Hunted(PRS)

Jane hade tänkt bara vila en liten stund där vid ån, men det slutade med att hon nästan somnade där. Hon satt upp än och huvudet hängde lätt framåt. Precis då hon somnade till ramlade hon framåt så hon hamnade med ansiktet i ån och for då upp. Hon fnyste ut vattnet då hon plötsligt hörde något annat, ljudet av hästar, och människor.
Det kunde vara jägarna så Jane tog sig snabbt upp, stoppade resten av haren i fickan och sprang, hon visste inte vart hon sprang, hon bara gjorde det för att komma undan.

Vilia tuggar sakta i sig det hon har kvar av harköttet. Det smakar precis som kött ska smaka, sådär varmt och slemmigt.
Men Vilia har inget kvar. Hon har förlorat allt, allt i sitt hus, det är försent att göra något nu. Det är snart fullmåne. Hon kommer aldrig orka städa.
Hon öppnar dörren för att gå ut och se om det finns något att äta, kanske någon frukt eller något. Men det enda hon hittar är lite bär på en buske. Medan hon äter bären funderar hon på vad som ska hända nu. Kommer hon att kunna bo i skjule efter det som hände?

Jane sprang så snabbt hon kunde, så hon nästan snubblade där hon sprang över stockar och stenar. Men ljudet utav hästarna och männen försvann inte, snarare kom närmre. "Nej...nej" viskade hon och försökte ökade farten. Men utan att hon tänkt på det hade hon tagit sig tillbaka dit hon var förut och såg skjulet. Hon stirrade på det och såg sig sedan om, vid en buske såg hon flickan från förut.
"Snälla" bad hon och kom fram till henne. "Du måste hjälpa mig...De kommer döda mig" bad hon utan att egentligen förklara något.

(Förlåt mig, hade glömt bort det här rollspelet )

Vilia blev först förvånad, rädd och lite arg över att Jane hade kommit tillbaka, men tog in henne ändå.
"Kom in då", snäste hon elakt.
Eftersom skjulet inte var speciellt städat såg det ganska eländigt ut om en till dök upp i huset. Eller, det som hade varit ett hus. Eller skjul.

Jane kom tacksamt in och pustade då ut, hon hade inte märkt hur trött hon blivit då hon sprungit, förhoppningsvis skulle de inte hitta henne nu. "Tack så mycket" mumlade hon till kvinnan och sjönk ner på golvet, hon märkte inte riktigt röran.

"Är du hungrig?" frågade Vilia, till hennes egen stora förvåning.
Inte för att det fanns speciellt mycket att äta, men ändå.

Jane kröp ihop och såg upp på henne och skakade på huvudet. "Nej...men tack, jag har kvar harköttet" mumlade hon och slöt ögonen. Hon hörde hästar långt borta men de kanske inte skulle hitta dit, hon hoppades inte det.

Vilia slöt ögonen. Hon orkade inte mer. Hon har varit jagad så länge hon kan minnas, och snart är det fullmåne. Var ska hon gömma Jane? Hon kommer inte att vara säker! Äsch, varför bryr jag mig, tänkte hon, men kunde inte bli av med tanken på att hon ville skydda Jane.

Jane såg tillslut upp på henne igen. "Vem är du? Bor du här?" undrade hon lågt och la armarna om sig själv, hon var trött efter att ha sprungit men åtminstone inte hungrig längre. Hon fortsatte höra steg i fjärran men inget mer.

"Jag bor här, ja", svaradee Vilia, eller snarare hostade. Hon tyckte inte om att berätta saker om sig själv, eller åtminstone inte för personer hon inte ens visste vilka de var. Herregud, vad var det med henne?