~Apokalyps~

Ska göra mall, hinner inte nu bara! ;( sry... Gör ikväll

Idun hade kommit efter de andra två och stod nu i hällregnet utanför den gamla kiosken. Hon hackade tänder och var dyblöt. Hon hade haft en bra jacka, men hon hade varit tvungen att fly från ett par hjärndöda och glömt den. Nu hade hon endast en stor svart tröja med huva. Den dolde henne, men den var tung då den ar våt.
Sakta tog hon sig närmre och det var först då hon var nära hon hörde vad de sa. Vad hon sett av dem var de inte hjärndöda utan som henne. Hon trodde inte att det fanns så många kvar.
Hon känner att jaktkniven är nära tillhands om det skulle behövas och knackar sedan på dörren, hon ville inte bli överfallen om de blev rädda.
Sedan öppnar hon och kliver in i kiosken.
"Om jag lägger undan mina vapen lägger ni undan era så kan vi se varandras ögon sedan." sa hon enkelt men med en ton att hon inte ville bli motsagd, hon ville se att de var ofarliga.

Ok, mall:

Namn: Jamie Williams
Ålder: 16
Utseende: Blek hy, mörka ögon, kort mörkt hår.
Personlighet: Tillbakadragen. Hon hade redan sett många dö innan Det...
Bakgrund: Bodde på ett barnhem för kriminella barn.
Vapen (om något) : ett järnrör.
Övrigt: Hennes föräldrar fog i en bilolycka när hon var liten. Hon bodde hos några random, sedan upptäcktes det att hon stal från affärer och då hamnade hon på barnhem.

Clementine

Jag reser mig snabbt upp när främlingen kliver in genom dörren och drar upp min kniv från mitt bälte. Med den riktad mot henne, för jag tror att det är en kvinna, backar jag några steg.
"Varför skulle vi göra det?" väser jag och stirrar på henne. "Du kan ju vara en av dem. Varför skulle vi lita på dig?"
Jag märker att jag pratar för mitt resesällskap också, men jag bryr mig inte.

[Märker att mina inlägg blir kortare och kortare... Men de leder framåt i alla fall. XD]

”Du får gärna kalla mig Gumman eller Raring. Jag har absolut ingenting emot det”, svarade Gavin lätt på Clementines fråga och log åter igen. Gavin gillade att le. ”Annars brukar jag gå under namnet Gavin men som sagt, Gumman eller Raring fungerar med.”
Han tog tacksamt emot tabletterna och svepte fyra stycken på en gång och innan han hann öppna munnen hörde han den främmande rösten och frös.
Han är trött och som vanligt borde tabletterna slå ut honom i flera timmar även om de inte var något starkare än alvedon. Utan att resa sig utan istället lutar han sig tillbaka emot hyllan bakom honom så sträcker han sig efter pistolen. Även om han inte hade några kulor kvar så var det den och inte kniven han sträckte sig efter. Den kändes tryggare och dessutom visste ingen av de andra, inte ens Clementin hans lilla hemlighet.
”Det finns en enkel lösning på det här”, sade han lugnt och kände hur hans tunga snubblade något över orden. ”Jag tror inte någon vill att någon annan ska bli skadad här. Främling varför stiger du inte in i vår mysiga vrå och så att vi kan se varandra.”
Det var inte riktigt sant. Skymningen hade börjat komma och det var mörkt där inne. Inte så mörkt att man inte kunde se men tillräckligt för att det skulle bli svårt att se just ögonen men Gavin var för trött för något annat och han värkte och var blöt och kall. Han började bli något grinig. Och dessutom var han hungrig fast det var väl det minst viktiga.
"Och ifall någon dödar mig bara för att någon", han betonade ordet någon, "tror att jag är en Zombie kommer jag att hemsöka denna resten av dess liv."
Han var ganska nöjd med sig själv där han satt och kastade en varnande blick på Clementin.

Idun fnyser åt den lilla flickan och himlar med ögonen.
"Hade du lyssnat på min mening så var mitt förslag till allas fördel. Jag känner inte er och ni inte mig, däremot tror jag att ni inte är en av dem." säger hon argt men artigt och tar ett steg in på mannens begäran. Båda deras vapen är riktade mot henne och sakta drar hon av sig huvan och blottar ansiktet för dem. Hennes andra hand rör sig dock mot jaktkniven om de skulle anfalla om hennes iakttagelser var fel.
Hon kastar en blick på mannen bakom glasögonen hon knappt ser i för vattendropparnas skull och hon tar även av sig dem. Mannen verkade inte vara riktigt kry, han sluddrade på orden och det gjorde hennes chanser bättre.
"Så hur tänkte ni att vi skulle göra detta då för allas fördel. Jag kommer i fred och söker enbart tak över huvudet." sa hon lugnt och inväntade dem.

Clementine

Jag betraktar främlingen tveksamt och stoppar kniven i bältet igen.
"Jag gillar det inte, men jag tror att du är ok." säger jag. "Jag brukar känna på mig om någon är hjärndöd."
Främlingens hand rör sig mot hennes midja och jag kan se något silveraktigt glimma där.
"Om du kommer i fred så skulle jag råda dig att inte ta till med kniven som du har där."
Mina ögon smalnar, men min kropp har slappnat av lite. Jag är helt enkelt för naiv.

Gavin kisade emot den unga kvinnan som blottat sig för världen, eller vilket fall för dem, han och Clementin.
”Två unga kvinnor på samma dag och min bror sade att jag var den med all otur”, sade Gavin i ett försök att lätta upp stämningen något och lade undan sitt vapen igen. Istället drog han fram sin ryggsäck och öppnade den.
”Jag vet inte med er två men jag skulle inte ha någonting emot lite värme, någon som är duktig på att göra upp en liten eld.” Han visste att det alltid fanns en risk men om sanningen skulle fram så brukade han inte bry sig om sådana risker. De levde bara en gång, right.
Utan att invänta något svar började han krångla av sig sin jacka, vilket tog mer energi än vad han hade trott och fortsatte sedan med hood-tröjan under till varav under han var bar. Han lade sina kläder åt sidan och rotade fram ett grått linne och sin andra tjockare tröja men tvekade att ta på sig den. Och tittade upp på sina nyfunna bundsförvanter, för det var så han såg dem. Något han hade lärt sig var att förvänta sig det bästa av folk, för människor brukade ha en tendens att leva upp till andras förväntningar, eller det var hans teori.
”Som den gentleman jag är”, sade han med ironi. ”Någon som skulle vilja låna? Ifall ni är kvar i de där våta, kalla kläderna kommer ni att bli sjuka.” Han lät orden och sitt erbjudande hänga i den kalla luften.

Idun såg på den unga kvinnan med höjt ögonbryn.
"Så i en sådan här situation får bara ni ta till vapen? Hur kan jag veta att ni inte har ont i sinnet? Självförsvar finns det något som heter." sa hon artigt och flinar till mot killen med glittrande ögon.
"Otur och otur? Ta dig inga friheter bara." skrattar hon till och känner att hon kan lita på dessa två. Det var skönt att åter ha några att tala med. Då mannen talar om att göra upp eld nickar hon och drar av sig sin ryggsäck. Hon hade tändstål men även tändstickor som hon gissade hade blivit lite fuktiga. Hennes ryggsäck var inte fullt så vattentät som hon skulle vilja.
Hon faller på knä och samlar ihop brännbara saker i en hög, noga med att komma bort från takdroppet. Vid killens erbjudande om tjocktröja tvekade hon och kastade en blick på flickan.
"Jag har en filt jag kan använda." sa hon tveksamt, hon tyckte att flickan kunde behöva dem bättre även om båda var dyblöta. Sen killen? Han skulle inte bara klara sig i linne.
Snart hade hon fått upp en flamma, hon blåser på den och snart sprakar en härlig brasa.
Det ger ett mycket hemtrevligare sken och äntligen kan de se varandra ordentligt, det blev varmare.
Idun drar av sig tjocktröjan och hänger den på tork, lika gör hon med linnet under. Nu är hon enbart klädd i bh och letar på sin halvfuktiga filt i ryggsäcken som hon sveper om sig.

Clementine

Jag tar tacksamt emot tröjan som Gavin räcker mig och främlingen när hon säger att hon har en filt. Jag har ingenting sådant med mig, slarvig som jag är. Med tröjan tryckt mot mig, som om det var det enda av värde för mig, skuttar jag bort till draperiet bakom disken, där jag snabbt byter om. Tröjan är för stor för mig, men den är bättre än ingen. När jag kommer tillbaka har någon av dem gjort upp en eld, troligen främlingen. Jag vet, tack vare egna erfarenheter, att röken kan snabbt locka till sig fiender, men just nu bryr jag mig inte, kylan biter för hårt. Jag sjunker ner bredvid Gavin och värmer mina stelfrusna händer över elden.
"Vad heter du?" frågar jag och tittar upp på främlingen, som jag ändå har spenderat ungefär en halvtimme med.