Amnesia and revenge

Samantha suckade men nickade. "Okej, jag ska till att du får ett annat rum" mumlade hon innan hon rynkade på pannan. "Runt sex på kvällen nu skulle jag väl tro..." sa hon innan hon reste sig. "Behöver du något är det bara att fråga tjänarna, eller knacka på hos mig, jag går och lägger mig" mumlade hon och gick iväg.
Diskret sa hon till alla tjänare att vara med på hennes lögn och de lydde.

Cale reste sig upp och stod kvar långt efter att Samantha gått. När han tillslut började gå insåg han att han inte hittade. Såklart. Cale suckade och skakade på huvudet. Han frågade en av tjärnarna, som genast hjälpte honom. De var trevliga, och verkade veta en del om honom. Samantha kanske talade lite sanning ändå?

Samantha gjorde som hon sagt och gick och la sig i sitt rum. Hon bytte om till ett nattlinne och kröp ner mellan täcket och lakanen och försökte sova.

Cale kom till sitt rum. Han drog av sig skjortan och lade sig på sängen. Han försökte sova, men kunde inte. Långt in på natten låg han och bara såg upp i taket.

Samantha funderade vidare på vad hon skulle göra när hon låg där och försökte sova. Hon kanske kunde försöka vara romantisk? Få det att verka som de var ett par.
Då hon inte kunde sova steg hon upp, virade en schal om sig och gick ut ur sitt rum och knackade försiktigt på hans dörr innan hon kom in. "Hej, kan du inte heller sova?".

Cale ryckte till när knackningarna ljudade i hans rum. Han visste dock nästan direkt cem det var och orkade därför inte bry sig om att se på Samantha när hon kom. Han drog tre fingrar över ärret på halsen och lät sedan handen ligga slappt över bröstet. Han själv mindes eller märkte inget såklart, men faktum var att Cale alltid omedvetet brukade röra sitt ärr sedan han fått det. "Nej, antar att jag inte kan det." mumlade han efter en stunds tystnad.

Samantha kom fram till sängen och satte sig på kanten. Hon hade än bara nattlinnet och så schalen över axlarna. "Har du ont än? Minns du något?" undrade hon mjukt och drog försiktigt handen över hans bröstkorg. Utan att erkänna det för sig själv tyckte hon att han var attraktiv, muskulös och han skulle ha varit perfekt om han inte varit från deras fiendefamilj.

Så fort Samanthas fingrar rörde hans hud blev han stel. Han spände käkarna, hindrade sig själv från att slå iväg hennes hand. Han blundade och vände bort huvudet demonstrativt. Han lugnande ner sig lite innan han svarade. "Jag har ont, det har jag. Men det är inte outhärdligt längre. Och nej, jag minns ingenting. Kan du inte berätta lite för mig?" en lång tystnad passerade. "Snälla?" bad Cale tyst.

Samantha märkte att han stelnade till och drog snabbt undan sin hand och såg ner i sitt knä. "Okej, jag ska se ifall vi kanske har något smärtstillande" mumlade hon och reste sig och gick fram till ett bord och började leta. "Okej, det kan jag göra, vad vill du veta?" undrade hon och hittade tillslut några piller och gav till honom tillsammans med ett glas med vatten.

"Varför är.." började Cale, men omformulerae sedan frågan och sade den i en något vänligare ton. "Hur möttes vi? Och berätta sanningen är du snäll." Han själv undrade lite vad han menade med det där, då han inte visste vad sanningen faktiskt var. Han väntade spänt på svar och såg åt Samanthas håll. Hon var väldigt vacker. Men på ett lite skrämmande sätt. Eller vänta - vad menade han egentligen? Dumma tankar, tänkte han frustrerat.