Piraternas fånge(PRS)

Mona nickade sakta och fortsatte skrubba. Hennes mor skulle aldrig någonsin låta henne gå ut igen. "Och som kvinna är det hårdare ibland...Jag har aldtigt fått leka som vanligt med andra barn eller ens klättrat i träd". Hon skullr hållas fin och proper.
"Adeln gillar att visa upp sig och mina förädrar älskar att visa upp mig inför alla på fester". Hon koncentrerade sig sen på att skrubba.

"På havet betyder det otur att ha en kvinna på skeppet, men livet under en kvinnlig kapten har bevisat det motsatta. Havet är en hon också, vilt och fritt. Det låter fel att försöka tämja något som ska vara fritt." Svarar Seamus och inser inte själv hur poetisk han låter. Han är glad över det, ibland känns det som att havet lyder kaptenen, som om de är likasinnade. Det skulle inte förvåna honom om det var så. Kaptenen tycks veta mycket mer om havet och piratlivet än någon annan kapten han mött, fast dueller är inte riktigt hennes... vad är det engelsmännen säger? Dueller är inte hennes kopp av te, eller något. Hon tar alltid med sig en pistol till en svärdsduell.

Mona nickade sakta, deras kapten verkade vara en speciell kvinna. Hon kände sig redan rädd för henne, då hon hotat att döda henne om hon inte lydde. "Det skulle vara trevligt att vara fri ibland, men jag antar att även om jag kommer ifrån den här båten är jag aldrig fri" mumlade hon och fortsatte skrubba.
Några timmar gick, ganska få dock faktiskt innan alla rummen glänste. Mona var väldigt trött, hemskt trött. Hennes armar och rygg värkte. Hon ställde sig sakta upp och såg på Seamus. Han var mycket längre än henne så hon var tvungen att se upp. "Nu då? Duger det här?" undrade hon och i den stunden hördes hårda steg och snart syntes kaptenen själv. Hon såg irriterad ut, hon stannade då hon såg att Mona verkade vara kvar. Hon gick snabbt in i alla hytter och kollade innan hon gick till henne igen. "Du missade en fläck" sa hon bara med silkeslen röst innan hon höjde handen och gav Mona en örfil. En sådan hård att hon nästan föll omkull. "Det där kanske får dig att sympatera med dina tjänare mer va?" väste kaptenen innan hon försvann igen. Mona stirrade efter henne och höll om sin kind och tårar uppenbarades i hennes ögon, inte för att det gjorde ont, även om det gjorde det med, det var chocken. Hon hade aldrig i hela sitt liv blivit slagen förut.

Seamus var inte speciellt förvånad när kaptenen kom in och halvt om halvt slår ned den stackars flickan. Har han frågat om hennes namn? Nej, det har han inte. Borde han? Troligen inte. Har någon gjort det? Kaptenen pressar sig förbi honom, troligen inte alltså. Våldsam kapten, våldsamt skepp. Finns det någon underliggande mening här? Seamus ser efter kaptenen.
"Sätt henne i mer arbete!" Ryter kaptenen till honom och Seamus måste alltså komma på nya arbeten.
"Är du okej?" Frågar Seamus adelsflickan och försöker se efter om det kommer blod eller liknande. Därför gå han även aningen närmare.

Mona darrade lätt och bara slöt ögonen hårt för att stoppa tårarna och höll om sin kind. Den var lätt röd och värkte. Hon drog några djupa andetag innan hon tillslut tog bort handen och såg upp på Seamus igen. Skulle hon arbeta ännu mer?
"Ja" sa hon bara tyst och torkade snabbt bort de återstående tårarna då hon inte ville gråta igen. Då märkte hon att han gått närmare. Hon såg upp på honom, han var väldigt stilig. Och faktiskt väldigt snäll för att vara pirat, han hade gett henne filten, pratat med henne och varit vänlig och nu frågade han hur hon mådde. "Det är bra...Jag har aldrig blivit slagen förut" mumlade hon. Det hade varit en chock för henne.

"Om du inte är försiktig kommer det bli mer av det, eller faktiskt, det kommer troligen bli mer av det vad du än gör så du får ta och vänja dig tyvärr." Svarar Seamus och tänker inte ens försöka försköna det. "Speciellt eftersom din pappa tycks ha pengar att ge så får vi bara mer om vi gör dig lite blåslagen. Det är åtminstone kaptenens logik." Kaptenens logik kan dock slänga sig i väggen, Seamus har sett kaptener som tjänat mycket mer och ändå håller sina fångar oskadda. Han undersöker henne nära ifall hon blöder. Fast det verkar hon inte göra iallafall så han tar några steg tillbaka.
"Du vill inte upp på däck vid den här tiden och du måste vara ifrån under däck när männen går och lägger sig för då vill du inte vara kvar." Mumlar han, eller om han pratar med henne. Han vet inte riktigt. Skrubba hytter kan hon väl fortsätta göra, eller... "Kan du räkna?" Frågar han henne, han kan knappt räkna. Fast någon behövs ändå för att se hur mycket resurser de har på skeppet.

((Förlåt för min långa frånvaro D: Skolan är jättejobbig ibland -.-'' ))

Mona såg faktiskt rädd ut och svalde hårt och nickade. Hon ville absolut inte bli slagen mer, vem ville det egentligen? Och kaptenen hade slagit ganska hårt. "Det...låter inte trevligt" mumlade hon sedan och strök lätt sin kind en sista gång innan hon tog iväg handen. Den bultade än men den värsta smärtan var över. Men hon skulle nog vara röd ett tag och handen efter kaptenen syntes nästan på hennes kind.
Hon nickade sedan igen till honom. Hon kände nästan förstå varför, så hon fick vara där uppe eller i sin cell då den tiden kom. Men hon antog att pirater gick och la sig ganska sent. "Jag kan räkna" sa hon sedan som om det vore självklart. Hon ahde fått lära sig det tidigt tillsammans med att skriva och läsa. Hon tog sig upp från sin sittande position.

(Jag förstår )

"Då kan du få göra något som inte involverar att skrubba dig full med blåsor." Säger Seamus och gör en rörelse med handen för att visa att hon ska följa efter honom. Vad är det som den förra adelspojken kallade det? Han hade något fint ord. Seamus kommer inte på det men börjar gå oavsett. Han går mot lastutrymmena, skatten räknar kapten men lasten tvingas besättningen räkna. Eftersom alla männens förmåga är begränsad brukar det sluta med att de räknar så långt de kan och sedan får de utstå utskällningar och hemskheter av kaptenen. Något Seamus brukar vara tillräckligt smart för att undvika när han ställer sig allra längst bort och brukar få saker som: "Arbeta i köket!" eller "Skrubba däcket!" Samtidigt som den längst fram kan få: "Var nästa galjonsfigur!" eller "Räkna om lasten!" Räkna om är det värsta straffet. Riktigt hemskt.
"Du ska helt enkelt räkna lasten." Fortsätter han som förklaring på vägen till lastutrymmena.

Mona såg faktiskt något gladare ut och var lättad över att slippa skrubba mer i alla fall. Hon började följa efter honom så han visade och borstade av sina händer som hade blivit smutsiga av städandet. De värkte också och hon kände på sig att det skulle bli lite blåsor. Hon följde efter honom och såg sig om på vägen. Mer hytter, rum hon inte visste vad det var och sedan kom de fram till där hon skulle vara tydligen. Det var fullt med saker överallt, mat, last.
"Allt?" undrade hon och såg på det. Det var verkligen mycket, det skulle ta någon timma minst att räkna allt. Men hon protesterade inte utan började att räkna allt, hon höll räkningen i sitt huvud. Hon sa inget under tiden då hon verkligen inte ville tappa koncentrationen.

"Du kan räkna en grej i taget." Svarar Seamus och drar fram en faktiskt inte dammig bok samt ett bläckhorn och penna. Han öppnar upp den och letar efter sidan där krumelurerna på sidorna slutar.
"Skriv upp här när du räknat klart något, det är inte alltför petigt med siffrorna så om det saknas eller läggs till en eller tio är det inte som att skeppet sjunker." Faktiskt kan det vara så men det brukar bara sluta med att de kastar ut sakerna över relingen om nöden kräver.