Integrering [prs]

En efter en ropades mina jämngamla upp men deras ansikten flöt förbi och spänd stod jag kvar och kunde inte släppa det stora leendet på mina läppar. Jag ville skrika. Skrika och känna hur en tyngd lämnade mitt hjärta. Roger skulle vänta på mig.

När alla hade valt följde jag efter alla Dauntless genom dörren och nedför trapporna. Vinden fångade upp mitt röda hår och jag kände den svala luften smeka mitt ansikte. Ett lyckligt ljud for över mina läppar innan jag kände hur luften i mina lungor verkade börja ta slut. Springa, något som verkade så lätt för alla andra. Mina andetag var hårda, ansträngda och jag kunde känna benen börja bli tröga.
I fjärran hörde jag ett tåg och inte förrän då slog det mig att jag inte hade en aning om vad som skulle hända eller ske. Inte ens vart Dauntless bodde och levde någonstans.

Vi sprang emot rälsen och jag kunde se ett tåg sakta ned. Flera meter framför mig såg jag hur de som varit Dauntless hela sina liv började springa jämsides med tåget och kasta sig in precis som jag sett dem göra tidigare. Några skrattade och jag tvingade mina värkande ben att gå fortare trots att de protesterade.
Bredvid mig började tåget att öka igen och jag visste att det skulle vara min sista chans. Utan att veta vad eller hur det hela skulle gå till, siktade jag in mig på ett handtag jämte öppningen och spände mina trötta ben ytterligare och tog ett skutt. Min hand for in i tågets sida och jag försökte att greppa tag om handtaget. Mitt ena ben hade på något sätt lyckats att hamna i vagnen medan resten av mig höll på att falla utåt. Panik. Jag hade felberäknat hoppet och jag föll. Men så grabbade någon tag i mig och drog in mig i vagnen.

[Någon som vill fortsätta? Jag skrev ju precis och tänkte vänta in er andra...]

[kändes lite som jag skrivit något fel. xP Ni får skälla på mig i sådana fall. ]

Du har verkligen inte skrivit något konstigt! Men jag har haft det lite jobbigt plus att jag är chokad över alla läxor... Men när jag kan skriva något som känns bra gör jag det! Kan säkert bli i eftermiddag

[Fortsätter lite då...]

Vi närmar oss tågrälsen och jag ser tåget komma med hög hastighet emot oss. Det saktar ner, men stannar inte helt. Jag vet vad som behöver göras och börjar springa. Alla Dauntless har redan sprungit om mig och slänger sig in i vagnarna. Jag manar på mina ben, men de gör redan ont. Med min sista kraft får jag mina ben att lyfta från marken, tar tag i handtaget och slänger mig in i vagnen. Jag tumlar runt ett tag, innan jag åter hittar balansen och sätter mig ned vid väggen. Ett leende sprider sig över mitt ansikte och jag kan inte hålla mig för skratt. Så här kul har jag aldrig haft.

(sori för att det tog sådan tid och kort inlägg)

Jag är en av de första på tåget. Min kropp är stark och tränad. Jag både älskar att träna och mamma tror på teorin att man har större möjlighet att bli smart om man får motion. Så att träna har liksom aldrig varit ett problem för mig.
Man ska dock inte missta sig - jag är långt ifrån lika snabb och smidig som de som är födda i Dauntless.
Tåget började öka hastigheten igen och i ögonvrån såg jag hur en kille med vitblont hår satt ner på marken och skakade.
En sista flicka slänger sig desperat mot öppningen. Hon håller på att lyckas, men jag ser att hon inte kommer att göra det. Utan att egentligen tänka grabbar jag tag i hennes byxlinning med ena handen och tar min andra hand i ett grepp om hennes midja. Hon har inte rest sig upp än, och jag ser ner på henne från min plats - fortfarande vid öppningen för att känna hur vinden sliter i mitt hår.
Jag vet inte varför jag hjälpte henne - men jag är nöjd. Nu är hon skyldig mig något, och jag har gjort något modigt.

[fandomheart...]

[Fortsätter lite framåt till. Hoppas det är okej. C: ]

”Tack”, får jag på något sätt fram genom mitt flåsande och lägger mig på rygg för att titta upp på min hjälpande hand. Mina gröna ögon finner hans och jag känner en enorm lättnad över att jag inte fallit och börjar fnittra något hysteriskt. Utan att rå för det börjar mina ögon att tåras upp för att svämmas över och blöter ned mina fräkniga kinder.
Lika snabbt som skrattanfallet kommit tar det sitt slut och jag sätter mig upp, något mödosamt med en arm runt min något värkande mage. Tåget gungar till något och jag inser att det var bra att jag inte stod upp som pojken för troligtvis hade jag tappat balansen och fallit, igen. Tanken får mig att le lite och jag drar in ett sista djupt andetag för att försöka kontrollera min andning.
”Jag är Hannelore”, säger jag upp emot pojken och drar en hand genom mitt hår som fallit fram i mitt ansikte, tvingar det bak bakom öronen igen.

Jag tittar runt i vagnen och möter folks nyfikna blickar. Trotsigt stirrar jag tillbaka och de drar generat bort blicken. Det är nog inte så vanligt att en torris som jag byter till Dauntless. Jag reser mig upp och går ostadigt över till en annan vägg och sjunker ner bredvid en flicka som just har presenterat sig som Hannelore till en pojke bredvid henne.
"Hej..." börjar jag, men kommer inte på något mer att säga.

[sorry om jag inte skrivit något men jag är ganska upptagen med skolan nu fortsätter efter valcermonin nu]

När valcermonin är slut börjar alla svartklädda röra sig mot utgången. Jag följer efter de med jämna steg och försöker passa in så mycket som möjligt, förutom att mina kläder ser mycket färggladare ut än deras.
Jag hade hört att man skulle behöva hoppa på och av tåg i Dauntless. Jag var duktig på att hoppa från saker men inte när de rörde sig, eftersom att jag aldrig gjort det förut. Hoppas att tåget är extra långsamt.
Folkmassan saktar ner och jag gör detsamma. De börjar klättra uppför stolpar. Det ser svårt ut men när jag väl greppat tag med mina medelstora händer om handtagen på stolpen så märker jag att det inte är så svårt.
Två meter upp märker jag att jag satt handen i något kletigt. Tuggummi, tänker jag. Jag lyfter på handen och ser att jag satt handen mitt i snigelslem. Utan att tänka efter for ett litet pip ur min mun och jag tappat taget. Jag landar på den hårda asfalten och känner att jag kommer ha blåmärken i flera år på baken. Någon tar tag i min vänstra axel och lyfter upp mig.
"Än är du inte Daunless. Är du rädd för sniglar? Och du har bott hos Amity? Ni som jobbar med sniglar dagligen." säger en petig röst.
Mannen som lyft upp mig måste vara ledaren hos Dauntless. Han är svartklädd, såklart, och tittar på mig med ögonbrynen höjda så att rynkorna på pannan syns häftigt.
Jag ställer mig upp och märker att alla i Daunless står runtomkring mig och stirrar.
"Nå, klättra!" säger ledaren mot mig och sätter armarna i kors.
Han liknar ingen artig person så jag lyder order och fortsätter klättra. Jag sätter handen i snigelslemmet igen men bryr mig inte den här gången. Medan jag klättrar tänker jag på det mannen sa. "Än är du inte Dauntless." Han har rätt. Jag är faktiskt inte så tapper och vältränad än. Men snart blir jag det.
Väl uppe ser jag att alla börjar springa igen. Typiskt. Min kondition är nog det sämsta med mig. Jag springer efter och försöker att inte ramla ner från den höga byggnaden.
Ett tåg kommer tjutande mot oss och jag är nära att falla ner, men det gör jag som tur inte. Alla börjar hoppa på tåget. Jag visste väl det. Jag gör likadant och förvånansvärt kommer jag upp på tåget utan några svårigheter.
"Bra jobbat." En kille med gråa kläder ler snett mot mig. Han drar handen genom håret och pustar ut. Snyggt.
"Tack." svarar jag och ler tillbaka.
"Resan kommer bli lång." säger han och tittar mot mig med sina nyfikna turkosa ögon.
Jag lutar mig bak mot tågsväggen och sluter ögonen. Vad har jag gett mig in på?