.
"Ditt då? Något säger mig även att ni inte är en vanlig människa." sa Vanya artigt och vek ihop sin filt innan hon stoppade ner den i packningen och drog en hand genom det rödglänsande håret.

"Morgana Caine, härstammar från ett magiskt släkte", presenterar hon sig i tur och bäddar i ordning sin lånade säng.
"Är det sant att ni färdats till denna by i ett ovanligt syfte?" säger hon och vänder sig till Vanya, "Precis som jag själv", lägger hon till och känner efter innanför klädnaden så att alla hennes tillhörigheter
fortfarande finns kvar. En alv skulle antagligen aldrig få för sig att stjäla, men denna hade gener från människor, inte sant?
Morgana skjuter undan huvan över huvudet och drar sina fingrar genom den trasliga silvermanen för att reda ut några tovor.