Through peace and war PRS

Anotnius gick tillbaka till festen, glatt visslandes hela vägen. Han behövde bara följa ljudet då han kom tillräckligt nära huset, där musiken knappt mer hördes över sorlet av röster. Antonius gick tillbaka in och tog den närmaste vinflaskan han såg, medveten om att han inte skulle trivas länge mer om han inte snabbt fick i sig alkohol. Cornelia vinglade fram då han satte sig vid divanerna med sina vänner och Antonius lät henne fortsätta med det hon avbrutits av tidigare.

Antonius var inte riktigt säker vilken tid han återvänt hem förra natten, men då en av slavarna drog upp gardinerna för att släppa in soln var han säker på att det var för tidigt för att vakna. Med århundradets huvudvärk hade Antonius velat stanna i mörkret resten av dagen, men då han krävde att få veta varför han blivit uppväckt informerade slaven honom om att solen var vid sin högsta punkt och han hade kapplöpningen att hinna till.
Antonius stönade. Just det. Kapplöpningarna, i ära för något som hänt länge sedan, vad kunde han inte komma ihåg. Om det redan var middag, betydde det att han hade en timme tid på sig att laga sig klar och hinna till Colosseum.

Nike hade ordning för att bevittna kapplöpningen till ett minne av ett av Roms segerrika krig. Ett av de krig som gjort Rom stort och berömt i världen och dess soldater.
Rom var en krigsnation och alla män var tränade för strid och många gick med i armen.
Allt var ett spel, ett spel om ära och makt. Så som varför Nike nu gjorts ordning. Inte hade hon gjorts ordning för hennes höga nöjes skull att bevittna kapplöpningen. Nej, hon hade gjorts ordning för att visa sig ut på äktenskapsmarknaden. Hon var i lämplig ålder att bli bortgift och fadern ville ha ett gott och mäktigt parti. Det hela lutade åt en sextio år äldre man med stora pengar och gods utanför Rom.
Nike hade inte ens blivit tillfrågad och det skulle hon inte bli heller. Det var inte hennes angelägenhet, hon skulle bara finna sig i den make fadern valt ut. Men inom sig, protesterade hon på det grövsta.

Nu stod hon bland de andra kvinnorna som var utom för äktenskap och skulle betrakta de unga kapplöparna. Nike var klädd i en lätt vit fotsida klänning som var sydd med guldtråd. Hennes sandaler var i guld, som vars remmar gick högt upp längst hennes vader och syntes då hennes klänning var öppen i sidorna. I midjan fanns ett flätat bälte i guld som matchade det tunna smala pannband som satt på hennes långa lockar. Armband hade hon på både över och underarmar.
Hon såg både välbärgad och vacker ut och bakom henne stod en slav med ett parasoll för att skydda hennes bleka hy mot sol. Hon hade som vanligt sminkat bort vart blåmärke och täcken på slag.

Antonius var redo att bege sig till stadion på tio minuter. Klädd i lätta ridkläder kände han inte av värmen lika mycket som normalt, även om det bultade än bakom tinningarna. Åtföljd av en slav och en vakt red han genom Roms trånga gator till Colosseum, på allt bättre humör ju närmare han kom.
Väl framme lät han slaven ta hand om hästen och gick in i stallen där de tävlande hästarna hölls. Halvvägs vid raden av ståtliga hingstar och märr hittade han sin häst, den gyllene vita Hermes. Antonius hade fått hingsten till födelsedagspresent då den ännu var endast ett år gammalt, men nu tre år senare var Hermes lätt och snabb, välbyggd och glänsande. Antonius hade själv tränat honom ute på faderns egendom.
Slaven som arbetade på faderns egendom och var ansvarig för hästarna såg upp då Antonius anlände. Tiberius hette han, och han log brett och nickade i hälsning.
"Allt är redo, herrn. Lycka till." Antonius tackade och inspekterade hästen. Hermes var pigg och hans ben darrade av ivrighet. Antonius kände lika, all trötthet bortglömd.
Antonius ledde Hermes ut till övningsplanen och satte sig upp. I en halv timme värmde de upp innan alla ryttare beordrades att ställa sig i kö och rida in på Colosseums sand.

Antonius hade aldrig hittat något annat som kändes lika till att befinna sig framför en sådan folkmassa, högljudd och förväntansfull. Då oratorn steg fram för att presentera ryttarna försökte Antonius känna igen någon bland de rikaste, de enda som antagligen kunde höra oratorn, men solen förblindade honom.

Nike jublar och hurrar bland de andra då ryttarna rider in på arenan. Nike önskade att hon någon gång få delta här. Men det skulle vara stört omöjligt det visste hon. Dessutom var hon ingen god ryttare, hennes fader hade förbjudit henne att rida då det inte passade sig för en dam ansåg han. Detta var det närmaste hon kom och det var gott nog. Hon var så nära ryttarna att hon kunde känna lukten av de ståtliga hästarna.
Då ser hon en, hon känner igen, det var Antonius. Hon tänkte ropa till åt honom men stoppade och låtsades som inget. Hon visste att slaven hade koll på henne och skulle ange vart felsteg för hennes far. Hennes far skulle slå henne sönder och samman om han visste att hon smitit ut olovandes.

Antonius kunde inte hindra leendet på sina läppar då han lyssnade på publikens jubel. Han visste att de inte jublade åt endast honom, men den detaljen kunde han lätt förbigå. Antonius visste att hans far inte var bland de som jublade: han hade protesterat för att Antonius ens skulle delta. Det var räcklöst enligt honom och visst, deltagare skadades och dog då hästarna föll omkull eller krockade. Men Antonius kände sig vid liv med fara runt omkring sig.
De andra deltagarna var även de många unga söner av välbärjade män som hade råd att delta. Där fanns även soldater och ett par äldre män i sin bästa ålder, som de tyckte om att säga, alla ivriga att vinna för antingen pengarna eller äran.

Ryttarna ställde sig på rad och då signalen kom satte Antonius helarna i Hermes sidor och reste sig i sadeln. Hermes hoppade i väg, upplivad av ljuden och stämningen. Lutad över hingstens hals var Antonius nu fullt fokuserad, balanserade och lugn.
De befann sig bakom täten efter första varvet, i god position för att ta sig förbi innan slutet. Åskådarnas jubel överröstades av hästarnas hovar och Hermes frustande, det enda Antonius kände var hingstens rörelser under honom och sanden som sparkades upp av hästarna framför.
Under andra varvet drog en av hästarna framför dem för nära en annan, och ryttarna föll ihop mitt över banan. Antonius hann inte tänka innan han reagerade, men med lyckan på sin sida lyckades Hermes hoppa över de fallna paren. Med ens var de på andra plats.
På den sista sträcken manade Antnoius på Hermes och styrde honom utåt för att kunna ta sig förbi. Ryttaren framför dem kastade en blick bakåt, men Antonius ignorerade honom då Hermes sträckte på sig till sitt yttersta, och galloperade förbi. De kom först i mål, och när publikens jubel åter nådde Antonius öron visste han att de jublade åt honom.

Med krans runt både hans och Hermes hals red han av planen tillbaka dit de värmt upp. Terrassen intill hade börjat fyllas av Roms rika och mäktiga som ville tala med tävlarna. Antnoius kunde se sin far bland dem, så med en lätt suck hoppade han av Hermes och gav honom till Tibernius för att gå ett par varv innan de ivrigaste ville se på hingsten som sprungit så väl.

Nike var bland de andra på terrassen och tog sig bland allt folk. Hon hade lämnat sin slav utanför, han hade protesterat och hon visste att han skulle rapportera till hennes far. Men vad som än hände skulle han straffa henne när han kom hem, det låg i hans höga nöje. Även om hon som aldrig skött sig kunde han hitta fel i allt. Så denna gång valde hon medvetet att trotsa honom fast det sällan skedde.
Hon ville se Antonius, kanske tala med honom. Men hon tvivlade på att han ville det med henne, att hon bara varit ett tidsfördriv för honom. Men då ville hon veta det, veta att hon var ensam i världen. Det var ingen ide att fastna vid drömmar ändå.
Folkmassan var stor och de flesta trängdes om Antonius då han vunnit. Hon var stolt över honom och hade hurrat som alla andra. Han var skicklig och hon beundrade honom.

Antonius tackade alla som kom fram artigt och med ett brett leende. I den stela värmen, inte längre upppfriskad av en vind som blåste då han red, började han känna av svetten och längtade till ett bad. Han drog fingrarna genom håret och lovade en senator att övervega middag den kvällen i hans hus.
Antonius hade nästan nått fram till sin fader då han fick syn på ett bekant ansikte han inte förväntat sig. Efter en snabb blick mot fadern, som var fördjupad i ett samtal med två kollegar, vände han om och gick upp till Nike i stället. Hon såg fräsch och vacker ut, och Antonius kunde inte hjälpa att hans leende blev bredare då han nådde henne.
"Nike, hej. Jag hade inte förväntat mig att träffa er här", hälsade han glatt efter en lätt bugning. "Njöt ni av tävlingen?"

Nike såg sig skrämt om då Antonius kom fram till henne och nämnde hennes namn. På så vis visade han att de träffats förr, vilket ingen fick veta. Det var något som inte fick komma till hennes faders öron. Hon skakar nästan omärkbart på huvudet och ser sig om med stora skrämda ögon innan hon svarar bugningen med en artig och djup nigning.
Men hon såg inte någon hon kände igen, hon hoppades att det var så med. Om det ändå inte var så var det försent då han redan nämnt hennes namn.
"Min fader tillåter mig att beskåda dessa tävlingar, vilket jag är tacksam för." svarar hon i vilket hon lägger i som mening att det var vissa saker som att gå på festen hon inte tilläts.
Hon besvarade sedan hans leende en aningen skyggt och osäkert. Hon var ovan vid att le spontant och inte tillgjort för att hon måste. Men hon hade en känsla av att han gillade att träffa henne åter. Eller var det hela önsketänkande? Hon hoppades att det inte var så.
"Jag njöt av tävlingen till fullo, ni är mycket skicklig ryttare och er häst med." svarade hon artigt och försökte sig på ännu ett leende. Med så många människor omkring sig kunde hon inte bete sig på ett annat sätt särskilt då allt kunde nå till faderns öron.

Antonius påmindes starkt om den flickan han avbröt i dans ute i en trädgård. Han hade nästan glömt hur osäker och skörmd Nike verkade då, för då de sagt adjö hade hon varit lugn och samlad. Men nu kunde han se rädslan i hennes ögon igen och undrade bekymrat om det var något han gjort som fick den reaktionen. Vidare undrade han över orsaken, men då Nike talade kunde han nästan gissa. Det verkade som om han inte var den enda som inte kom överens med sin fader.
Av någon orsak kändes Nikes beröm mycket bättre än de andras som redan tagit tillfället i akt och skakat hans hand. Antonius såg ner för att gömma sitt nöjda leende, men snabbt klarade han strupen och såg upp igen.
"Tack. Hermes, hingsten, är verkligen unik. Det var allt tackvare honom", svarade Antonius. Nikes stela leende och artighet hade gjort även honom vaksam, då han insåg att hennes äventyr ut till stan inte var allmänt känt och utan festen hade de inte träffats. Fast det vore ju inte för långsökt att två senatorers barn skulle ha råkats någon annanstans. "Är er fader inte här?" undrade han och kastade en snabb blick över axeln. Antonius far var än upptagen i en konversation.

Ett snett leende om än trevande uppenbarade sig i Nikes ansikte då hon såg på honom.
"Inte var det enbart honom inte. En god hingst behöver en god ryttare, inte sant? Det har Hermes, ni två är ett fint team." svarar hon artigt och verkar slappna av något om än minimalt. Men då han nämner hennes far stelnar hon åter, bleknar någon nyans och ser sig skrämt om över folkmassan.
"Min far? Jag tror inte det, han skulle dock komma hem i afton." svarar hon med en blick stelnad bakom Antonius axel. Hon bleknar märkbart och nästan kryper samman, det såg ut som om hon skulle svimma i detta nu. Men det som orsakat allt var att hon såg sin far komma stegande mot henne tydligt vred även om han dolde det väl. Han utstrålade aktoritet där han gick, med slaven i hasorna och en mycket bestämd blick på sin dotter, den var inte nådig.