I'll Love You Forever (Drarry)

Superbra kapittel.Godnatt

omg this is the best drarry fanfic ever!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag vill bara läsa met!!!

~Draco~:
Draco levde de nästa dagarna i ett töcken. Han åt, sov, andades, skrev, åt igen.. Och tänkte. Han tänkte mer än han någonsin gjort förut. Funderade över allt. Men mest över kärlek. Eller rättare sagt, hans kärlek till Harry Potter. Det vad det enda han tänkte på. Han pratade med Blaise ibland, men det var bara tomma, tanklösa samtal. Han såg bara Harry några gånger om dan, men det räckte dör att Draco skulle få en klump i halsen. Han visste att det aldrig skulle funka. För varje gång Harry upptäckte att Draco såg på honom, blängde Harry på honom och ignorerade sedan Draco resten av dagen. Draco visste att hans kärlek aldrig skulle bli besvarad.. Men.. Han kunde bara inte sluta tänka på honom. Han kunde inte sluta älska honom. Älska hans rufsiga, svarta hår, hans stora, smaragdgröna ögon, hans klingande skratt och sättet han brydde sig om alla. Han kunde bara inte.

Efter ett tag så kunde han inte stå ut med det. Han började bli mer tillbakadragen, han deltog inte på de flesta måltiderna, och han spenderade alla raster med att sitta i sovsalen och göra läxor. Han log nästan aldrig längre, och han var alltid trött, för han låg uppe länge och tänkte. Allt på grund av en enda person. Harry Potter.

So cute!!!

Dagarna fortsatte att gå, och Draco blev mer och mer deprimerad. Allt han gjorde förutom att sova, tänka och äta var att plugga. Det var en bra stimulation, för i och med att man måste tänka på själva läxa då man pluggar, slapp han tänka så mycket på... Annat. Oftast tog Draco till och med extrajobb, bara för att kunna släppa lite på den ständiga ångesten som ständigt växte i magen. Han visste inte vad han skulle göra, han hade inte ens kraft att prata med någon utan att klumpen i magen växte sig ännu större.

En dag satt Draco på en lektion om Magiska Djur, och då såg han honom. Harry Potter. Och Draco klarade det inte längre, han klarade inte stressen, han klarade inte den klumpen i magen som ständigt växte sig större och större. Draco kände hur tårar började rinna ner för hans kinder, och han reste sig upp och sprang. Han sprang så långt han kunde, och när han inte orkade mer satte han sig ner på marken och bara grät.
"Uhm... M.. Malfoy..?" Sade en väldigt, väldigt välbekant röst. Han såg upp i Harry Potters gröna, snälla ögon, vilket resulterade i att han började gråta ännu mer.
"...Vad är det?" Sa Harry lite tafatt, som om han trodde att han inte borde vara här.
"Va-Varför kom du?" Sa Draco svagt.
Harry såg väldigt förvirrad ut. Draco reste sig upp.
"MEN FÖRSTÅR DU INTE ATT DU BARA GÖR DET VÄRRE?!" Skrek Draco rätt i ansiktet på Honom, och sprang sedan iväg. Harry stod kvar och såg väldigt förvirrad ut.

Det här är så.... Naww♥ DU MÅSTE SKRIVA MER ASFDJH *-*
EDIT: Såg precis senaste kapitlet och I'm... I'm just going to crawl into a hole and die, because the feels... They're killing me! Det här är bara så awesome!!

Mer adjektiv...

Ahhhhh
Detta är en väldigt bra fanfic uh ♥

Taaaack c; I'm going to listen to Taylor Swift brakeup Songs to continue this without crying of all the feels..






NEJ!!!MIN GAMLA SVENSKALÄRARE HEMSÖKER MIG!!!




Tack c;