Tom Dolders dagbok

-Kapitel 5-

1938 3 september

När jag vaknade idag kände jag genast att jag ville vända mig om och sova vidare, men, mitt armbandsur (som hade legat vid fönstret hela natten och visade sig vara iskallt när jag tappade det i ansiktet.) visade att klockan var precis fem minuter innan lektionen i lspådomskonst. Vilket var ett rent av sorgligt ämne om man frågar mig eftersom det är så pass löjligt för de som faktiskt ville bli någonting. Jag var dock tvungen att gå. Så snabbt som jag bara kunde slängde jag på mig den, faktiskt redan, välbekanta uniformen och rusade ner för trapporna.

Jag hann precis i tid! Ungefär, det visade sig att mitt armbandsur visade fel tid, (jag vet inte vem, men stryk får han) så jag hann precis för att se resten av eleverna avlägsna sig från lektionen. Framför mig stod professor..någonting med armarna i kors.
-Ursäkta mig, Mr. Dolder, men lektionen började för 1h sedan, hennes nästan gråa ögon brände hål i mig när hon stirrade på mig. Varför kan alla lärare elevernas namn?
-Ehmm, jo, du förstår, professorn, jag försov mig, och jag ber så hemskt mycket om ursäkt och det kommer aldrig att hända igen, berättade jag och log ett halvcharmigt leende, medan jag oskyldigt drog handen genom håret. Hennes bleka ansikte sprack upp i ett leende och om det inte hade varit för att hennes stress verkade föråldra henne med 50 extra år skulle hon kanske ha varit vacker.
-Jag lovar att inte skriva upp det i registret om det som sagt inte sker igen, sa hon och drog en blondgrå hårslinga bakom ögat. Jag kollade på klockan, det var lugnt tills nästa lektion, konstigt med en håltimme så tidigt, men, tur för mig! Precis när jag skulle vända mig om och gå satte hon en hand på min axel.
-Vänta! Ska jag inte spå dig först?

Ja!!!!!!!!!! Vad bra!!!!!!!!!!
PS Någon som gillar Percy Jackson? Har gjort en fanfiction om det. Den får man läsa. Om man vill. Den väntar på bekräftelse.
Den heter Poseidons dotter. Är snart klar med 2:a kapitlet.

Superbra!
Jag tyckte att det är jätteroligt och bra med att man får se år och datum!
Men börjar man inte med spådomskonst förrän 3:e året?

#Yolo men seriöst hehe en miss där, jag misstänkte att det var så men..aja vad kan man göra ♥

Super! Lite anmärkningar bara
1. Gick han inte första året? Då kan han väl inte ha spådomskonst?
2. Man skriver inte 1h i en vanlig text, utan man skriver en timme

Men iallafall, jag ÄLSKAR denna ff! Det är så intressant med Dolders barndom, och fanfictionberättelser är det bästa sättet att visa det! Det är så underbart!

JÄTTE BRA!!!

Taack ☻♥




1. Joo, hehe, du kanske märkte mitt tidigare inlägg?


Där personen innan sa samma sak, det var en miss, men aa, jag antar att vi säger att det är så, elr nåt hehe...

2. Jag brukar nt direkt skriva 1h i vanliga texter, bra att du sa det, ärligt talat hade jag sovit typ 3h den natten så jag va lite vimsig, hehe, tack.

Och tack så myckeet xD♥

Super

(Jag vet att man inte har spådomskonst tills tredje året, men jag tänkte skriva såhär ändå, förlåt om någon inte gillar det, men jag tänkte att det skulle bli en bättre story då.)


Kapitel 6

1938 3 september

Jag tittade forskande på henne, spå mig? Det är inte så att jag inte bryr mig om vad som händer i framtiden, men att hon ska berätta det för mig kändes lite udda.
-Nää, jag vet inte..jag..eh.. jag försökte komma på någon ursäkt, men jag kunde inte komma på någonting. Det var nog de starka dofterna i det trånga rummet, som om hon ville att man skulle bli helt virrig.
-Kom igen nu, Mr. Dolder, detta får bli som en lektion! hon tog tag i min arm och drog mig till sitt egna lilla skrivbord. Motvilligt, satte jag mig ned mitt i mot henne och sneglade ut genom fönstret. Det var molnigt, som vanligt, solen försökte skina igenom, men klarade det inte, som vanligt.
Mina dagdrömmar avbröts av att professorn smällde ner en liten porslinskopp framför mig. Jag log lite skevt, tog koppen och smuttade lite på det grumliga teet. Det smakade ungefär lika gott som det såg ut att vara. Alltså inte alls. För att inte spotta ut drycken satte jag handen mot munnen och tvingade mig själv att svepa hela innehållet för att slippa lida. Ett nytt misstag. Efter ungefär fem minuter av ett våldsamt hostanfall tog hon min kopp och kollade sedan ner i dess botten. Hennes ögon spärrades upp och hon öppnade och stängde munnen flera gånger utan att få ur sig någonting. Hon försökte hastigt resa sig upp, men fastnade i stolsbenen (hur lyckas man..) och tappade koppen. Händelsen verkade ha lugnat ner henne fast det fanns fortfarande den där glimten av panik i hennes ögon som hon försökte dölja.
-Ehm..Mr.Dolder, tack för att du kom..du kan gå nu.. stammade hon och började gå.
-Hallå? Professorn? Vad fanns det i koppen? frågade jag, jag förstod ingenting, vad var det med henne?
Hon stirrade på mig och nästan viskade:
-J-jag tappade ju koppen, såg du inte?
Hon log lite för stort mot mig och skrattade, falskt och panikslaget.
-Jag måste gå.. hon rusade ut genom dörren och jag hörde hennes klackar mot marmortrappan en god stund tills jag reste mig upp och lämnade salen. Vad fanns det i den koppen?

Jättebra!