1 second, 2 seconds, 200 years.

Efter att ha sprungit i ungefär tio minuter och sedan kastat sig in under ett gigantiskt träd som förhoppningsvis skulle skydda henne så hämtade Nikki andan. Han satt på helspänn medan hon vagt undrade över den gamla damen men struntade ganska snabbt i henne när hon hörde fågeln närma sig. Det kunde givetvis ha varit vilken annan fågel som helst men i vilket fall det nu än var så jagade den nu henne. Och den var lika stor som en halv villa, trodde hon åtminstone. Det hade varit svårt att få en ordentlig titt medan hon sprang ifrån den.
Nikki försökte ljudlöst ta upp telefonen. Hennes hörlurar sprakade till. Som om de var på väg att gå sönder. Det var väl då hennes typiska tur. Hon tog alltid sönder sina hörlurar. I vilket fall som helst verkade det inte finnas någon mottagning så hon tog av hörlurarna och kastade dem på marken. Ifall hon hade sina hörlurar så skulle hon slösa på batteriet mycket snabbare. Visst hade hon sin laddare med sig men med tanke på omgivningen trodde hon inte att hon skulle kunna ladda den. Någonsin.
Nikki beslöt sig för att sitta så stilla som möjligt och invänta ödet. Hon måste ha suttit där i nästan tjugo minuter innan hon reste på sig och försäkrade sig om att fågeln var borta.

James hoppade av den till synes sovande sköldpaddans rygg och började promenera medan han om och om igen stannade för att fotografera. Han var glad över att han hade tömt alla de gamla bilderna på minneskortet innan han hade gett sig ut för att fotografera. I sin ryggsäck hade han både sin dator och sina andra objektiv i , slog det honom. Så han behövde inte oroa sig för minnet på kameran.
James promenerade i ytterligare tio minuter där han tog kort innan han stängde av kameran för att kunna se allt själv och inte genom kameralinsen.
Det var något helt annat.
Sakerna verkade större. Det fanns mer ljus i alla möjliga färger. Färger som var förstärkta och luften kändes klar. Som en höstmorgon på landet när daggen fortfarande låg över gräset. Han trivdes i det. Och ju längre bort ifrån platsen med hans stativ han kom desto närmare kom han ett par röster. James var nu långt ifrån den skog han hade gått in i, i alla fall karta-mätmässigt, så det var egentligen inte konstigt att han kom närmare andra människor. Nästan ingen brukade vara så djupt in i skogen som han brukade vara.
James undrade givetvis var han var och... ifall det här fortfarande var Jorden och allt det där, men det verkade inte särskilt viktigt att börja gripas av panik när det enda logiska var att hålla sig lugn.
Han höll på att plugga in hörlurarna i öronen och sätta på musiken på den annars helt värdelösa telefonen när han kom ikapp de andra två personerna.
"Människor", log James något och hoppades att de skulle märka honom, "skönt att se någonting som inte är tio gånger så stort som jag", fortsatte han medan Witness med Daughtry började spelas lågt i hans hörlurar.

[Åker bort imorgon och förblir borta under helgen... Just so you know.]

Liam vänder sig automatiskt om när han hör en röst som inte tillhör Dakota och finner till sin förvåning att källan till rösten är en väldigt attraktiv ung man och om han precis inte är helt hundraprocentigt säker på att någon precis blivit teleporterad... förflyttad... vänta lite.
"Dakota... du vet den där grejen du sa var bullshit?" Frågar Liam utan att tilltala den unge mannen, han kan inte prata med främlingar. Speciellt inte attraktiva främlingar.
"Jao?" Svarar Dakota och drar ut en av sina hörlurar med någon rock-låts gitarr dundra ut ur den.
"Jag tror den hände..." Konstaterar Liam tyst, hans försökte liksom andas ut och in men fastnar liksom i att andas in. Det låter lite som han viskar samtidigt som han kvävs.

"Ha-ha, fy vad kul. Hej främling! Förlåt för min vän, han har tydligen aldrig lärt sig artigheten att hälsa." Dakota vinkar med handen som håller i hörluren när hon säger hej till främlingen som hon ändå känner igen någonstans ifrån, sedan när hon ursäktar Liam så tittar hon först på främlingen och sedan vänder hon sig långsamt mot Liam under meningens gång tills hon i princip beordrar Liam till att hälsa.
"Hej." Säger Liam och vinkar lätt med vänsterhanden så hans armband eller kedja eller whatever rasslar lite försiktigt när han vinkar. Liam låter konstig och Dakota buffar på honom.
"Andas lite domedagspratare." Säger Dakota och känner sig stolt över att ha kommit ihåg det ordet.
"Domedagsprofet..." Rättar Liam och Dakotas triumf tar slut med att hon boxar till honom på armen och vänder sig mot främlingen.
"Namnet är Dakota och domedagsprofeten heter Liam." Presenterar hon sig själv och Liam. Liam lite mer irriterat än henne själv. Varför Dakota är så öppen med främlingar är inte speciellt ovanligt med tanke på hennes sociala attityd, till skillnad från Liam som ser ut som en nervös kattunge eller något liknande.

James stod kvar aningen storögd i ett par sekunder innan han kom tillbaka till nuet. Han beslutade sig för att Liam måste ha rätt. Det fanns ingen annan logisk lösning. Och allvarligt talat så tyckte han om logiska lösningar.
"Dakota... Dakota Hail?" frågade James misstroget. Inte kunde det... Jo, men visst var det hon alltid. Han hade haft ett jobb med henne. Eller skulle ha. Han skulle eller hade samarbetat med henne i vilket fall som helst. Han mindes att han älskade hennes kläder. Om han hade burit dem i en dröm eller ifall det hade varit verklighet mindes han inte. James minne brukade inte krångla i vanliga fall, men det var som om alla normala tankar plötsligt var borta och hans minnen inlåsta i en bank som han inte hade nyckeln till.
"James. James Foster", sade han sedan. Han stod i skogen med Dakota Hail. Han hade varit på en jättesköldpaddas rygg. Han var förmodligen 200 år i framtiden med tanke på omgivningen och... tja. Allt var ganska fucked up. Han kunde dock inte rå för det.
Han hoppades vagt att Dakota skulle friska upp hans minne ifall de faktiskt hade talats vid förut eller ifall han bara hade inbillat sig allt och skulle tala med henne. Ifall han inte hade blivit förflyttad, vill säga.
Sedan insåg James att hans familj också borde ha förflyttats... Oron spred sig snabbt. Hur mådde hans mamma? Hans vänner? Hans familj?

Gertrude Appelyard Fly
Det tog inte lång tid för Gertrude att inse at hon själv inte var helt opåverkad av den skrämmande förändringen av miljön runtom henne, och med ögonen vitt uppspärrade började hon rycka i sin totalt överväxta rullator. Det var inte det att Gertrude inte förstod att hon aldrig skulle få loss den, men hon vägrade liksom bara inse att hennes kakor skulle vara utom räckhåll för alla för all framtid.
Därför ryckte hon märkbart till när en enorm fågel svepte över henne, men gjorde inte särskilt mycket åt det hela när hon märkte att fågeln inte var ute efter henne. Det var hemskt egentligen men Gertrude var en gammal dam, och som en sådan skulle hon inte vara till mycket hjälp mot en enorm exotisk fågel i vilket fall som helst.

Det hade gått en lång stund innan Gertrude äntligen tvingats acceptera att hennes rullator var bortom räddning åtminstone för närvarande. En suck av utmattning och besvikelse slapp ur Gertrudes rynkiga mun, och hon hivade upp sin virkade handväska högre upp på axeln innan hon vände sig om och började gå. Hon hade fortfarande en mindre aning åt vilket håll bingohallen låg, och då hon inte hade någon annanstans som hon ville gå började hon gå åt det hållet med långsamma, släpande steg.
Så tyckte sig Gertrude plötsligt se något i ett utrymme mellan ett av de enorma träden, och hon kisade nyfiket i hopp om att kunna se det hela bättre.
”Hallå?” slapp det ur halsen på henne. Rösten var något rosslig efter att inte ha använts på ett tag och tonen var låg då hon inte ville locka till sig något, men om det befann sig något intelligent under trädet skulle det med största säkerhet både höra och förstå henne.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
John Clifford
När John vaknade upp fann han att han inte kunde röra sig. Han låg med huvudet uppåt, i den mycket obekväma ställning som kan uppnås till exempel när man lutar sig bakåt i frisörers hårtvättnings-handfat och den utsträckta nacken gjorde det svårt att andas.
Ovanför John var himlen ofattbart blå. Det var ett blått som kantades av grönt och brungrått – ett hål, insåg John och försökte förgäves svälja. John hade fallit från skyn, ned på träden tillsammans med sina kolleger, och när tyngden hade blivit för mycket även för trädens tjocka grenar hade de allesammans regnat ned på marken under dem.
Låg John som en del av den högen just i denna stund? Han önskade att han hade kunnat vända på huvudet och se efter, men det verkade inte vilja lyda. Vid närmare eftertanke verkade ingen av hans kroppsdelar vilja lyda honom.
”Uhhhggn”, lyckades han få fram genom utsträckta stämband. ”Uuunnnggh!” Han hoppades att någon skulle svara – att någon av hans kolleger skulle visa något tecken på liv och komma och rädda honom.
Det, eller en snabb död, tänkte John och gurglade igen. Snälla, låt det gå snabbt!

[Har ingen inspiration och vet inte hur Ally ska komma ur den knipan... Någon som har vägarna förbi? XD]

[Om du är i närheten av en inrasad mataffär kan du ju alltid svänga förbi och hjälpa Alicia upp ifrån raset. Du han få en tvålitersflaska coca-cola som tack? :3
Om du vill kan jag även skriva något litet om hur hon ropar på hjälp först också *marknadsföra som en äkta dörrförsäljare*]

Nikki tyckte sig höra någon ropa och då den skräckinjagande fågeln var borta så kom hon fram ur sin gömma efter att ha plockat upp hörlurarna igen. Det var bara dumt att kasta bort dem. De kunde användas till annat om inte som hörlurar.
Nikki skakade bort alla löv och småsaker i hennes hår innan hon började spana efter fågeln. När hon var säker på att hon inte skulle bli dödad av just den fågeln åtminstone så log hon lite mot damen som hade ropat.
Sedan insåg hon vem det var och hennes ögon spärrades upp aningen. Trots att hon hade sett att hon levde hade Nikki inte riktigt kunnat tro sina ögon.
"Herregud! Du överlevde! Jag var verkligen orolig där ett tag!" utbrast hon och kunde inte tro sina ögon och spärra oförskämt upp dem aningen. Hon rättade till väskan på axeln, lade hörlurarna i ett litet fack och tog sedan upp sin mobil. Hon såg 90% lysa på skärmen och satte på stamina läget så att den skulle hålla längre. Hon hade trots allt ingen uppkoppling alls. Sedan lade Nikki den i bakfickan och gav den gamla damen sin fulla uppmärksamhet.

[Ally har blivit infångad av en planta och kan inte komma loss, så hon kan tyvärr inte komma till undsättning... ]

[Åh, jag tänkte mig att det bara var ett mindre förhinder, men då förstår jag! *trög* XD
Tja, i så fall kan jag nog inte hjälpa dig på ett tag... gotta unstuck Alicia first ^w^]