Blodets sång (PRS)

Jag stelnade nästan till men slappnade sedan av. Hon frågade ifall jag skulle låta min dotter gifta sig med Adrian. Och ifall jag någonsin skulle få barn så skulle de födas vampyrer. De skulle inte behöva dö. De skulle redan ha tränat för att kunna döda. De skulle redan vara dödliga. De skulle redan vara allt Adina skulle behöva vara för att överleva.
Så jag nickade. Min bror var en bra man. "Ja. Jag skulle låta min dotter gifta sig med någon som min bror. Sedan skulle jag påminna henne att hon måste läxa upp honom så att han kan börja skratta ordentligt och sluta vara så allvarlig hela tiden. Han skämtar aldrig", suckade jag och skrattade lätt till. Min bror var bättre än andra, mänskliga män. Han var... bra. Man kunde lita på honom. Jag visste att han inte skulle svika eller ge upp på Adina. Man kunde lita på honom. Han var trots allt berget man lutade sig mot när man behövde samla kraft.
"Så, säg mig. Vad menade du förut? När du sade att du tog tillbaka det du sade till min bror?"
Jag tänkte inte säga att hon inte behövde oroa sig för att bröllopet var så tidigt, för om hon var vid sina sinnes fulla bruk så skulle hon oroa sig, hon skulle ligga vaken hela natten och känna hur det vände och vred på sig i magen. Hon skulle inte kunna sluta oroa sig. Hon skulle vara rädd. Hon hade alla anledningar till att vara orolig.
Det var redan lustigt nog att det var vi som betalade dem och bröllopet. Enligt sederna så var det trots allt brudens familj som skulle betala bröllopet egentligen då vi skulle vara tvungna att "plågas" med henne resten av livet. Allt var redan så vrickat att jag inte tänkte gå in på familjefrågorna. Vad jag visste så kanske det var hennes familj som betalade bröllopet och att det var därför de ville hålla det litet... Jag visste då inte.

[WELL.... OM du vill förvandla henne genast så kan hon liksom bli attackerad av tvillingarnas experiment och sedan så blir Adrian tvungen att förvandla henne där så att hon överlever. Or something. Men, det är bara ifall du verkligen vill x3 ]

Jag kände hur nerverna la sig något i min mage och jag insåg att jag stått och spänt mig i väntan på Christinas svar. Hennes sätt att vara rättfram fick mig att lita på henne.
”Så med de orden uppmanar du mig att få honom att skratta”, sade jag och kunde inte undgå de orden. Det kändes som om Christina och hennes familj lade ännu en börda på mig. Inte bara att jag skulle bli tvungen att lära mig allt, inte för att jag hade så mycket emot det men deras förväntningar var så höga och samtidigt förväntades jag göra deras bror lycklig. Jag hoppades att jag kunde det, jag hoppades han kunde göra mig lycklig i retur men jag ville inte att det skulle kännas som en börda utan att det endast skulle vara så det var.
”Jag tror att ni har för höga förväntningar. Jag är bara människa och även om jag vill att vi båda ska vara lyckliga, att jag ska trivas med Adrian men även med er, hans familj och ni med mig så… Det är som om du förväntar dig någon supermänniska, som ska klara allt. Vara allt och jag är orolig över att jag är fel person.”
Det gjorde mig ont att säga orden och jag visste att jag skulle behöva upprepa dem till Adrian. För jag ville inte att han skulle ge sig in i något som han inte skulle vilja i längden. Någonting som senare skulle fallera.
”Jag berättade för din bror hur ni inte var som jag hade förväntat mig, att ni var så normala”, sade jag och kände mig själv rodna då jag upprepade mina ord. ”Ni är fortfarande inte alls som jag hade förväntat mig men jag tar tillbaka delen med normala. Ni är definitivt inte som någon annan familj jag har haft nöjet till att träffa.” Jag reste mig upp ifrån vad jag satte och förväntade att vi skulle gå, jag såg framemot ridturen. ”Inte på ett dåligt sätt”, lade jag till, ”bara annorlunda.”


[Det vill jag inte, även om tanken slagit mig. Hade varit kul om hon blev en bloodwhore fast jag tror inte Adrian skulle tillåtit det hända. Jag tror hon får hålla fast i sin mänsklighet ett tag till. ]

"Åh, gud nej", skyndade jag mig med att säga. "Ingenting i världen kan ge honom en bra humor. Det var bara min humor när jag sade det", förklarade jag och tänkte missbelåtet att hon inte verkar förstå sig på skämt heller. Adrian och hon var som gjorda för varandra. "Han skrattar, det gör han. Han har bara ingen humor. Ingen bra en, i alla fall", fortsatte jag och tänkte tillbaka till det första året när jag hade blivit förvandlad. Han hade inte haft någon humor alls då. Varit iskall och helt praktisk. Inte ens retats med mig. Eller talat mig på ett ordentligt vis. Mor och far sade ofta att jag hade förändrat honom, och det hade jag. Jag minns fortfarande första gången jag hade fått honom att skratta. Jag hade dumt nog ramlat av hästen när jag försökte sätta mig ordentligt. Jag hade inte spänt sadeln så jag hade helt enkelt ramlat av. Jag hade varit förvånad och förvirrad, sett upp mot hästen och försökt förstå mig på vad som hade hänt. Jag måste ha haft en rolig min för Adrian skrattade för första gången under ett helt år och då började jag gråta. Det hade känts som om jag hade misslyckats som både människa, flicka och vampyr. Adrian i sin tur hade, fortfarande skrattande, vant klivit av sin häst (som inte hade någon sadel, för han var så skicklig och bäst och arrogant på den tiden) och skyndat fram till mig. Ett leende hade fortfarande varit på plats när han drog in mig i en kram för första gången och sade att allting skulle ordna sig. Att jag en dag skulle vara så bra att jag inte heller behövde en sadel för att de kunde användas emot en (vi kom båda senare överens om att han hade fel och att sadeln var bäst) i en strid. Det hade varit i den stunden han hade accepterat mig som syster och det var bland mina favoritminnen trots att jag hade gråtit och hatat allt i den stunden. Han hade verkligen haft tålamod med mig, och jag hade gått från en jobbig blond flicka med höga kärlekstankar till den person jag är idag. Det hade helt klart varit värt att fejka min död för. Jag hade dock dödat min mänskliga make då jag visste att jag annars skulle ha blivit mördad, och, tja, vad kunde jag säga? Jag hade varit en självisk jäkel innan jag blev... mindre självisk och girig.
Jag lät Adina tala klart innan jag svarade. "Du är tuffare än jag var när jag var... yngre." Jag hade varit på vippen att säga människa. "I början hade jag gråtit mig till sömns varje natt, längtat tillbaka till mitt enkla liv, men... det blev bättre. Jag slutade tappa svärdet, slutade skaka i armarna när jag höll i bågen. Jag slutade stamma på latin lektionerna. Allt blev mer bekant med tiden och till slut liknade saker varandra. Jag siktade bra med mina vapen, jag var effektiv och hade en mycket hälsosammare kropp än innan. När jag väl hade lärt mig latin blev det lätt att lära mig spanskan. Grunderna är bara jobbiga, men när man lärt sig dem så ser man att allt har någon slags koppling med varandra.
Jag vet att det låter som om vi förväntar oss mycket, men det är bara så jag får det att låta. Mor och far kommer utbilda dig, se till att du har alla möjligheter i livet som du borde ha fått innan. Och du kommer få välja sättet att träna på. Du kan slå ihop vissa lektioner till en, eller hoppa över dem någon dag. Det är ingen skola. Du kan hoppa av när du än vill, men, när vi sedan reser till Rom eller var vi än åker och du inte förstår ett ord...? Då kommer du ångra dig. Det minns jag klart och tydligt att jag gjorde. Dagarna var jobbiga då. Men, nästa gång vi reste dit så talade jag italienska flytande och det blev så mycket roligare. Sommarflirter och upptäcktsfärder var så mycket lättare då. Inte för att du kommer få flirta med någon eller så... men men. Vi må ha ganska... tja, onormala perspektiv på livet som du uttryckte det, men inte ens vi tänjer på reglerna inom ett äktenskap", förklarade jag. "Ta inte illa upp, det är bara det som kommer komma upp när far tar ett allvarligt samtal med dig på grund av... tja, döttrarna i den här familjen har väl inte varit de duktigaste på senaste år... Han brukar försäkra sig om att han tar upp alla regler innan vi hinner bryta dem så att vi inte kan säga att han aldrig sade det innan reglerna var brutna... Vi har inte precis hållit oss i skinnet så ofta", mumlade jag skamset och tittade ner på mina fötter medan mitt ansikte blev tomatrött. "Förlåt, nu gjorde jag det igen. Talade alldeles för mycket. Du ser säkert fram emot ridturen och här håller jag på och slösar på tiden..." Jag var skamsen på allvar. Jag brukade ha bättre kontroll över mig själv, men samtidigt så ville jag väl inte gå ut heller. Att gå ut innebar att jag var tvungen att jaga vad tvillingarna än hade gjort. Men, ifall jag hade tur så var det bara en människa de hade lyckats omvandla. Eller så var det en räv. Jag orkade verkligen inte idag. Jag ville hellre stanna hemma och ta hand om Emilia och Isabelle. Men, jag var tvungen att ta hand om tvillingarnas andra röra istället.
"Just det! Jag måste fixa ditt hår!" utbrast jag när tanken på att rida på häst dok upp i mitt huvud. Mitt hår skulle hålla sig ifrån mitt ansikte, det visste jag, men med den där saken ute så kunde jag inte låta Adinas söta ansikte täckas av hennes svarta hår och sedan bli dödad.

[Hahaha x3 ]

”Oh”, sade jag lätt vid hennes ord och kände mig dum. ”Men om man ska vara korrekt är det en definitionsfråga”, kunde jag inte hindra mig själv ifrån att säga och sedan slog någonting mig.
”Längtade tillbaka till ditt enkla liv?” sade jag frågande. ”Jag trodde…” Hon hade sagt i början, i början på vad? Jag hade tagit mig några steg närmare Christina för att titta i hennes spegel och sätta upp mitt hår. ”Är du inte Adrians syster?” var det enda jag förmådde mig själv att fråga.
Christina kunde inte vara mycket äldre än mig men då hon talade lät det som om hon gått igenom ett helt liv. Fast vad visste jag, det kanske berodde på våra olika uppväxter. Ifall det inte varit för min förvirring så hade inte hennes indikation på att jag skulle tänka mig flirta med någon, mer eller mindre sa att jag skulle vara otrogen emot min man någon gång i framtiden gjort mig mer upprörd och på samma sätt skulle jag ha lagt märke till vad hon avslöjat för mig om sig och sina systrar men hennes ord, i början hade etsat sig in i mig så att ridturen hade även den börjat blekna ifrån mitt sinne.

Jag blinkade chockat några gånger medan mina händer vant började arbeta med hennes hår. Jag gapade nästan. Var hon helt korkad? Här står man och förklarar massvis med viktiga och personliga saker och så frågar hon någonting som bleknar i jämförelse med allt annat.
"Det enkla livet", sade jag lugnt och försökte behärska min frustration. "Ja... Det enkla livet. När jag fortfarande var ett barn. Ovetande om saker och ting i världen. Oskyldig, kanske till och med. Det är praktiskt taget ett annat liv. När jag fortfarande gick i skola med andra flickor. Det är ett helt annat liv, Adina. Du kommer också se tillbaka på dina minnen av livet innan du träffade vår familj och tycka att det var ett annat liv. Om du tänker på den perioden som lätt eller svår får tiden utvisa."
Jag flätade några flätor som jag sedan stoppade in i en hård knut vid hennes bakhuvud. Jag lät två slingor av hennes hår vara löst och hänga precis vid ansiktet så att det såg sött ut också. Det var en vågad frisyr, men det ingen skulle lägga märke till var på vilket vis jag hade flätat håret, så att alla möjliga hårslingor som skulle ha kunnat hamna i hennes ansikte var tillbakadragna. Det var inte så många flätor, och de flätor som fanns var smala och hårda. På det viset skulle hela frisyren hålla längre än vad hon var van vid.
Jag visste att jag överreagerade, men ifall jag fick som jag ville så skulle hon ta med sig en dolk, en båge och ett svärd också. Men jag fick inte som jag ville. Så jag hjälpte till med håret. Höll det borta från eventuella grenar ifall de gick till skogsdelen av vår mark (Adrian älskade skogen, det verkade bara logiskt att de skulle gå dit) och ifall någon skulle angripa henne så skulle de inte kunna gripa tag i hennes hår som mänskliga angripare gör. Och någorlunda mänskliga också.
Det slog mig att jag kanske var den praktiska av oss två och Adrian den som följde sitt hjärta... Isabelle väntade praktiskt taget på mig och jag hade verkligen tyckt om hur hon såg ut när hon sov vid min sida, men istället skulle jag gå på jakt.
Jag svor till för mig själv i tankarna precis som jag avslutade frisyren. Jag var den praktiska. Åtminstone idag.
"Klar!" log jag stort mot Adina i spegeln.

Jag förvånades över hur Christina började fixa iordning mitt hår och tänkte säga något men avbröts av hennes ord. Och jag kunde inte hjälpa rodnaden, skammen som for genom mig. Inte bara för att jag inte förstått utan också för att jag kände mig som ett litet barn igen och jag svalde hårt.
”Tack, tack för allt”, sade jag och försökte le emot henne men mitt leende liknade snarare en grimas. Och jag var tvungen att erkänna att hon hade gjort ett mycket bättre jobb med mitt hår än vad jag någonsin kunnat göra. Och hon hade trots allt varit ärlig emot mig. ”Ifall du har bättre saker för dig, kan jag finna min väg ned till stallet själv, jag vill inte vara till mer besvär än vad jag redan varit.” Det var min sårade stolthet som talade och jag kunde inte förmå mig att möta Christinas blick. Jag tog tag i mina saker och tänkte lämna, i vilket fall försöka lämna tillbaka min klänning och mina skor i mitt rum, ifall jag lyckades hitta dit. Tankarna virvlade runt i mitt huvud och det värsta av dem var att jag trodde mig ha skämt ut mig totalt. Jag kunde föreställa mig vad Christina skulle säga om mig till sina föräldrar, Adrian och deras andra syskon. Jag gick emot dörren och försökte hålla huvudet högt och modet uppe, försökte klistra på det där löjliga, och nu då jag tänkte på det naiva leendet och jag hoppas att jag lyckades på något sätt fejka oberördhet.

Den här gången gapade jag. Vad i himlens namn var det med mig idag? Jag måste ha yttrat mig på något fel vis. Låtit mer irriterad än menat. Eller något. Men, det där sista leendet hade varit äkta. Mitt åtminstone. Jag förstod inte vad jag hade gjort för fel.
Jag var så dålig på att handskas med människor att det inte var sant.
Jag sprang i kapp henne och slängde mig nästan på henne, kramade henne bakifrån med armarna snarare om hennes hals än kropp.
"Varför försvinner du så där? Du är fast med mig. Tro inte att jag tänker låta dig slippa undan. Jag tar det väldigt personligt när någon lämnar min närhet utan ett leende på läpparna", förklarade jag för henne och gav henne en vänskaplig puss på kinden. Det gjorde väl folk fortfarande, eller hur? Eller var det förra århundradet? Jag mindes inte. Detaljerna var väldigt vaga minnet...
Jag ställde mig framför henne och mötte allvarligt hennes blick trots att ett glatt och mjukt leende fortfarande var på mina läppar.
"Du kan inte låta så ledsen i min närhet. Min uppgift är att se till att folk är lyckliga. När folk i min närhet är lyckligare så är även jag lyckligare. Det är en god cirkel. Så, säg mig, vad gjorde jag för fel så att jag aldrig upprepar det?"
Jag kunde för allt i världen inte förstå vad jag hade gjort för fel, men det gjorde jag sällan. Jag ville bara omfamna henne och be om ursäkt. Jag tyckte inte om hennes min. Jag ville bara radera den, sudda ut den.
Jag såg på henne som min jämlike, men kanske såg jag på henne som en syster också. Kanske en dotter, vem vet? Men, på grund av hela den här du-kommer-leva-för-evigt-saken så blev det lätt att man stannade kvar i den ålder man var i när man förvandlades. Jag var omogen för att vara över hundra år. Men mogen för att vara vampyr, antog jag. Så, jag tvivlade starkt på att jag såg på henne som min dotter, men, definitivt som antingen en syster eller en väldigt bra vän. Det kändes som det i alla fall, i den stunden. Den logiska delen av min hjärna talade om för mig att jag brydde mig för mycket. Men, jag ignorerade den för en stund och försökte bara minnas hur det var att vara människa. Jag ville förstå Adina bättre. Jag ville behandla folk bättre. Jag kanske var en dålig person utan att veta om det?

Jag började gå så fort jag kunde genom korridoren utan att springa. Allt jag verkligen ville var att gömma mig undan allt och alla. Om så bara för en liten stund innan jag skulle vara tvungen att bege mig ned till stallet och möta Adrian. Jag behövde bara några minuter för att samla upp mig.
Jag ryckte till då Christine la armarna runt mig. Alldeles försjunken i mina egna tankar för att ens ha hört henne komma upp bakom mig. Hennes vänlighet fick det att känna som om mitt hjärta ska krossas och stora tårar började rinna nedför mina kinder. Och jag greppade tag om henne, begravde mitt ansikte i hennes nacke, tröstad av närheten ifrån någon.
”Inte ditt fel”, mumlade jag mellan mina snörvlingar. ”Du gjorde inget fel”, upprepade jag och började hysteriskt snyfta. Tårarna fortsatte att rinna och näsan täppte igen så att jag inte kunde andas genom den. Genom min förtvivlan så kunde jag inte släppa tanken som sade åt mig att det här var allt annat än vackert, allt annat än hur jag skulle bete mig men jag kunde inte hindra det.
”Förlåt”, sade jag med en röst som var långt ifrån min. ”Förlåt”, upprepade jag, ”det är bara…” Jag visste inte vad det var och jag kunde inte förklara. Hur skulle jag kunna förklara hur det fanns ett hål inom mig?
Håren längst mina armar och i nacken hade rest mig och jag darrade, kände mig så svag. Det sista jag ville var att låta någon se mig så här. Och abrupt släppte jag greppet om Christina, vände bort mitt ansikte och torkade bort mitt snor på klänningen som fortfarande fanns i min famn.
”Förlåt”, sade jag igen som om det skulle hjälpa, ”jag brukar inte vara såhär.” Inte bland andra människor tillade jag tyst.



[Jag tycker synd om Christina. Hon har Issabelle (stavning?) och Emelia att oroa sig över. Ett monster i skogen och nu totalt bryter Adina ihop. Jag tycker synd om henne!! ]

Jag visste inte varför jag gjorde som jag gjorde men jag omfamnade bara henne igen när hon släppte taget om mig. Jag mindes fortfarande hur mycket än kram hjälpte. Jag strök inte henne över ryggen eller så, jag bara... höll om henne.
"Du behöver inte be om ursäkt", sade jag lågt. "Det är det jag borde göra", insåg jag. "Jag måste ha låtit som en dominerande häxa när jag sade allt det där tidigare. Förlåt mig. Jag ville verkligen inte sätta någon press på dig. Jag menar det jag sade till dig när vi träffades igår. Välkommen. Det här är inget tortyrläger. Du ska vara lycklig här. Men, jag ville ge dig chansen att rymma ifall du ville. Adrian skulle hata mig för... trettio år eller så, men det skulle vara lättare än att tvinga på dig någonting. Jag ber om ursäkt", sade jag och den här gången fanns varken frustration eller irritation eller något negativt i min röst. Bara lugn och någon slags... mjukhet, eller någonting. Jag lät ärlig. Öppen. De är nog orden jag letade efter.
"Vet du vad vi egentligen skulle behöva?" sade jag sedan. "En spadag. I Frankrike. Med oljor, varma källor och lavendel doft hängande i luften. Det skulle definitiv hjälpa alla. Hur låter det? Vad sägs om en spadag i framtiden?" Jag menade det verkligen. "Eller Spanien. Kanske Tjeckien. Jag älskar Tjeckien. Grekland är också ljuvligt. Speciellt vid havet. Nämn bara en plats så kan vi garanterat ta dig dit. Du kan åka dit efter bröllopet, eller efter. De kan rymma dit eller så kan vi åka med hela familjen." Jag visste att jag hade börjat babbla igen, men det var det jag var bäst på. Avleda någons tankar från ämnet de oroade sig över.
Jag slet mig ifrån kramen, men höll en hand kvar på hennes axel medan min andra hand torkade bort tårarna. Sedan lade jag även den handen på axeln.
"Du behöver aldrig vara rädd för att gråta här, okej?" viskade jag sedan och gav henne en puss på pannan. "Vi kommer alltid välkomna dig, även om du får kalla fötter. Eller så kanske du inte får det. Jag tror allvarligt talat att jag är mer nervös och orolig inför det här bröllopet än vad någon annan är", skrattade jag sedan lätt innan jag log mot henne. Ett varmt leende. Inte ett strålande, inte ett piggt leende, inte ett stort. Bara ett varmt. Ett äkta. Det kändes skönt.

[XD Allt kommer fixa sig tänker hon. Hon ska först döda deras experiment, sedan läxa upp dem och sedan ta hand om de sjuka Hon har allt mer eller mindre planerat. Typ. Hon kommer ångra sig hundra gånger innan något blir gjort dock, känns det som... x3]

Christinas armar omkring mig kändes bra, närheten kändes bra. Jag kunde inte minnas sist någon höll om mig såhär. Det måste ha varit någon gång då mor tröstat mig som barn men jag kunde inte vara helt säker. Och jag kunde inte förstå varför hon var så snäll. Varför hon inte lämnade mig, varför hon brydde sig men jag var glad över att hon gjorde det.
”Inte ditt fel”, upprepade jag igen men kunde inte hjälpa att le då hon talade om en spa dag. Jag hade inte ens kunnat drömma om att resa utomlands till länder som kändes så otroligt långt borta. Tanken att jag någon gång skulle besöka eller se något annat än mitt hem var en dröm jag hade haft länge och jag kände mig något muntrare.
”Italien?” sade jag frågande kluven mellan min vilja att åka och att inte vara till större besvär.
Jag snörvlade till igen och torkade mig om näsan.
”Vad har du att vara orolig för?” frågade jag och kände hur jag sakta började komma tillbaka till mig själv trots att hålet i mitt bröst fortfarande fanns kvar. ”Du ska inte gifta dig med en främling som om du inte vet ifall du någonsin kommer älska, som du kanske kommer att avsky och han i sin tur avsky dig. Och det är någonting du måste leva med resten av ditt liv.”
Det var en stor del av det. Ovissheten. Jag skulle inte ändra mig men det betydde inte att jag inte var orolig eller nervös för vad som skulle ske. Jag var livrädd och jag började känna mig själv darra något igen. Jag flätade samman mina händer och koncentrerade min andning. Nyckeln var att andas och allt skulle gå bra.
”Du måste tycka att jag är en idiot. Och Adrian måste vänta vid det här laget. Jag borde gå”, sade jag och torkade min näsa ännu en gång. Jag ville be om ursäkt igen men jag trodde inte att hon skulle ta emot den även om det kändes som om jag borde göra någonting så istället stod jag bara kvar utan att röra mig.