Bittersweet night

Elisabeth vaknade upp, timmar senare och stönade låg till. Hon låg i en säng, men inte i samma rum som innan. Hon hade sina kläder på sig då en tjänare dragit på henne dem, och pålen var bortdragen ur ryggen. Men det gjorde ont än och hon kände att det knappt börjat läka.
Stönande satte hon sig upp och såg sig om, rummet var tomt förutom sängen och en garderob. Hon tog sig sakta upp och tog sig fram till dörren, men den var låst. Och ute var det soligt och dag så hon kunde inte ta sig ut genom fönstret.
Elisabeth suckade och drog ut sitt hår från uppsättningen och la sig i sängen igen, hon kunde lika gärna vila innan mannen skulle komma och döda henne. Hon la sig och slöt ögonen. Hon såg ut som en Törnrosa som väntade på en kyss från sin prins, bara att när Mark kom skulle han nog döda henne.

Sakta kom Mark in i hennes rum och studerade henne där hon låg.
"Så, orsaken till att du tänkte döda mig var för att jag gav mig på dig?" sa han kallt och satte sig på hennes sängkant. Hon var otroligt vacker, såg så sval, vek och underbar ut.

Elisabeth öppnade sakta ögonen. Trots att hon druckit förut från honom var hennes ögon blåa och matta och hon var svag. Det var för såret, det var inte läkt än och det gjorde ont, det hade gått djupt.
"Nej, för att du inte ens brydde dig tillräckligt för att se att jag verkligen var död" mumlade hon och slöt ögonen igen. "Men du kan ju avsluta jobbet nu, för det ska du väl göra? Döda mig?" mumlade hon vidare och andades ut i en suck.

Han såg ner på henne och nickade samtidigt som han drog en lock från hennes panna.
"Du har rätt, men som sagt, jag var ung, ny vampyr. Du vet när man var alldeles färsk, kunde inte hejda sina lustar." sa han och drog tungan längst hennes hals.
"Vill du dö?" frågar han ärligt och rynkar på pannan.

Elisabeth nickade sakta. Även om hon inte vill förstod hon, det var som om hopplösheten drog ur henne all ilska hon känt förut. Då han rörde henne ryste hon till och stönade tyst.
"Nej..." mumlade hon även om hon skulle förstå att han dödade honom. "Jag är....rädd" mumlade hon. Vad skulle hända om hon dog? Skulle hon bara försvinna? Hamna i helvetet? Hon visste inte och skulle inte få veta fören hon dog.

"Rädd för döden?" frågade han lågt och satte sig bättre upp. Han såg ner på henne och nickade.
"Ja, vem är inte det? Vad händer sedan? Det enda som väntar oss är helvetet." sa han och suckade, verkade melankolisk.

Elisabeth nickade sakta och öppnade sakta ögonen igen. "Det är det jag är rädd för, att jag aldrig få se min familj igen". Men den anledningen till att hon fortsatte leva var för att hon inte hade något bättre nu än att leva som hon gjorde.
"Så..." sa hon sedan. "Vad ska du göra med mig?". Hon lät faktiskt inte rädd nu, bara trött.

"Hade du familj?" sa han och för första gången lät han ångerfull. Familj hade han aldrig haft, men han ville heller aldrig förstöra en. Nu för tiden valde han offer med omsorg också mycket för att inte avslöja sig. Han tog folk som ingen skulle sakna.
Men han rykte på axlarna till hennes fråga och drog fingret sakta längst hennes käklinje.

"Ja, det hade jag" sa Elisabeth och kände sig nöjd över hans ångerfulla ton. "Mina föräldrar, och min lillasyster...Hon var bara elva...Jag såg dem alla dö från avstånd". Hon hade inte velat komma och skrämma dem då de trott att hon var död, hon hade sett hur de haft en begravning för henne även om de saknat en kropp att begrava.
Hon lutade lätt huvudet mot hans finger och handen, det var skönt och lugnande, motade bort tankarna på hennes döda familj.

"Jag är ledsen för det. Jag vill aldrig skada en familj." sa han lågt och fortsatte smeka henne mjukt.
"Jag drevs väl av hämnd och blodtörst." sa han även om det inte var okej ändå. Han hade ingen, han hade levt på gatan.