They rise again (Jessica Tonks)

Mitch och Kelly hade hoppat ur bilen, Matthew var bakom dem och det var Kelly som märkte vad som skedde med Fay först och hon skrek. Gus hade kört bilen åt sidan men kom ut ungefär när Kelly skriker. Mitch springer dock och placerar en fot i magen på saken som anfaller hennes syster. Så den rullar av och Matthew dyker upp för att, förhoppningsvis lyckas, dra undan Fay. Kelly står kvar längre bort, klart hon gör hon vågar inget annat. Saken är den att den gurglande massan till människa fortsätter röra på sig. Gus kommer fram med Kelly på ryggen. Vad gör hon däruppe? Vågade hon inte springa själv?
"Upp, spring, vi måste springa!" Säger Gus och gestikulerar bort från vägen dit resterande människor rusat.

(Yeh... Mitch will run with them... so you can write that if you'd like.)

Fay visste att hon borde skrika på hjälp, eller åtminstone säga något. Men det var som om hon var stum, hon fortsatte bara kämpa för att inte bli biten då Kelly skrek. Då kände hon hur saken rullade av henne. "Tack syrran" sa hon tacksamt och Matthew kom fram och drog upp henne. Hon gav honom en tacksam blick innan hon nickade åt Gus ord och började springa. "Följ mig och Mitchelle!" sa hon då de kunde vägen och sprang in på skogsvägen istället för att följa den stora vägen. Hon sprang och sprang och såg till att de andra var bakom dem. Tillslut syntes inte staden bakom dem, inte hördes så mycket heller, men en stuga syntes i skogen, den var rätt så stor. "Där är det!" ropade hon och fortsatte springa tills hon var framme. En aning andfådd hittade hon nyckeln som var bakom stuprännan och låste upp.

(Michelle* xD Her nickname is Mitch, tho. *grammar nazi Alex on a stroll* Soz, I had to. >_> )

Mitch rusar fram genom skogen, hon håller dock mer på Kelly än någon annan. Kelly verkar inte ha så bra koll på någonting, vilket är förståeligt. Fast Mitch antar att Kelly hoppas på att få hitta sina föräldrar. Fast Matthew verkar mest tänka på omgivningen. Mitch kan knappt bry sig mindre än vad hon gör om Gus. Just nu är han bara chaufför och det vet Mitch att Fay kan göra minst lika bra. Mitch är inte van vid att springa så långt, hon är trött när hon kommer fram och viker sig därför på mitten och stödjer händerna på benen samtidigt som hon andas lite som en orm för att överhuvudtaget kunna fortsätta röra på sig. Mitch kastar en blick på uppfarten och där står faktiskt en bil, inte vilken bil som helst heller. Det är deras mammas bil. Familjebilen alltså. Hjärtat sjunker dock som en sten i bröstet när hon inser att det betyder att deras pappa inte kommit fram än. Han har en skåpbil, en stor mörkblå som det står: Klappat och klart - flyttservice på i korkad Arial Black för att det ser "officiellt ut" i vitt på sidan. Fast just nu skulle Mitch göra vad som helst för att se den där dumma streckgubbens stora fejkade leende.
Sedan kommer hon ihåg; hon drömmer ju bara. Insikten gör henne lite gladare, hon känner sig lite säkrare. Hon trycker ned handtaget och går in. Det ser ungefär ut som när de lämnade det senaste gången... förutom blodet på golvet... och liket som ligger i vardagsrummet som man ser från hallen.
"Ah!" Börjar Kelly men Mitch stoppar henne.
"Shh!" Väser Mitch och går in i huset. Hon ska precis ta av sig skorna men ångrar sig och går bara rakt in istället. Eller smyger kanske är rätt ord.

(Juste, sorry xD)

Fay la nyckeln i fickan och och pustade ut med, hon hade bra kondition, hon gillade mer att vara utomhus än att spela tv-spel som sin syster. Så hon brukade jogga och springa mycket förutom att skjuta pilbåge. Och nu var hon glad för det. Hon var en aning trött men lättnaden att vara vid stugan och se sin mammas bil gjorde det mycket bättre.
Då Mitch gått in följde Fay med efter. Hon såg sig om och märkte först inte blodet, för hon sökte efter sin båge. Hon såg den vid en gammal fotboll och en gammal stereo tillsammans med pilarna vid en vägg. Sedan lät hon blicken svepa över och såg blodet och liket. "Nej...nej" Fay bleknade och satte handen för munnen. Det kunde väl inte vara? Matthew kom tyst in och ställde sig vid henne och såg mot deras mamma som låg död på golvet.
Fay kunde känna hur det dök upp tårar i ögonen och hon hindrade sig själv från att snyfta. Hon gick sakta och darrhänt fram till henne. "Nej...." mumlade hon då deras döda mamma plötsligt väste till och vände sig, ansiktet var inslaget och ätet av, men hon levde än då, men som en av de där sakerna. Fay flämtade bara och backade bakåt tills hon slog i en vägg, väggen med pilarna och bågen.

Mitch ser mot Fay, ser pilarna, hur många är det? Det är onödigt att slösa. Hon ser sig om i rummet, något annat? Vad som helst... då ser hon kniven. Det är en kökskniv. Det måste varit det deras mamma försökt försvara sig med, den är blodig. Täckt av... troligen mammans blod. Mitch låter blicken glida rakt över rummet. Mamman är koncentrerad på Fay, tyvärr. Troligen på grund av smällen i väggen.
"Slösa inte pilar!" Hojtar Gus till som också fått syn på kniven, fast grejen är väl den att Gus inte är den som rusar fram för att ta den men är idiotisk nog att rikta uppmärksamheten mot sig själv. Därmed även Kelly och Mitch. Matthew var smart nog att försöka ta sig åt sidan. Mitch tar sig dock fram till kniven och lyckas på ett eller annat sätt hugga ned den rakt i skallen på modern innan hon rätar på sig och backar. Då hon var på knä när hon högg så släpar hon sig mer iväg än något annat. Hon vill inte vara i närheten av liket. Hon mördade just sin egen mamma, hon är ansvarig för mammans död. Vilken sjuk dröm drömmer hon egentligen? Det är då hon slår i väggen och det gör ont och känslan av kallt vatten som sköljer över henne gör det hela klart för henne. Hon drömmer inte, det är på riktigt... allting är på riktigt.

Fay tog automatiskt upp pilbågen, objektet kändes tryggt, bekant. Hur många gånger hade hon inte över på olika saker på somrarna utanför stugan? Hur många pilar hade hon skjutit bort eller haft sönder? Hon mindes inte ens själv, men det var massor. Hon räknade snabbt pilarna, femton stycken, i bra kvalité, det skulle kunna döda något om hon sköt rätt och tillräckligt hårt.
Då de sa åt henne att inte slösa på pilar blev hon förvirrad, vad menade de med de? Menade dem att de skulle döda deras mamma? Hon hade precis tänkt säga något då Mitch högg deras mamma och därmed dödade henne.
Fay kunde inte hjälpa det utan sjönk ner på golvet och snyftade till av ren och skär sorg. Deras mamma var borta, död. Gus kom fram till henne och sjönk ner vid henne och klappade henne försiktigt på axeln samtidigt som han gav Mitch en otydbar, men mörk blick.

Mitch möter Gus blick, hon vet inte vad blicken betyder. Men hon blänger på honom. Som fan att någon av de fattar, de hade behövt göra det ändå. Hon var död, hon var redan död! Biten är lika med död, att vara ett jävla levande lik är också lika med död. Ingen annan skulle gjort det, som fan heller att någon annan skulle gjort det. De borde fatta det. Hon gjorde dem en tjänst, hon tänker fan inte låta hennes egen förbannade mamma vara ett ruttnande jävla lik som äter andra. Fan heller. Mitch ser på Kelly, som stirrar på henne. Samma med Matthew och Mitch... vet inte riktigt vad som hände. Hon borde grina, precis som hennes syster, men nej. Faktum är att hon känner sig rätt nöjd med det. Som om hon gjorde dem en tjänst. Hon vill skratta högt och ljudligt åt hela situationen. Istället reser hon sig upp, går fram till liket och drar ut kniven innan hon lämnar vardagsrummet och går in i köket och börjar leta efter användbara saker. Allt kan fara åt helvete för tillfället. Hon gjorde det ingen annan skulle ha gjort, hon gjorde dem en tjänst. Fan heller att hon gjorde något fel.

Fay kände sig bara otroligt sorgsen, hon tänkte inte på det som att Mitch dödat deras mamma, utan att hon bara var död. Hon skulle vara död ändå, hon förstod det men kunde ändå inte sluta snyfta på en stund. Tillslut tog hon sig upp på darriga ben och torkade sina kinder innan hon tog pilbågen och satte den på ryggen tillsammans med kogret, det kändes tryggt.
Fay gick fram till Mitch och rörde försiktigt vid hennes arm. "Mitch...Det var bra att någon gjorde det...Jag skulle inte ha klarat det" mumlade hon och hennes hand darrade lätt då hon såg hur hennes syster var. "Jag kan inte bara fatta att det här händer...". Hon drog ett darrigt andetag för att lugna sig själv med, Gus var bakom henne hela tiden, tyst som en skugga, som ett stöd.

"Det hände." Konstaterar Mitch, drar sig undan och tar ned ett av de större glasen från skåpen. Lite trä, lite tejp eller rep och hon kan göra någon liten kniv eller något tillfälligt.
"Du kan ju visa någon sorts känsla." Gus muttrar detta, tyst dessutom och tror säkert inte att någon hör honom. Det var säkert inte ens menat att sägas högt.
"Jag kände mig hyfsat okej tills du öppnade munnen." Svarar Mitch bitskt utan att titta på honom och fortsätter undersöka glaset hon håller i. En kniv, det är någonting iallafall. Hon drar i en låda och undersöker tejpen som ligger däri. Tejp, trä och glas borde fungera som en kniv.

Fay kände sig något förtvivlad, hon själv var så ledsen över deras mor och allt men Mitch verkade inte bry sig...Hon ville bara krama om henne och gråta men visste inte om hon vågade det då hon verkade så kall och hård.
"Tyst" muttrade hon bara åt Gus sen då han inte gjorde saker bättre. Hon gick fram till Mitch igen. "Vad gör du?" undrade hon lågt och fingrade på bågen hon hade. "Jag hittade den här...Den är i bra kvalité än" mumlade hon.