Rolla?

[Okej, eftersom ingen kände sig manad av att fortsätta så gjorde jag det. ]


Dörren öppnades med ett knarrande och en order.
”Rör på påkarna din värdelösa skit”, röt mannen, soldaten, vakten eller vad han nu än var till figuren han höll i.
Max kunde inte se vem det var i bristen på ljus och hon hade inte brytt sig om det så var Jesus själv.
”Hey”, ropade hon emot vakten och grabbade tag i gallret igen samtidigt som hon tryckte sig emot det. ”Din feta jävel, släpp ut mig.” Hennes röst var lägre nu, hotfull som en hunds låga morrande innan den gick till attack. Men den stora vakten ignorerade henne vilket fick hennes humör att flamma upp.
”Ifall du inte släpper ut mig kommer du att ångra det”, skrek hon till vakten som skrockade roat åt henne. Max sparkade till gallret som gav ifrån sig ett svagt `klonk` och så gjorde hon om det med samma effekt.
Vakten kastade henne inte ens en blick. Låste bara om nykomlingen och försvann tillbaka ut genom dörren.

Jag hörde Felix skrika mitt namn.
- Felix, skrek jag och försökte slita mig loss från vakten som höll i mig.
Jag fick en spark i magen och kippade efter luft.
Dom förde iväg mig till en cell och kastade in mig.
Jag rusade fram till gallret.
- Felix, skrek jag och slet i gallret.
Jag såg en skugga.

(Jag kommer inte att kuna vara med:/)

[Okej, vad tråkigt. ]

Aia kan du skriva på rollet

Max såg rött framför sig och sjönk åter igen ned till marken men hon nuddade den knappt innan hon for upp på fötter igen. Ilskan gjorde att hon inte kunde vara still så istället började hon gå runt och runt i den lilla cellen. Aldrig att hon tänkte låta det här bakslaget vinna över henne, aldrig tänkte hon låta dem vinna ifall hon inte låg tre meter under dvs.
Hon gick förbi hinken igen och i ren ilska sparkade hon den hårt. Med ett högt krasch gick den sönder emot väggen och Max hann tänka att det var tur att den var tömd efter den var använd sist. Annars hade hon säkert fått sova i skit, bokstavligt talat. Inte för att det luktade så bra där nere ändå. Inte bra alls. Max behövde ta sig ut därifrån.
”Kan du inte bara käften?” fräste hon till personen som skrek efter någon Felix. Även hon någonstans i sin ilska förstod att det inte skulle hjälpa att skrika. Inte för att hon själv var så mycket bättre. Drew hade sagt att de behövde spara sin energi, äta den äckliga maten, ta vara på allt, observera och hitta svagheten i deras rustning. Hon fnös åt det men sjönk ned emot en vägg åter igen. Undersökte sina darrande, blodiga händer.


[As you wish ]

Jag kollade på personen med rödgråtna ögon.
- Nej jag kan inte hålla käften, skrek jag argt.
Tårarna började åter igen rinna ner för kinderna.
- Dom har mina bröder och misshandlar dom, skrek jag gråtandes.

[Det måste hända något nytt... Något som gör att vi hamnar tillsammans. Vet inte vad Jess ska göra ensam.]

Folk började skrika till varandra, eller bara ut i luften av ren ilska eller galenskap. Jess själv sjönk bara ihop i hörnet, slog händerna för öronen och blundade. Hon försökte att tänka sig bort, att stänga ute mardrömsvärlden som hon levde i. Hon började nynna på den första sång hon kom på, en godnattvisa hennes mamma hade sjungit för henne varje natt när hon levde.
Good night, Sweetheart
It's time to go
Remember that
I love you so
Good night, Sweetheart
See the stars in the sky
Sweet Dreams, baby mine
Hon blev alltid lite smått irriterad på att "mine" inte rimmar med "sky" och det kändes helt lönnlöst att vara irriterad på just det just nu, men det tröstade henne lite.
Sweet Dreams, baby mine

[Så! Då har man skrivit en ny godnattvisa då! XD]

Fr jag vara med?

[Ok för mig. Fråga de andra.]