Vän eller fiende?

Omg, det är så himla bra! Jag går in på Mugglis varje dag och kollar om ögat där uppe är rött, och hoppas på att det har kommit mer. Jag gör nästan aldrig nåt annat på Mugglis än att läsa din FF. Du är bara bäst!

super

Wow! Vad glad jag blir. Jag trodde bara att det var Privet Drive som läste den här. Är glad att det är några fler.

KAPITEL NIO: PRECIS SOM EN GOBBSTENSMATCH

Det var Ed som var död, och det gjorde mig ännu mer rädd. Det var som om allt det här plötsligt hade blivit verkligt. Liam skulle döda oss allihop, och om jag bara begick ett litet misstag så kunde det vara Adam härnäst. Det var hjärtskärande att se Adam så här, utan själ. Liam gick vidare fram och tillbaka mellan sina fångar, till synes helt oberörd av att han dödat sin egen bror.
"Jag räknar igen", sade han. Jag blundade, för jag ville inte se Adams tomma blick eller Chens slappa kropp, och mest av allt ville jag inte se Liam. "Tio...", jag hörde ljudet från Liams skor när han gick fram och tillbaka och då och då trampade på en kvist eller ett löv. "Nio...", jag skulle inte kunna se någon mer dö. "Åtta...", jag kände tårar tränga fram i ögonvrån. "Sju...", jag försökte torka bort tåren och tänka klart, men hur skulle jag kunna rädda någon? "Sex...", vad som än hände så skulle jag vara orsaken till någons död. En till tår rann, men jag torkade inte bord den den här gången. "Fem...", jag slog upp ögonen. Jag var tvungen att vara modig. "Fyra...", jag såg mot Adams håll för jag hade upptäckt en liten rörelse. Eller var det bara inbillning? "Tre...", Adam rörde sig igen. Bara lite, men det var ändå en rörelse. Ett tecken på hans välmående. "Två...", En plan började formas i min hjärna. "Ett..."
"Nej!", skrek jag. "Jag vet hur vi ska göra. Jag vet vem som ska dö."

---

Adam såg hur Liam gick fram och tillbaka framför honom. Först mindes han inte exakt vad som hänt, men sedan kom allt tillbaka. Han hade pratat med Chen, och han hade insett att något var fel. Att Isabelle hade haft rätt. Chen var inte sig själv. Hon var obehagligt lik... Hon hade varit Liam hela tiden, men Adam hade inte trott på Isabelle. Han hade trott att hon började bli knäpp, och han hade tyckt synd om henne. Samtidigt hade det gjort ont i honom att se henne. Hur skulle han någonsin kunna sluta älska henne? Var det ens möjligt att sluta älska henne eller skulle han för evigt gå runt och vara rädd för att varje kille hon träffade skulle vara bättre än honom?

Adam insåg ganska snabbt vad som hade hänt, och vad han var tvungen att göra, så när Liam gått förbi honom i ledet såg Adam till att möta Isabelles blick. Han gjorde en liten blinkning, och den drog till sig hennes uppmärksamhet. Egentligen ville Adam bara hoppa och skrika, men han var tvungen att göra det här diskret. Han hoppades att Isabelle hade sett, men när Liam räknat ner till ett gjorde hon något som Adam inte hade förutsett. Hon skrek till.
"Nej! Jag vet hur vi ska göra. Jag vet vem som ska dö. Det ska jag." Liam vände sig med ett leende mot Isabelle och vände ryggen mot Adam. Han såg på henne med en gest som tydligt visade att han inte förstod alls vad hon höll på med. Isabelle såg det och började prata högre.
"Ja, det är jag som ska dö." Hon höjde rösten ytterligare. "Slå mig i bakhuvudet med en sten."
"Va?", frågade Liam med ett elakt flin och tog några steg närmare Isabelle. "Någon verkar ha dödslängtan här."
"Kanske det", svarade hon orubbligt. "Gör det bara. Nu medan jag tittar åt ett annat håll." Hon såg bort, och äntligen förstod Adam. Hon syftade inte på sig själv. Hon syftade på Liam. Adam tog en sten vid sina fötter och ställde sig upp. Liam var en bra bit bort, och höll trollstaven riktad mot Isabelle. Adam skulle aldrig hinna dit. Isabelle verkade helt släppa sitt skådespel nu.
"Kasta bara. Det är som vilken gobbstensmatch som helst!" Adam vägde stenen i handen. Isabelle hade rätt. Om det var någon som var bra på att kasta stenar så var det Adam. Han höjde armen, och kastet kom. Liam vände sig om, men det var redan försent. Stenen hade träffat honom i pannan. Han föll mot marken, men innan han träffade den riktade han sin trollstav mot en person i sin gisslan. Chen.
"Avada Kedavra", sade han i ett sista stön och varken Adam eller Isabelle hann stoppa strålen som träffade Chens huvud. Sedan föll Liam ihop på marken. Ett ljud hördes som krasande glas och Liams kropp upplöstes med vinden. Han var borta för evigt, men det var Chen också.

MEN JAG DÅ DENNA FF ÄR BÄST JAAAAAAAAAAG LÄSER

Nej! Inte Chen! :'(

Nej. Inte Chen. Du bara skämtar. Det riktiga kapitlet kommer sen. Eller hur? Snälla. ELLER HUR?!?!?!?!?! *GRÅTER FLODER* CHEEEEEEEEEEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! VAAAAARFÖR?!?!?!?! :'( :'( :'(
Jaja. Jättebra i alla fall!!!

Vänta lite här nu... Är Chen död!?!
Du kan ju inte sluta sådär!!!

Här är det allra sista kapitlet, kära, älskade, underbara läsare. Vad vore jag utan er? Jag tackar er så mycket för att ni funnits där för mig som vänner, läsare och kritiker under denna triologi-ff. Love you ♥

KAPITEL TIO: FRAMTIDEN

Det hade gått nästan ett halvår nu sedan Ed och Chen dog, och man skulle kunna tro att saker och ting borde ha återgått till det normala, men tvärtom kändes allt underligt tomt. Mitt sista skolår på Hogwarts var nu slut och om bara ett par dagar skulle jag få börja jobba som lärling i Madame Malkins klädbutik i Diagongränden. Det kändes konstigt att mina sju år på Hogwarts var över, och det hade blivit ett underligt avsked till Dylan, Daniel, Alicia, och inte minst Adam. Vi hade gått igenom för mycket tillsammans, alldeles för mycket, och tanken på att vi kanske aldrig skulle träffas igen var omöjlig. Jag hade sagt åt mig själv att jag kunde leva ett liv utan dem, men de stod mig så nära att ett liv utan dem var otänkbart.

Daniel var den som betett sig underligast sedan Chens död. Han hade knappt umgåtts med oss andra alls, utan hade varit helt uppslukad av sorg. Sist vi träffades var på Chens och Eds gemensamma begravning. Av någon anledning sågs vi som hjältar där, men de som kallade oss det kunde inte känna till sanningen. Om de hade gjort det så hade de vetat att jag inte bara var delaktig i att döda Liam, utan att jag också var anledningen till att han dödat Chen. Om jag bara inte hade släppt ut honom ur spegeln så hade allt varit annorlunda. Då hade inte Chen varit död. Hon hade fortfarande varit vid liv. Adam sade åt mig att jag inte skulle skylla på mig själv, att det inte var mitt fel, men det är mitt fel. Vem skulle annars bära skulden, om inte jag? Han hade kramat mig på bröllopet och sagt att allt skulle lösa sig, att allt skulle bli bara bra, men jag trodde inte på honom. Adams optimism, som vanligtvis var ganska smittsam, var nu bara oförståelig.

”Isabelle!”, hördes en röst från köket.
”Ja, mamma?”, svarade jag och lade ner tröjan jag stått och kramat i min hand de senaste tio minuterna i väskan.
”Har du packat färdigt än?”, hon kom ut ur köket och in i mitt sovrum. Hon hade något svart i handen. ”Här har du din kappa. Glöm inte den.”
”Nej, visst”, svarade jag.
”Min lilla älskling”, sade mamma och såg på mig. ”Kommer du klara dig nu?”
”Ja, mamma. Det kommer gå bra.”
”Bra. Tveka inte att höra av dig om det händer något.”
”Nej”, svarade jag och tog emot kappan. Jag log mot mamma så att hon skulle lämna mig ifred, och hon förstod vinken, för hon gick tillbaka ut i köket. Jag vek ihop kappan och lade ner den i väskan, men något föll ur dess ficka, en liten bit pergament. Jag släppte kappan och plockade upp brevet. Det var skrivet i Adams handstil.

Kära Isabelle,
Jag hittade en bild på oss och tänkte på dig. Utan dig har allt varit ensamt och ibland rent av ett helvete. Jag vet att det var ett tag sedan vi sist hördes nu, och allt har förändrats sedan sist, men inte att jag önskar att du var här. Jag tänker ibland på vår framtid, och var du kommer vara när du läser det här. Det kanske är fem år från nu, eller två dagar, det vet jag inte säkert, men jag hoppas att du vill dela din framtid med mig. Jag vet att jag borde ha ringt. Jag vet att det finns massor av saker som inte har blivit sagda, men jag hoppas att det inte är för sent för oss. Jag är ensam utan dig, Isabelle. Utan dig är jag inte… jag. Du vet att jag inte är så bra på att skriva sådant här, men jag vet inte hur jag ska göra det annars. Jag brukade vara oförstående för att du hellre ville skriva saker än att berätta dem, men nu förstår jag äntligen vad det handlar om. Ibland är känslor svårare att hantera än man kan tro. Skicka mig gärna en uggla, eller varför inte ett sms, nu när vi ändå är i mugglarvärlden.
Jag älskar dig,
Adam.

Jag stirrade ner på brevet, och hade svårt att tro att Adam faktiskt skrivit det här. Det var imponerande, och smickrande, men var det för sent? Jag visste att Adam skulle börja spela för Englands gobbstens-landslag, och att han skulle ge sig ut och spela matcher över hela Europa, det hade han berättat för mig på begravningen. Det måste ha varit då han slank ner brevet i min jackficka. Mitt hjärta dunkade hårt när jag tog fram min mobiltelefon ur byxfickan. Jag slog Adams nummer utan att tveka. Jag hade lärt mig det utantill för längesen nu.

En signal gick… två… tre. Vid femte signalen hörde jag ett:
”Adam här”, i andra luren.
”Hej, Adam”, svarade jag.
”Isabelle!”, svarade Adam, han lät underligt lättad.
”Jag fick ditt brev.”
”Jaha”, sade Adam, och det blev tyst en liten stund. Sedan fortsatte han, mycket snabbt och nervöst. ”Om du inte känner det samma så är det lugnt. Jag ville bara säga det så att du visste om det, liksom… Nu innan jag åker iväg och så.”

Jag kände en konstig känsla i kroppen, som ett pirr vid hans ord.
”Jag känner likadant. Jag saknar dig, Adam. Jag trodde att jag kunde låtsas må bra utan dig, men jag har inte en chans. Sanningen är att allt känns konstigt utan dig.”
”Åh!”, svarade Adam. Han var glad, det kunde höras. ”Jag vet att det här är en konstig sak att fråga över telefon, men…”, han pausade meningen, och jag kunde höra honom andas i andra luren. ”Jag vet att vi är unga, och att en del skulle säga att vi är för unga, men jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Isabelle…”
”För unga…?”
”Vill du gifta dig med mig? Det behöver inte vara nu, utan när du vill.” Jag blev tyst en stund av chocken. Tårar bröt fram i mina ögon, men det var lyckliga tårar.
”Ja, det vill jag”, svarade jag och lyssnade på Adams andetag i andra luren. Jag kunde höra honom skratta, och hans skratt var så smittsamt att jag drogs med.

Den stunden var jag komplett och totalt lycklig. Visst var Chen borta, och saknaden efter henne skulle alltid finnas där, men jag kunde nu se en bra framtid framför mig. En framtid med Adam, utan Liam och utan rädsla över vem som var vän eller fiende.

ÅHHHHHHHHHH VAD GULLIGT JAG DÖÖÖR