The Living Weapons

(Jag märker nu att jag failade med tempus helt förra gången xD)

Cilla himlade med ögonen. Hon motstod lusten att säga "visst, visst" igen utan nöjde sig med att säga "du är medveten om att jag kan kontrollera den till viss grad, eller hur?" men visste samtidigt att hon endast var dumdristig. Hon var bara trött på att fly. Visst hörde hon hemma här, men inte i en sådan här situation. Det borde finnas något hon kan göra. Fan att hon inte kan kontrollera atomer från långt håll. Fan ta dem alla.
Hon såg huset. HON SÅG HUSET!! Det stod där, framför dem. Eller, tja, nu när de hade svängt såg hon de vänta på dem en halv kilometer framför. Såg ut som en bondgård. Desto närmare hon kom desto fler detaljer såg hon, och det hon såg fick hennes hjärta att stanna.
"VÄND OM!" skrek hon. "VÄND FÖR I HELVETE OM!" Hon var livrädd och hoppades att Kaelans mobil skulle förklara för honom vad de där märkena, de gigantiska (upp till tre meter) märkena betydde som hade bränts in i marken. Dödsrunor, eldrunor, förbannelser. Allt möjligt. De skulle dö ifall de ens rörde vid dem, och inte ens hon skulle klara sig.
Ifall de vände om, eller lyckades lura de andra bilarna att köra in i märkena skulle de åtminstone överleva. Och en av dem måste kunna hantera märken. Annars skulle de inte finnas, det var hon övertygad om. Hon förstod sig inte på sina kidnappare, men hon förstod att de inte hade varit hotet.
"Vad du än gör, rör bara inte vid det d-där", viskade Cilla så lågt att hon knappt hörde sig själv och pekade med ett skakigt finger mot alla de brända platserna. Vissa tecken var mindre än andra. Som minor, dolda bland allt det andra.

Alice stirrade skräckslaget på Jonna. Hade hon inte hört vad Alice hade sagt? Det var ju knappast som om hon hade sagt att de skulle bjuda galningarna som hade öppnat eld mot dem på te och kakor. Hon visste bara inte vad hon skulle göra. Akupunktur och den mänskliga kroppen var hennes specialämnen, men, liksom, allt annat? Hon hade kastat bort informationen om vapen ganska snabbt, även om grunderna var kvar. Grunderna var alltid kvar, det såg hon till. (Ifall hon sedan ville plugga vidare inom det som normala människor och använda sin vanliga, mänskliga hårddisk och inte den övernaturliga.) Men, det var liksom hur man rensar ett vapen, avfyrar och laddar. Det var det hon visste. Ingenting mer, mer eller mindre. Hon hade dock vetat hur man byggde missiler och raketer. Det var alltid roligt att kunna vara bättre än militärens vetenskapsmän. Och, åh, hon skulle kunna utplåna hela världen ifall hon ville. Det, var såklart för tre år sedan. Hon hade tagit bort den informationen helt så att hon inte råkade spränga världen i bitar medan hon sov. Hon kunde aldrig samla information om en sak två gånger, endast en gång, så när hon raderade all kunskap som militären skulle ha dödat för visste hon att hon aldrig skulle behöva möta det igen. Men, just nu skulle det vara skönt med en av granaterna fyllda med syra.
"Alice", svarade Alice lite skakigt samtidigt som hon hörde en kvinna börja skrika hysteriskt. Det var även den röst som hade skrikit tidigare, hon hade bara inte lyckats urskilja orden förra gången. Nu hörde Alice kvinnans ord, för hon skrek så högt att man kunde tro att hennes liv hängde på det. Sedan hörde hon en explosion och kvinnan skrek till igen. Inte hysteriskt. Svordomar.

Visst vet Kaelan vad det är, han hade blivit varnade för dem många gånger av appen som tycktes upptäcka alla möjliga faror för honom. Ibland trodde han att den visste mer om vad som var farligt än Kaelan själv. Den alarmerar i blått om pelarna framför och Kaelan är för van vid rött för att koppla det till något annat än fara iallafall. Appen bromsar automatiskt in och Kaelan tar ut mobilen ur stället.
"Ta det lugnt och stanna i bilen, du kan köra härifrån om det går snett." Säger Kaelan och öppnar dörren. Saken är den att när de stannade så slutade skotten också och Kaelan går ut genom bildörren. En röst skrämmer vettet ur honom när det låter som att personen skriker genom en megafon och han får strålkastare riktade mot sig. Kaelan håller i mobilen och han försöker att hålla sig lugn. De skjuter honom inte, det är väl ett plus.
"Inga plötsliga rörelser!" Skriker rösten. "Visa händerna!" Fortsätter den och Kaelan höjer långsamt händerna.
"Öppna bakdörrarna." Säger han när han hör hur någon av de i skåpbilen ropar på ett främmande språk och de öppnas, såklart.

"Slipp meg ut! For faen!" Ryter Jonna irriterat och sparkar på dörrarna precis när de öppnas och Jonna snubblar ut bara för att bli bländad. Vad är det som händer nu. Hon ser på den udda killen som håller i sin telefon och kastar en blick bakåt mot Blondie, som tydligen heter Alice. Hon ser på sina lappar och läser kanjin hon målat på dem, hon lyckades få fram ett par av sina vanliga lappar och lägger de snabbt på de delar av henne som inte är täckta av tyg. Alltså hennes hals, nacke och händer i princip då hon har jacka på sig och allting. Hon kan känna hur hennes "kraft" åker igenom systemet och hon känner sig allmänt energisk.
"Händer i luften!" Skriker rösten igen.
"Du, snubben, stäng dörrarna om inte de andra kommer ut och låt mig ta hand om det." Säger Jonna flinande.
"Visa dina händer!" Fortsätter rösten. "Annars öppnar vi eld!" Röstens skrikande eko är bara irriterande, Jonna kommer hitta vem det än är och krossa dem.
"Stäng dörrarna." Säger snubben och dörrarna stängs. Men Jonna har inte stannat tillräckligt länge för att se om någon kommit ut när hon rusar framåt och begraver sin näve i motorhuven. Det kommer göra ont senare, men hon har gjort det förut. Hon kommer mörda allihop, utom en... en som får vara vittne.

Cilla kastade sig ut för att se vad Kaelan gjorde. Vad i helvete han höll på med. Strålkastare. Megafoner. Pistoler, säkerligen. Bildörrarna öppnades. En rödhårig tjej kom ut innan en blond, vacker tjej. Den rödhåriga spårade ur medan den blonda ställde sig lite åt sidan och verkade försöka samla sig. Kaelan stängde bildörrarna. Han var helt lugn. Killen var från vettet. Sedan såg hon hur den blonda tjejen började röra på armar och fötter. Hennes hand stannade upp i luften medan hon blundade och sedan gjorde hon några snabba rörelser. Jorden under henne flög upp och kastades någonstans. Ljuset från strålkastaren dog ut. Cilla såg med stora ögon medan den rödhåriga tjejen tog ut allihop tillsammans med den blonda.
"Oh, hell. I feel useless again, shit." Folk skrek, vissa skrattade men ingen verkade precis bli skadad. Inte från deras sida i alla fall.
Cilla gick och ställde sig bredvid Kaelan. "Det var som fan... Vem i helvete drog in jäkla Korra i den här skiten?" var allt hon kunde säga.

Jonna står mitt i kaoset och flinar stort, Blondien var inte så illa ändå, om hon bara kan göra sånt där oftare skulle inte Jonna behöva få så djupa sår. hon har bara två lappar kvar nu. Sigill av smärta eller plåga. Hur man än ser det. Hon har sparat två stycken som ska få vara hennes galna vittnen. Dessa ligger just nu vid hennes fötter, stönande och den andra ber för sitt liv. Jonna är täckt av blod, sitt och andras troligtvis. Hon sätter på lapparna i deras ansiktet, de klistrar sig mot ytan som sugkoppar ungefär. Jonna borstar av sig lite och väntar på att effekten ska sätta igång.
"Vad håller du på med!?" Ropar killen åt henne och Jonna vänder sig mot honom när hennes två offer börjar skrika.
"Inget speciellt!" Ropar Jonna tillbaka och börjar dra av sig lapparna hon klistrat på sig. Hon kan känna energin lämna henne och smärta här och var drar in. Speciellt i hennes händer. De är inte brutna men de gör jävligt ont. Det brukar vara så, hon blev väl lite väl medtagen i stunden och var inte försiktig med vad hon slog. Att slå bilar är fan idiotiskt, vad håller hon på med? Hon stoppar den unge mannen som försöker ta sig förbi henne och undersöka de skrikande människorna på marken.
"Det finns ingenting du kan göra för dem nu, det är för sent." Säger hon och är jävligt glad över att hon tagit av sig de sigill som gjorde henne starkare för det verkar som att den här killen är ungefär lika muskulös som tandpetare. Han kanske går sönder om hon råkat slå till honom.
"Vad gjorde du med dem?" Frågar mannen och tar tag i hennes arm med den handen som inte håller i en mobil.
"Jag lät dem leva, det är vad jag gjorde, kan vi gå vidare med våra liv nu?" Svarar Jonna leende och drar undan sin arm och halvt om halvt studsar tillbaka till skåpbilen. Snubben följer efter henne, rätt irriterad verkar det då han begraver näsan i displayen nästan genast.

Korra, som Cilla hade börjat kalla henne, hade vänt sig om och höll händerna över öronen för att slippa höra männens skrik. Cilla lämnade Kaelan med den galna med rött hår och skyndade sedan fram till tjejen.
"Mår du bra?" undrade hon och lade en hand på hennes axel. Tjejen skakade på huvudet, såg upp mot Cilla och hennes ögon fastnade en stund vid hennes blåa hår mot hennes mörka hy innan hon såg bort. "Jag ska döda dem", viskade hon.
"Va? Är du från vettet?" frågade Cilla och tog ett steg bakåt. Hon såg så jäkla oskyldig ut, för i helvete!
"De lever. De kommer leva i smärta. De kommer berätta för de andra om oss."
"De andra?" var det enda Cilla kunde säga.
"Det måste finnas andra. Ifall det bara vore dem så skulle vi vara döda. De skulle förmodligen ta oss någonstans ifrån våra kidn... DINA MÄN KIDNAPPADE MIG!" skrek hon sedan och sträckte sig efter Cilla. Cilla, som hade sett hennes krafter, löste upp delen av hennes kropp flickan försökte röra.
"ÄR DU HELT FRÅN VETTET?!" skrek hon och skulle precis slå till flickan när hennes ögon blev stora. Cilla kastade en blick mot Kaelan som inte verkade särskilt tillfredsställd med morden.
"Du... Din kropp... Bara... blur."
"Det kallas att ändra form. Gasform", förklarade Cilla vaksamt.
"Men... det är ju omöjligt."
"Säger avataren", muttrade hon och himlade med ögonen.
"Alice. Mitt namn är Alice."
"Ändrar inte faktumet att du är fuckin' avatar."
Alice såg bort, bort mot männen vars skrik hade tystnat nu när de hade svimmat av smärta. Cilla såg på Alice i någon sekund innan hon kastade blicken mot de brända fälten.
"Vad kan du?" undrade hon.
"... Allt", svarade Alice något osäkert.
"Ursäkta?" sade Cilla som trodde att hon skämtade med henne.
"Min förmåga är inlärning."
"Så du skulle kunna lära dig att inaktiva symboler?" undrade Cilla upphetsat.
"I teorin... ja. I praktiken? Nja..."
"Nja? Ja eller nej, inte både och."
"Jag vet inte om en sådan magi rinner i mitt blod."
"Men... men... Elementär magi!" utbrast Cilla.
"Som en slags första inlärnings bonus."
Cilla höll tillbaka ett frustrerat skrik och gick rasande bort mot skåpbilen. Shit. De hade en död, märkte hon när hon öppnade dörren. De andra två såg livrädd på henne. "Vem av er har hand om magi med symboler?" undrade hon och borrade in ögonen i dem. En kille och en tjej. Tjejen var bara ett litet barn medan killen såg ut att vara några år yngre, men inte lika ung som flickan.

"Wow, det här är en finfin grupp med människor alltså." Skrattar Jonna och ser sig om, var är de någonstans? Det är tomt, så när som på brinnande bilvrak, lik, ett par bilar som ser ut att fortfarande kunna rulla hyfsat... det liknar lite ett träsk det de håller på att köra in i. Åtminstone längre bort, eller är det bara dimman som får henne tro att det är en träsk? En skog kan se ut som ett träsk. Jonna sträcker lite på sig och suckar.
"Vem av er har hand om magi med symboler?" Jonna ser på den blåhåriga flickan, hon hade typ missat Blondies utbrott och snubben hade försvunnit runt skåpbilen, försökte säkert hitta vägen runt. Jonna dyker upp bredvid den blåhåriga och tittar in. Den minsta ungen, tjejen, spärrar upp ögonen när hon tittar in.
"Inget svar?" Frågar Jonna och killen ruskar på huvudet.
"Jag... eh... jag använda saker... typ rök... eller neon... som i InFamous-spelen ungefär." Mumlar han och låter scräckslagen.

(( FANDOM-POWERS ENGAGED! I can explain it... I think. xD ))

"... Herregud. Jag tar det som ett nej. Så, du?" sade Cilla och såg på den lilla flickan som skräckslaget nickade. Cilla log stort. "Jag var rädd att det skulle vara den... well... döda." Hon grimaserade men hon hade sett så mycket annat mer skrämmande i världen att hon hade svårt att finna en död person skrämmande. "Kom med mig", nickade hon mot den lilla. Den lilla tjejen följde efter henne, långsamt och försiktigt.
"Vad ska ni göra med mig?" viskade hon och såg på Cilla med stora ögon.
"Få gissa, du tror att jag kidnappade dig?" Hon nickar. "Tja, det är lite fel. De killarna ligger och brinner på vägen någon kilometer härifrån. Jag är precis som du, med en annan gåva bara", förklarade hon och upplöste hennes vänstra hand för att visa henne, precis som hon hade gjort för Kaelan.
"Så... du... förintar saker?" försökte flickan.
"Nah. Jag ändrar form. Och jag har inte lärt mig hur man gör det på långt håll ännu, dock. Hur gammal är du?" Flicka var tyst.
"Du, jag vet att du inte litar på mig, men ser du symbolerna? Förbannelser, plågor, tortyr, död, det är det som väntar ifall du inte inaktiverar dem. Och, om jag nu ville ha dig död så skulle jag låta dig gå rakt på och så skulle jag inte behöva oroa mig längre."
Flickan stannade. Envis. "Jag tror dig inte. Hur vet du vad de gör ifall du inte var den som hade placerat dem där?"
"Jag har studerat symboler sedan jag var tolv. Trodde alltid jag skulle kunna använda dem. Och det lyckades jag på ett vis, antar jag. Men, aldrig riktigt. Inte deras sanna krafter. Det är först på senare år jag fick mina krafter."
Flickan var tyst en stund. "Kan du lära mig?" viskade hon sedan. Cilla nickade.
"Visst."
"Jag tycker om ditt hår", sade flickan sedan.
"Tack. Det växer så."
"Va?"
"Jag utförde väl experiment på mig själv, antar jag. Det gick fel typ hundra gånger innan jag lyckades sätta ihop mig själv rätt. Jag ville ha något mer ombre ljust, men men. Jag älskar det blåa", skrattade Cilla lätt.
"Åh... Vad föreställer din tatuering?" undrade hon sedan.
"Åh, det? Det är mitt vapen", sade Cilla och förvandlade tatueringen till en sten och höll den i handflatan. Tjejens ögon var gigantiska. Hon var mållös. Cilla skrattade lätt och stenen blev en tatuering.
"Vad heter du?" undrade hon sedan.
"Emilia", sade hon blygt.
"Ålder?"
"12."
"Åh."
"Jag är yngst, va?"
"Jo... Det är du väl", sade Cilla med ett leende. Emilia var lika blond som Alice, och allvarligt talat skulle de ha kunnat vara syskon. Cilla stannade vid ett märke och hukade sig framför det.
"Här", sade hon. Emilia hukade sig bredvid. "De är sammansatta allihop. Stänger man av en så kortsluts alltihop. De har förmodligen bundit ihop det med antingen magi eller gångar under jorden, det är förmodligen där alla skyddssymboler är. Avaktiverar man de här ovan marken så aktiveras de under. Fast, det är bara en gissning."
Emilia placerade en hand mot marken. Nickade. "Det finns några dödliga också, dock. Men, de aktiveras på andra saker och hälften av dem var bara engångssymboler. Använda. Tömda på energi."
"Och det känner du genom att röra vid marken?" sade Cilla imponerat.
Emilia ryckte på axlarna. "Magi är energi och symboler för dem till fysisk form, mer eller mindre. Då går den att kontrollera, att forma efter ens behov. Jag antar att våra krafter är ganska lika, förutom att du arbetar med fysiska material medan jag arbetar med... abstrakta."
"... Hur länge har du haft din förmåga?" undrade hon.
"Fyra månader."
Cilla stirrade på flickan. Helvete. Här vad hon. Den utvalda som var den starkaste av de alla. Symboler... Det fanns symboler till allt. Och om det inte fanns för det man letade efter så kunde man skapa en egen efter ett tag. Hon hade den mest användbara förmågan någonsin.
"Shit", andades Cilla och log sedan stort mot Emilia när hon började se orolig och nervös ut. "Testa slå av dem", bad hon henne.
"Men... Jag vet inte hur jag gör det..."
"Du klarar det, det vet jag att du gör." Cillas leende var större än hennes tidigare på typ.... fem månader. Professorn skulle aldrig tro vad hennes liv plötsligt innehöll.
Emilia såg fortfarande osäker ut men nickade och log svagt. Hon satte båda händerna mot marken och fokuserade. Sedan skrev hon en symbol i den torra jorden och hela fältet började lysa rött. Det lyste svagare för var sekund och sju sekunder efteråt så var det över.
Cilla såg skrattande på Emilia som hade hopbitna käkar, slutna ögon och hennes armar skakade okontrollerat. Cilla blev orolig och rörde vid Emilias axel. Flickans armar slutade skaka och hon ramlade åt sidan, medvetslös. Cilla tjöt till och tog emot henne. Hennes vapen blev till en handske igen igen och hon lade handen mot Emilias panna. Hon började läsa av flickans kropp, kände dess alla atomer och hur hon så lätt skulle kunna explodera henne i just den sekunden, men istället letade hon efter något annat. Det kan hända att hon har lärt sig förvånansvärt mycket om den mänskliga kroppen. Att hon har undersökt andra personer när hon vidrört dem.
Lilla Emilia hade diabetes och cancer i ett tidigt stadie, knappt märkbart ännu. Cilla tog bort cancern, tumören. Och ifall den kom tillbaka skulle hon bara ta bort den igen. Hon hade hjälpt andra med cancer. Ta professorn till exempel. Hon hade räddat livet på honom den gången han hade hamnat på sjukhus. Emilia skulle klara sig, det skulle Cilla se till, men, nu behövde hon komma till apotek och handla några saker. Hon visste ännu inte hur man botade diabetes. Bota cancer kanske är något att skryta om, men, principen av cancern är väldigt enkel, jämfört med diabetesen. Och, i ett så här tidigt stadium skulle vem som helst kunna bota den.
Cilla såg på Emilia och tyckte synd om den lilla flickan.

Kaelan rusar fram till Cilla och Emilia - han hade faktiskt hört namnet när de presenterat sig.
"Vad hände med henne? Är hon okej? Är ni okej?" Frågar han oroligt frenetiskt men i sin ack så neutrala röst, han ser bara att hon är medvetslös och självklart såg han vad hon gjorde men hans app hade gjort om hela området till blått och han hade insett att det är ett tecken på så kallad magisk eller övernaturlig aktivitet. Om han hade förstått det innan skulle han inte åkt närmare det här förbannade området. Kaelan hoppas att lillungen lever, annars vet han inte riktigt vad han ska göra med sig själv för det är tekniskt sett hans fel då, visst? Han vet inte längre.

Jonna drar ut pojken ur vagnen flinar mot honom.
"Jag vet vilket spel du menar, har du något aktiverat nu eller?" Frågar Jonna killen leende och bryr sig inte riktigt om det andra som händer. Hon fattar, tjejen har magi, alla här har en sorts magi. Starkare eller svagare så är det inget bättre än det.
"Nej, jag har försökt undvika det." Mumlar lillkillen och drar i sin grå tjocktröjas ärmar. Han verkar rädd och Jonna tittar på honom, sedan på sig själv. Hon är svartfläckig på sina ställen, blodig på andra, hon har blåmärken här och var och hon måste se ut som ett jäkla vrak.
"Jag fattar, namnet är Jona Lykke förresten, vad heter du?" Fortsätter hon och sträcker fram den mindre misshandlade handen, den vänstra för att vara specifik, mot honom. Pojken tar den, men ser mot flickan och de andra.
"Darius Wright." Svarar Darius och skakar hans hand, Jonna tar chansen och drar ned hans luva och hans lockiga hår är i en råttbrun färg med blonda stänk och han har mörka grå ögon. Darius drar dock kvickt upp luvan igen och Jonna skrattar lite.
"Sorry, kiddo, jag menade inte att invadera." Skrattar Jonna och Darius ser förvirrat på henne innan han vänder blicken mot de andra igen.
"Den lilla tjejen heter Emilia, jag hörde henne säga det förut när de tog henne." Säger Darius nästan sorgset och Jonna nickar kort, hon tyckte inte om att han verkade så ledsen.
"Ey, kom igen, vi går och skaffar lite rök och så kommer du vara precis som Delsin Rowe." Säger Jonna och drar med Darius mot bilarna, där kan han absorbera det och sedan kan han börja använda rökkrafterna. Han verkar så sorgsen dock att det sticker i Jonna att se på honom. Darius går bredvid henne i tystnad och ser oroligt bakom sig och sedan framför sig, hela tiden. Som om han väntar på att något ska hända, han kanske är paranoid? Jonna klandrar honom inte.
"Har du spelat hela InFamous-serien?" Frågar Jonna nyfiket.
"Nej, jag har bara spelat det senaste." Svarar Darius och blåser undan lite hår från sitt ansikte.
"Ja, men Second Son måste känts rätt häftigt ändå." Säger Jonna och ler mot honom. Hon försöker få honom lite gladare, hon förstår inte varför han är så nere, men hennes nyfikenhet gör så att hon verkligen vill veta.

De går fram till ett av de rykande bilvraken och Jonna ser på Darius.
"Kom igen." Säger Jonna med en nick på vapnet och Darius ser ut som om något skär i honom. Jonna ser förvirrad ut.
"Kom igen, utan krafter kommer du inte komma långt." Konstaterar Jonna och Darius suckar innan han lägger in ena handen i röken och den andra gör han någon sorts dragande rörelse med. Röken går som rakt in i honom, så det är inte riktigt som i spelet. Faktum är att det ser ut som att det gör ont. Sedan blir röken som ett svart moln innan det försvinner och Darius är på alla fyra och hostar som om han rökt cigaretter hela sitt liv.
"Är du okej, kiddo?" Frågar Jonna förvirrat och hjälper honom upp.
"Ingen f-fara..." Hostar Darius och viftar undan henne. Jonna drar upp honom ändå.
"J-jag är b-bara inte van vid det." Fortsätter han och Jonna himlar med ögonen.
"Ja, 14-åringar brukar inte röka." Konstaterar Jonna.
"Jag är 15, jag är 15." Rättar Darius henne cirekt och Jonna leder tillbaka honom till de andra.

(( The bonding happened at the same time som saker blev röda... jag hoppas att det inte står något annat i inlägget iaf. xD ))

(Nah, it's cool x3)

Cilla såg upp mot Kaelan och log lite för flirtigt. "Jag mår bra", sade hon innan hon vände blicken mot Emilia och blev något allvarligare. "Hon har diabetes. Kidnapparna verkar ha missat det. Men", sade hon samtidigt som hon tog tag i en sten och kastade den mot en explosiv runa. Inget skedde. "Men, hon är stark. Hon inaktiverade magin. Men, med tanke på hennes sjukdom så kanske det inte var det bästa att använda magi när hon var så svag... Det kanske finns något i huset vi kan arbeta med. Jag kan trots ändra former på saker, och nu när vi faktiskt kommer in i bond... herrgården", andades hon när hon såg den magnifika byggnaden framför henne. Några av djuren var förvisso fortfarande kvar, men det var då ingen bondgård längre. Det var en herrgård. En stor en. Och om det inte fanns en jäkla sjukstuga där med at möjligt i skulle hon leta reda på kidnapparnas ledare och explodera honom i bitar.
"Vi klarar det här", sade Cilla mjukt. Vem hon sade det till vet hon inte dock.
Med ett leende lyfter hon upp Emilia i famnen och börjar gå över det brända fältet. I ögonvrån ser hon killen hon inte kan namnet på och den rödhåriga tjejen komma.

Alice stod som förlamad och betraktade allihop. Den lilla flickan, Emilia, och den äldre killen, Darius. Båda hade ovanliga förmågor. Hon såg Jonna och Darius gå bort mot de andra. De verkade inte sakna henne. Ingen saknade henne. Men hon kunde ta det till sin fördel. Hon skyndade bort till de två överlevande männen.
De hade vaknat och hade hunnit kräla en bra bit. Hon hann ikapp dem. "Jag helar den som ger mig den informationen jag vill ha, och den andra dödar jag."
De stelnade till och såg sedan på henne, skrattade mellan hopbitna käkar. "Du skulle aldrig döda oss. Du skulle aldrig döda någon. Du dödade ingen tidigare, den var Jonna som gjorde det", sade den med en mindre kroppsbyggnad.
"Perfekt", flinade Alice. "Ni har informationen jag vill åt." Hon hukade sig vid dem. "Så, berätta vad jag vill veta nu. Vem av er ska jag hela?" undrade hon och drog ut vatten ur luften, tillräckligt mycket för att kunna hela skadorna.
Ingen av dem sade någonting även om den ena skrattade nervöst hela tiden och mumlade om och om igen olika namn hon aldrig hört tidigare. Hon började leka med deras blod och sög ut luften i deras närhet så att deras skrik inte hördes. Hon hade förvisso krafterna från Avatar, men, reglerna var inte riktigt detsamma i verkliga livet.
Den med större kroppsbyggnad började röra på läpparna. Hon lät honom andas och slutade tortera honom. "J-jag... J-ag sk-ska rä-rädda er... Som jag lovade. L-lovade. Just d-det. L-lovade", viskade han lågt.
Alice släppte även hennes grepp om den andra. "Förrädare", väste han mellan tänderna. Hon slog den honom medvetslös. Hon tänkte inte döda en annan källa innan den första faktiskt ger henne det hon vill.
"Ditt namn", sade hon. Hon hade planer för den här mannen. Han skulle bli deras råtta.
"Rich-Richard Smith. Jag ska rädda dig. Pappa ska rädda dig, älskling", mumlade han på.
"Givetvis", suckade hon. Han var sinnessjuk. "Säker på att det är ditt riktiga namn? Jag är ny med hela den här torteringssaken, and it would just be a shame if I did something I didn't mean to do. Som att döda dig istället för att slå dig medvetslös", log hon mjukt.
"Jag är säker", försäkrade han henne och nickade. "De sade aldrig att du skulle kunna mörda." Han brast ut i tårar och började be om förlåtelse av en kvinna vid namn Rosie. Alice hade aldrig hört talas om henne.
"I vanliga fall? Nah. Men jag bytte ut sticktekniker mot en soldats träning. Värt det. Jag har så mycket adrenalin i ådrorna att det knappt tog på krafterna."
"Vad vill du veta?" bet han ihop och verkade se var han var för en sekund och yrande inte om någonting annat.
"Hur känner du till oss och våra gåvor, kan vi börja med."
"Jag tillhör De namnlösa..." Alice skrattade torrt. "Det är meningen att vi inte ska veta varandras namn så att vi kan anklaga den andra hos de mänskliga myndigheterna", förklarade Richard. Sedan var den sekunden av klarhet borta och han började gråta igen. Pratade gamla minnen samtidigt som han avbröt sig själv för att klaga över hans värk i huvudet. Alice rynkade på ögonbrynen och helade honom lätt, bara lite, så att det åtminstone klarnade från smärtan.
"Som om ni inte bara dödar varandra", muttrade hon sedan.
"Då blir vi dödade av gudinnan av kaos. Åh, hon är så hemsk, vår gudinna", började han gråta. "Hon hotar honom hela tiden."
Alice stelnade till. "Du... va? Gudinna?"
"Eris. Hon skulle döda oss. Hon skulle döda min son ifall hon visste. Hon kommer döda mig också. Jag saknar min familj. Jag vill inte vara här. Det är henne de tjänar. Barbarer."
"Varför i helvete skull man tjäna en gudinna av kaos, din idiot?" Alice började bli irriterad på hans skitsnack. Han yrade. Men han verkade inte riktigt veta exakt vad han sade, så kanske så skulle han vara användbar senare.
"Ifall hon visar hennes krafter och räddar ens familj emot att man tjänar henne. Jag ljuger. Hon hotar honom. Min älskade son. Hon kommer döda oss alla."
"Och varför skulle hon vilja att du tjänade henne."
"För att jag är en av de sista necromancerna", förklarade han.
Hon såg misstroget på honom. "Nej", andades hon sedan. "Ditt barn är det, inte sant? Ni har samma blod. Du säger att du har krafterna du inte har för att skydda ditt barn ifrån henne. Du är en galen pappa som försöker hålla sin familj borta från allt... kaos. Komiskt. Och, du är galen på riktigt också, dock."
Richard bet ihop käkarna.
"Så. Du är klar", nickade hon och började hela honom ordenligt.
"F-får jag gå? Rosie, jag ko-kommer hem! Jag kommer hem Rosie! Får jag verkligen gå?" frågade han förvånat.
"Självklart inte. Var inte dum. Du följer med bort till huset så tar vi hand om dina sår och du berättar lite mer om din lilla kult och sådan är du vår spion. Pretty much. Och, jo, vi kan säkert lösa alla protester. Stället ser stort ut. Ifall de andra inte har någonting emot det så kan din fru och barn flytta in, och, som du kanske har märkt redan så är det här stället knappast normalt."
"Men, jag är verkligen en necromancer", sade han som om han hade hängt upp sig som en gammal cd-spelare.
"Okej, awesome. Då får vi försegla dina krafter eller så. Vill du att jag sätter dig på brand eller är du med?" undrade hon trött.
Richard nickade. Han verkade nästan lättad. Vem skulle inte vara det ifall de fick reda på att deras familj kanske skulle förvaras hos de goda? Han verkade också väldigt förvirrad.
"Ifall du attackerar mig dödar jag dig, förresten", sade Alice obekymrat medan hon hjälpte Richard upp på fötter. Han nickade, blek.
Hon tog upp en bit sten ur marken och bankade den mot den andra mannens huvud. "Säg att det var Jonna. Det tror de på", mumlade hon för sig själv medan Richard såg på henne med stora, skräckslagna ögon och nickade.
"Snälla... tvinga mig inte att träffa henne. Hon kommer döda mig. Hon kommer döda hela min familj", bad han hysteriskt Alice och grep tag i henne. Hon nickade och knuffade bort honom. Hon visste inte ifall han talade om gudinnan eller Jonna.
Sedan gick de tillsammans bort mot herrgården, praktiskt taget i hälarna på de andra.
Hon granskade dem och var väldigt tillfredsställd med att det var hon (den rädda, oskyldiga och svaga) som hade hittat personen som de skulle få all information ifrån. Ifall han verkligen fungerade som spion var dock en annan fråga.
Nu önskade hon att hon hade låtit den andra leva, men han hade sett alldeles för mycket.

Kaelan stirrar på byggnaden, chockad över den förändringen som skett. Han är van vid teknologi, inte magi, han känner sig allmänt förlorad. Han har sedan länge förstått att magi finns men teknologi är hans grej och han har ingen aning om hur man gör med magi. Det verkar bara vara hemskt, speciellt i händerna på hemska människor. När denna tanke går genom huvudet på Kaelan så kastar han en blick mot Jonna som troligen korrumperar den stackars killen som han faktiskt är osäker på om han hört namnet på. Det stör honom lite över att Jonna håller på och förstör stackarn utan att ens bry sig om hur mycket skada hon kommer göra. Kaelan drar blicken över gruppen och ser att Alice hämtat tillbaka någon, det får Kaelan känna sig lättad över att de inte alla slaktades hänsynslöst. Dock drar något tillbaka honom från sina tankar, snarare något när Cilla talar med honom.
"Jag mår bra" Kaelan ser rakt på henne när hon säger det och leendet får honom aningen ur balans, han hade inte väntat sig det och därför måste han koncentrera sig på byggnaden... herrgården igen för att kunna svara ordentligt.
"Diabetes? Då behöver hon nog insulin snart." Säger Kaelan och drar upp sin mobil. Det enda han hoppas på är att det finns el därinne, han har laddaren till mobilen i fickan på byxorna. Det har han alltid, hur ont det än gör att ha den i jeansen non-stop under vaken tid. Men utan el är det värdelöst och hans app snart också för den delen då det blinkar hotfullt att han bara har femton procent kvar. "Ska vi hoppas på att det vi behöver finns därinne?" Frågar Kaelan och lägger ned mobilen i fickan igen och tittar på herrgården innan han drar lite i sina ärmar, osäker på om det faktiskt är en bra idé att gå in i herrgården ändå.

"Geez, det där är ett präktigt hus." Säger Jonna och kan känna den giftiga blicken hon får av den äldre snubben hon fortfarande inte kan namnet på. Har hon hört det? Han håller alltid på med mobilen ändå, lilltjejen verkar ha tagit hårt för att visa upp vad bondgården egentligen var och det enda Jonna vill ha är något att binda om sin blodiga hand... ett ombyte av kläder låter rätt schysst också eftersom hon kommer sprida panik var hon än går annars. Så lilltjejen, Blue, Techy, hon, Blondie och Darius ska alla in i det där enorma huset... det funkar det också. Det har blivit rätt mörkt, förutom elden i bakgrunden, Hon tittar bakåt mot Blondie bara för att se att de tydligen har en fripassagerare, utan sin lapp. Jävla papper! Rispapper hade fastnat! Förbannade papper! Åt helvete med väntetider och frakt, hon behöver det där förbannade pappret nu! Kontorspapper är bara jävligt i jämförelse. Hon anser överlevaren som ett misslyckande och sparkar irriterat i marken och korsar armarna. "Ska vi gå?" Frågar hon sedan och gör sig redo för att gå, precis som de andra säkerligen.