En magisk romans

EPIC!

Fffffffffff...fiskgratäng? trodde det kom ett nytt kapitel

KAPITEL FYRA: EFTERMIDDAGSTE

Sarahs perspektiv

När jag kommer tillbaka till uppehållsrummet är det kväll, och snart dags för eftermiddagste i Stora salen. Det här är utan tvekan den mysigaste tiden på dygnet enligt mig, för man får umgås mer avslappnat i Stora salen med en stor kopp te, och jag älskar te. Aziza var lite mer skeptisk första gången hon var med och drack eftermiddagste, för hon hade inte druckit så mycket te innan, men jag tror att hon gillar det.

När jag kommer in i uppehållsrummet ser jag henne genast framför brasan, där hon sitter och läser en bok. Bredvid henne sitter Sirius Black. Först kan jag inte tro mina ögon, dels för att jag aldrig sett Sirius plugga förut, och dels för att han sitter och spanar in min kompis. Sirius spanar in henne. Det är det intrycket jag får, och det förvånar mig, för jag har sett Sirius spana in tjejer lika många gånger som jag sett honom plugga, alltså inga alls. Det har alltid varit med James grej, medan Sirius alltid varit ganska avvisande mot flickor i allmänhet.

Jag går fram till Aziza.
"Hej", säger jag till Aziza och ser hur både hon och Sirius ser upp från sina arbeten. Jag blir genast en aning nervös, för Sirius är mycket snygg och mycket känd på skolan. Att prata med honom är ett privilegium få elever har. Jag vänder mig ändå mot Aziza, för det är ju trots allt henne jag vill prata med.
"Ska vi gå och dricka te?", frågar jag och Aziza nickar. Samtidigt ser Sirius fortfarande på mig.
"Får vi hänga på?", frågar han, och jag är helt oberedd på frågan, men får till sist fram en stum nickning.
"James!", ropar Sirius genom rummet. "Te!" James och de andra två han sitter med kommer fram till oss. Vi ställer oss upp.
"James, det här är Aziza och... ursäkta, jag har glömt bort ditt namn", säger Sirius till mig.
"Sarah", säger jag. "Jag heter Sarah."


Azizas perspektiv

Jag vet inte vad jag ska säga när Sirius säger att han vill följa med oss till Stora salen. Det får han gärna. Mer än gärna. Hans kompisar presenterar sig som James (som jag redan kände igen från quidditchmatchen), Peter och Remus. De två sistnämnda har jag svårt att få ett grepp om. Remus verkar vara den mest intelligenta i skaran, och han är ganska tyst och liksom... vuxen av sig. Peter är ganska liten för att vara sjutton år och verkar mest vara glad att få vara med de andra tre.

Vi sätter oss vid Gryffindorbordet och tar för oss av kexen och teet som finns på bordet. Jag kan fortfarande inte förstå att vi dricker te med Sirius. Skolans kanske mest kända namn.
"Jaha du, Tramptass", säger James, men efter en menande blick från Remus harklar han sig. "Sirius, menar jag. Hur gick det med uppsatsen som du plötsligt bryr dig så mycket om?"
"Fantastiskt", säger Sirius sarkastiskt. "Bättre än för dig åtminstone. Du har ju inte ens börjat på din."
"Nej, men det är ju för att jag kan få Mån... Remus att göra den åt mig", säger James och skrattar. Jag kan inte låta med att skratta med lite, även om jag inte är säker på att det var en särskilt snäll kommentar.
"Det kan du inte alls", säger Remus med höjda ögonbryn och armarna i kors. "Inte en chans."
"Men kom igen. Du ligger ju före mig i allt!", ber James samtidigt som han lyfter sin kopp till läpparna, men Remus bara skakar på huvudet. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om allt det här. Kan de inte prata om något så att jag och Sarah kan vara delaktiga och inte åskådare? Frågade de om de kunde hänga med så att de skulle få tillfälle att visa hur lite värda vi är? Hur lite de bryr sig om oss?
"Var ni och tittade på quidditchmatchen?", frågar Remus, och Sarah nickar. Skönt. Nu får vi också vara med i konversationen.
"Ja, jag såg er", säger Sirius, och jag känner hur det hettar på kinderna.
"Ni spelade bra", säger jag till James och Sirius. "Ni är väldigt duktig."
"Duktiga", rättar mig Sarah, och hettan på kinderna blir värre. Varför kan jag inte säga rätt för?
"Tack", säger James. "Du är ny här, va?"
"Ja", svarar jag tyst. Varför vill han veta det? Ska han reta mig för att jag är ny? För att jag kommer från Kenya? Det känns som något han skulle kunna göra.
"Var kommer du ifrån?" Den här gången är det Sirius som frågar, och av någon anledning känns det mycket bättre än när James gör det. "Jag kommer från Kenya", säger jag en aning uttråkat. Det är (som jag berättat tidigare) ganska ofta jag får säga den meningen. "Var bor du när du inte bor här?", frågar jag Sirius och han ser bort från mig, tydligt irriterad. Har jag gjort något fel? Han svarar inte ens på min fråga, utan byter samtalsämne till quidditch igen. Kanske har Sarah rätt ändå? Sirius kanske är elak mot tjejer?

Awesome!
Vill ha ur sirius perspektiv

Nej! Inte ur Sirius! Vill själv gissa/uppleva hur han känner sig genom någon annans ögon

Jättebra!

Det finns inte ord!

Fantastiskt!

KAPITEL FEM: FÖR STARKA KÄNSLOR
DEL ETT

Azizas perspektiv

Jag börjar känna mig allt mer hemma här. Läxorna är än så länge inga problem, men jag har hört att det ska bli svårare längre in på terminen. Jag kommer givetvis studera mitt bästa. Samtidigt har Sarah blivit min bästa vän här, och av någon anledning verkar hon inte ha så många andra vänner. Jag kan inte förstå varför, för hon är väldigt snäll och ingen av de andra tjejerna tog hand om mig när jag kom så som hon har gjort. Hon verkar vara i ett stort behov av att prata, för hon har varit i Professor Zarcos kontor många gånger sedan det första besök då jag gick med henne dit. Det gör inte mig någonting, för då får jag tid att göra mina läxor, men det som irriterar mig är att hon inte anförtror mig vad det är hon behöver prata om. Om jag har gjort något fel så skulle jag vilja veta det, för jag kan ju inte förbättra något jag inte vet om är fel, eller hur? Snart borde jag fråga henne om hon är okej, men samtidigt tycker jag att hon borde komma till mig.

En sådan dag, när Sarah är hos professor Zarco, sitter jag i biblioteket med en tjock bok på det massiva träbordet framför mig. Jag försöker koncentrera mig, men kan inte låta bli att känna tröttheten falla över mig. Jag sluter ögonen, bara för en sekund och är nära att somna i halvdunklet, men sedan hör jag en röst som gör mig klarvaken. Sirius röst. Han pratar med Remus.
"Ja, för James är verkligen den man ska fråga när man har ´problem´som du kallar det", säger Remus med en ironisk ton. Jag ställer mig sakta och tyst upp och ser de på andra sidan bokhyllan jag är vid över böckerna i hyllan.
"Vad menar du med det?", frågar Sirius och tar förstrött ut en tjock bok med röd läderombindning ur bokhyllan mittemot den jag står bakom innan han ställer tillbaka den igen.
"Ärligt talat, Sirius? Lily förstås."
"Då kan väl du som är så smart berätta för mig vad jag ska göra."
"Sluta bete dig som en idiot brukar fungera", säger Remus, och jag kan ana ett leende i den del av hans ansikte som inte ligger i skugga. "Var en gentleman. Öppna dörrar, hälsa på henne när ni går förbi varandra och försök att inte vara så fruktansvärt bitter."
"Jag är inte bitter", svarar Sirius i försvar. "Dessutom har jag fått nog med att vara en gentleman. Min mamma skulle verkligen älska dig, Måntand." Jag kan höra ett hyssjande ljud från Remus och börjar genast fundera på det. Varför Måntand? Jag förstår inte vad det har med Remus att göra. Gillar han månar eller något? Plötsligt vänder sig Sirius mot mitt håll och jag flyttar mig hastigt. För hastigt.
"Vad var det där?", frågar Remus spänt och Sirius skakar på huvudet.
"Det var säkert ingenting", svarar Sirius. "Kanske bara en fladdermus eller något. Men hur ska jag göra nu då?" Jag ser Remus nicka mot utgången, och medan Sirius lockar försvinner hör jag Remus röst.
"Det är snart Hogsmeadehelg. Bjud ut henne." Jag hinner aldrig höra Sirius svar, men det gör ont på ett sätt som jag inte kan förklara. Vem ska han bjuda ut, och vem är Lily? Någon tjej som James och Sirius bråkar om? Jag känner en klump bildas i halsen och ställer genast in boken i bokhyllan, sedan går jag ut. Jag vet inte varför jag är så upprörd, men jag kan känna ögonen tåras medan jag går ut ur biblioteket. Varför blir jag ledsen? Sirius får väl gå ut med vem han vill. Det angår inte mig. Eller gör det?

Ooooooh awesome!