Divergent[PRS Sanna1324567&Anne Potter]

"Jadå", säger jag med en bestämd röst. Jag torkar försiktigt bort blodet med tröjärmen.

"Okej", svarar jag enkelt. Jag vet hur illa jag tycker om personer som förhör mig och svar jag redan gett. Det är inte precis gott intryck att göra precis samma sak.

"Okej, noviser! Vi ska hoppa av på det där hustaget!", ropar ledaren som nu är tillbaka, utan killen. Jag lutar mig fram för att se exakt var vi ska hoppa av. Mellan hustaket och spåret är det ett stort gap. Tåget saktar inte in när vi närmar oss taket. Det känns nästan som att vi åker lite fortare, men det är säkert bara inbillning. Nu är det dags, Sammie. Jag hoppar ut ur tåget. När jag flyger mellan tåget och taket, känner jag det som jag kände när jag valde de tappra. Mod. Med en hård duns landar jag på betongtaket.

Jag tar sats och hoppar rakt ut. För ett kort, kort ögonblick när jag är mitt ute i tomma luften så känns det som att jag inte kommer att klara det, men märkligt nog så är jag inte alls rädd. Efter vad som känts som oändligt mer tid än vad det egentligen tog så landar jag på taket och grimaserar när jag slår i mitt högra knä, men jag reser mig ändå upp och går fram till de som redan har hoppat ut ur tåget.

Jag reser mig upp och följer efter Michelle. Ledaren flinar nöjt och pekar ner på det andra taket, som har ett stort hål i sig.
"Ni ska hoppa ner här", säger han. "Vem vill börja?"

"Jag", svarar jag utan att tveka och går fram. Blickarna vänds genast mot mig. Jag ställer mig på kanten och tittar ner. Jag ser inget slut, men det måste ju finnas någonting som tar emot oss. De kan inte döda alla noviser direkt, eller hur? Jag väger på fötterna några få, korta sekunder innan jag kastar mig ut och känner vinddraget i mitt ansikte. Jag skriker inte - naturligtvis är det inte någonting jag skulle välja att göra på en ledig dag, men det är faktiskt inte så läskigt.
Efter att ha fallit ner så landar jag på ett nät som är uppspänt. Jag tar ett djupt andetag när en arm sträcks mot mig. Jag tar den och låter personen hjälpa mig ner.
"Vad heter du?" undrar han, jag gissar att det är en ledare.
"Michelle", presenterar jag mig.
"Första hopparen, Michelle!" ropar han ut.

[förlåt om jag byter till dåtid ibland, jag är så van vid att skriva så cx]

[Haha, det är helt okej!]

Jag ler stort och applåderar. Smärtorna har lagt sig nu.
"Vem är nästa?", frågar ledaren. Jag går direkt fram och ställer mig på kanten. Michelle klarade det, då är det ingen fälla. Jag hoppar ut i luften, landar i ett nät. Flera armar dyker upp och försöker ta tag i mig. Jag tar tag i en spänd hand, som drar mig ut från nätet.
"Ditt namn är?", frågar personen.
"Samantha."

"Jag trodde att det skulle vara värre", säger jag åt Samantha när hon också kommit ner och hennes namn ropats upp. "Men det var kul."

Jag nickar.
"Det var riktigt kul", säger jag och vänder mig mot nätet. Nästa person som kommer ner är killen som puttade mig. Hans namn är visst Robin. Jag närmar mig Michelle försiktigt.

"Han kommer inte att skada dig, det är okej", säger jag till Samantha men tillägger tyst så att ingen hör; "än."