"Vad som helst för att byta liv"

Kapitel 9

ISRA
I Wales kom frosten tidigt. En dag när de vaknade för en tidig idrottslektion ute i stallet låg frosten på marken. Hästarna frustade ångande och de stampade upp små gångar i hagarna som de följde. Isra och Daniel sågs inte lika ofta som hon önskade. Han var trots allt hennes mattelärare, och hon hade fått veta att han var 25 år gammal. Alltså tio år äldre än henne själv. Det skrämde henne. Inte heller kunde hon använda magi på skolan eftersom hon inte visste om det fanns myndiga trollkarlar i närheten eller inte. Hon ville inte få problem med Trolldomsministeriet bara för att hon utövade minderårig magi. När hon fick brevet från Daphne i början av november insåg hon vilken knips hon hade satt sig i. Isra hade planer på att återvända till Hogwarts inför termin nummer två. Men Daphne verkade inte vilja ge sig av därifrån. Det fanns ett till problem med att återvända till Hogwarts. Hon skulle inte få se Daniel igen. Isra visste att hennes familj aldrig skulle acceptera en mugglare som svärson. Och hon var blixtförälskad. Mattelektionen – den sista för dagen – ringde ut och Mr. Martins bad henne stanna kvar. Han stängde dörren efter sig och såg på Isra.
”Isra, du ligger fortfarande efter med matten, och med en hel del andra ämnen också kan jag tänka mig. Jag har allt hört vad lärarna säger i lärarrummet; att det inte alls är likt Miss Wilson. Vad gör du ens här om jag får fråga?” Hans gröna ögon såg rakt in i hennes. Hon satte sig ner på en bänk mitt emot hans kateder.
”Jag kommer inte vara kvar här efter jul, så det spelar ingen roll”, sade hon undvikande. Daniel blev ställd för ett ögonblick. Isra kunde urskilja sorg i hans ögon.
”Du kommer inte vara kvar?”, han lät uppenbart besviken.
”Jag är ledsen, men tyvärr inte. Mugglarskolan är helt enkelt för svår, och tråkig”, hon bet sig sedan i läppen. Hon försade sig lite. Daniel såg frågande på henne.
”Mugglare?” Isra funderade ett ögonblick. Skulle hon ljuga eller avslöja sig själv. Daniel var hon förälskad i, och när han insåg att hon skulle förvinna blev han uppenbart ledsen. Men att avslöja hennes hemlighet, vore det verkligen smart? Hon hade ingen som helst aning om hur han skulle reagera, om han ens skulle tro henne.
”Bara ett ord jag har hittat på…”, mumlade hon.
”Nej, Isra. Det är någonting mer. Hur kommer det sig att du inte är inskriven i någon skola? Att du inte verkar ha någon identitet?”
”Hur vet du…?”
”Jag var nyfiken på dig, jag kollade skolsystemet, alla registreringar finns med. Du var inte där så jag kollade ditt namn och det finns ingen Isra Shirine någonstans. Antingen ljuger du för mig eller så existerar du helt enkelt inte”, han såg allvarligt på Isra.
”Nej, jag ljuger inte, jag lovar. Det är bara väldigt komplicerat. Jag flydde från min tillvaro för att jag inte orkade längre, och Daphne ville fly från sin, så vi bytte helt enkelt skola. Däremot hade jag ingen aning om att det skulle bli så svårt. I den skolan där jag går har vi inte ämnen som dessa”, hon avbröt sig. Det var inte alls meningen att hon skulle avslöja så mycket, men orden bara rann ur henne.
”Exakt var har du gått i skola tidigare Isra?”, det syntes att Daniel började tappa tålamodet. Hon höll tyst. Han suckade, reste sig upp och såg strängt på Isra. Det syntes att han nu var den stränga läraren.
”Isra, du ligger för långt efter, och jag måste be dig att sluta i den här mattekursen om du inte börjar göra bättre ifrån dig…”
”Jag har ju berättat för dig att jag inte tänker stanna kvar här efter jullovet.”
”Vilket gör mig ännu mer orolig. Tänker du inte på din vän Daphne? Vad är det som gör att du inte kan berätta för mig, är Daphne i säkerhet? Eller är detta så kallade ”miljöombyte” någonting olagligt och farligt?”, Daniel såg uppriktigt oroad ut.
”Det är det verkligen inte!”, utropade Isra.
”Men vad är det då, varför vägrar du att berätta för mig? Snälla Isra, jag bryr mig så mycket om dig, och trots att du är mycket yngre än vad jag är så känner jag verkligen någonting för dig”, Daniel såg bedjande på henne. Hon log inombords när hon förstod att han hade erkänt att han faktiskt gillade henne. Det tog därför emot ännu mer när hon insåg att de två aldrig skulle kunna bli tillsammans.
”Du får helt enkelt lita på mig, men jag kan lova dig att varken jag eller Daphne kommer vara kvar på denna skola de resterande två terminerna”, det tog emot att säga det, men hon kunde inget annat göra, ”och förresten så är jag inte 16 eller 17 år som du kanske tror att jag är. Jag har nyss fyllt 15. Jag är yngre än alla i min klass, jag kanske är för ung för dig Daniel”, med de orden försvann hon ut ur klassrummet med tårar i ögonen.

------------------------------------------------

Tack för era kommentarer! Att ni vill läsa betyder guld!

Superbra!!!

Grymt bra!

Superbraaaa

Meer!!!!

Kapitel 10

DAPHNE
Till Slytherins stora förtret hade Diggory valts till Hogwarts kämpe, och även Harry Potter, den betydligt yngre killen som var något utav en kändis i trollkarlsvärlden. Aldrig hade någonting liknande skett i en uttagning för en magisk trekamp och han skulle få tävla med de övriga tre. Alla från slottet gick ner till en stor inhägnad den dagen då den första uppgiften skulle utföras och Daphne fick med spänning se på när de fyra tävlande skulle försöka ta sig förbi en varsin skräckinjagande drake. Hon var plötsligt otroligt tacksam över att hon inte på allvar hade övervägt att delta. Bara åsynen av draken fick hennes ben att skaka. Aldrig någonsin hade hon vågat gå in för att möta en livs levande drake. Alla från Slytherin verkade ha valt att heja på Viktor Krum, men Daphne kunde inte hjälpa det när hon innerligt hoppades att den tanige lille Harry Potter skulle klara sig förbi. Allt som deltagarna försökte med lade hon på minnet utifall det skulle komma till användning på framtida lektioner. Hon låg nämligen fortfarande otroligt mycket efter i skolan, det syntes inte på lektionerna då hon höll sig för sig själv, men när de skulle göra läxor i ibland annat förvandlingskonst var hon först tvungen att läsa sig igenom och utöva tidigare års teorier och magi för att kunna klara den nivån som läxorna krävde. Trollkonsthistorian hade hon för länge sedan gett upp, spådomskonsten var det ingen som förstod sig något av, och i försvar mot svartkonster låg hela årskursen efter så hon var i fas med sina klasskamrater. Hon visste mycket väl att hon hade missat enorma delar av de första tre åren på Hogwarts. Men hon var målmedveten och brann verkligen för att lyckas.

På vägen tillbaka diskuterade Ava och Pansy ivrigt en julbal som skulle hållas på julafton.
”Jag tror att alla kommer stanna på skolan i år över jul”, Pansy höll näsan högt i vädret när hon puttade undan några yngre elever för att snabbare komma upp till slottet igen.
”Jag är då säker på att jag kommer göra det”, sade Ava. De båda såg på Daphne.
”Jag också, en bal verkar roligt”, svarade hon.
”Jag har specialbeställt en klänning från en fransk häxa som tillverkar helt fantastiska klänningar. Och jag och Draco har redan bestämt oss för att vi ska gå”, fortsatte Pansy, helt ointresserad av vad Daphne och Ava sade. Detta gav Daphne ännu ett problem att fundera över. Hon ville helt klart stanna kvar på slottet, men hur fick man tag på en klänning när slottet var så pass isolerat? Man kunde inte skicka vanlig post från slottet till mugglaraffärer eller använda telefoner.

Men svaret kom från Ava några dagar senare. Hon satt och kollade i en tidning från flera magiska klänningsbutiker.
”Skulle jag kunna få låna en tidning?”, undrade Daphne en kväll i sällskapsrummet.
”Visst”, sade hon kort, ”den där är jag klar med.” de satt tysta i någon minut.
”Jag vet förresten”, sade hon sedan.
”Vet vadå?”, undrade Daphne en aning spänd.
”Att du inte är Isra. Du är inte hon.”
”Vad menar du? Klart jag är!”, sade Daphne i ett försök att behålla sin alias.
”Okej Isra, berätta då vad vi gjorde förra läsåret för att fira att examensproverna var över och…”
”Okej, okej! Jag är inte Isra, men snälla du berätta inte för någon. Hon kommer tillbaka efter jullovet säger hon och då är allting frid och fröjd igen.”, Daphne berättade kort och viskande vem hon var och vad hon och Isra hade gjort för någonting. När hon tillslut tystnade undrade hon om hon sagt för mycket till Ava, som hon trots allt inte kände alls och som föraktade mugglarfödda väldigt mycket. Det var också den första frågan som Ava ställde när Daphne var färdig.
”Så, du är en mugglare som har smugit dig in på Hogwarts och snyltat vår magi?”, sade hon med avsmak.
”Snälla någon, jag har umgåtts med er i flera månader och ni har inte lidit av det. Jag är magisk eftersom jag kan trolla och jag gör allt för att lära mig era seder och bruk. Snälla Ava, berätta inte för Pansy eller någon, hon är inte ens en riktig vän till Isra eftersom hon inte har märkt att jag är en annan person”, Daphne väntade spänt på domen från Ava.
”Om jag hade velat säga något hade jag gjort det för några veckor sedan. Jag har inget intresse av att skapa kalabalik. Det är ditt problem”.

Daphne begav sig på en gång upp till uggletornet för att skriva ett brev till Isra. När hon väl var där insåg hon att hon höll tidningen med klänningar i handen och valde därför ut en klänning lite snabbt för att sedan skicka iväg en postorder när hon väl var där uppe.

Isra,
Ava har kommit på oss. Hon har lovat att inte säga någonting, men jag vet inte om jag kan lita på henne. Jag tror också att du behöver komma tillbaka till Hogwarts snart, trots att det tar emot att medge det. För vad kommer hända med mig? Aldrig att jag tänker återvända till livet som mugglare efter det här. Tror du att det kommer gå att fixa på något vis?

Om du nu kommer tillbaka hit redan innan jul så kommer du behöva en balklänning, det hålls nämligen en julbal här i år.

Daphne visste inte vad mer hon skulle skriva, så hon band fast det vid Isras uggla Amor och skickade iväg det.

Superbraaa!!!

superbra!!!!

Super!

Det var ett tag sedan men varsågod, ännu ett kapitel!

------------------------------------------------------

Kapitel 11

ISRA
Lite snö hade lagt sig på marken i Wales för att sedan bli blask när snön övergick till regn. Isra hade inte pratat med Daniel mellan fyra ögon sedan han försökte konfrontera henne efter mattelektionen. Hon hade gett upp matten helt nu, och även franskan och historian. Det enda som hon tyckte mer och mer om vad att sköta om hästarna. Ibland när hon hade för mycket på huvudet gick hon ut i stallet och satt med Felix eller någon utav de andra hästarna där. Hon hade beslutat sig att berätta för Elena och Gina snart att hon inte skulle komma tillbaka och att de aldrig skulle ses igen, men hon förmådde sig inte att göra det. De två tjejerna hade hjälpt henne genom den här upplevelsen och de två hade gjort den uthärdlig. Hon ville vara ärlig med dem men det gick helt enkelt inte.

Hon hade precis slagit sig ner i Felix bås när en uggla susade in och lämnade ett brev i hennes famn. Det var ifrån Daphne. Hon letade på en penna i sin ficka och skrev tillbaka på baksidan av Daphnes brev.

Hej Daphne, jag har också blivit påkommen. Mr. Martins vet att jag inte är du. Men det spelar ingen roll nu. Om Ava vet så var det sak samma, jag kommer tillbaka runt jul, på ett eller annat sätt. Skulle du kunna göra en tjänst för mig Daphne? Berätta för Professor Snape om det här. Be honom att komma och hämta mig här så snart terminen är klar! Det är den 21a december. Om du gör det så lovar jag att göra allt jag kan för att du också ska få stanna kvar på Hogwarts. Dina betyg är körda, och det ber jag om ursäkt för, men jag gissar att du nu vill ta dig in i trollkarlsvärlden och få bra betyg på Hogwarts istället.

X Isra

När hon var klar ställde hon sig upp och såg på Felix. Han hade blivit hennes favorithäst. Han hade både personlighet och vissa sätt som han höll sig till vilket fascinerade Isra.
”Du är inte den enda jag måste säga hejdå till”, mumlade hon och klappade hans hals. En del av henne ville stanna kvar och lära känna Felix, men hon insåg med ens att hon inte hörde hemma i mugglarvärlden. Hon saknade Hogwarts, och hon ville tillbaka mer än något annat. Hon insåg dock att hennes föräldrar troligtvis skulle besöka henne och skälla ut henne, och nu när brevet till Daphne var skickat fanns det ingen återvändo. Men hon var redo att åka tillbaka till Hogwarts nu.

Kvällen innan terminen var slut satt Isra inne hos Gina tillsammans med Elena. Hon hade undvikit det till sista minuten och nu hade hon inget val längre. Gina berättade om vad hon skulle göra under lovet när hon sedan vände sig till Isra.
”Så, Daphne, vad ska du göra under lovet?”, Isra tog ett djupt andetag.
”Jo, faktum är att jag kommer resa bort. Familjen vet inte hur länge, pappa fick ett jobb i USA. Jag kommer inte komma tillbaka hit”, Isra såg på sina två vänner. De såg uppriktigt ledsna ut.
”Och det säger du i sista sekunden? Vi alla åker ju imorgon!”, Gina gick fram och kramade Isra, vilket bara gjorde allting värre. Isra hade aldrig fått en uppriktig kram av en vän förut, och att dessutom få det av en person som hon ljugit rakt upp i ansiktet i flera månader kändes hemskt. Hon förtjänade det inte. Hon önskade att både Gina och Elena kunde följa med till Hogwarts eftersom hon kände att hon kunde vara sig själv med dem.

------------------------------------------------