Våga erkänna!

Jättebra skrivet min vän! ♥

Sjukt bra

Toppen! Måste bevaka!

"i ett smaragdgrönt täcke, som även matchar det gröna täcket" fattar inte riktigt? Skitbra annars

Jättebra! Jag gillar att du gör det så detaljrikt!

Haha, oj! Ska vara smaragdgrönt tyg inte täcke. Oavsett hur noggrann man är så hittar man alltid ett slarvfel!

Jättebra Du har ett fantastiskt flyt i dina berättelser! Längtar efter mer ♥

OMR!! Dracooooo varföööööör??


Austen, du gjorde totalt rätt med att slå Draco. *applåder*


Harry Potter the exhibition, äntligen få träffa SingWithIce, god mat och nu ett kapitel här. Blir det bättre?

tack om man skulle få ett kapitel från dig också? ^.^

Kapitel 4
Redan när jag vaknar på morgonen känner jag hur hela min kropp skriker av ånger. Jag slog honom. Eller jag gav honom en örfil. Men jag gav honom smärta. Jag kan inte förstå att jag gjorde det. Det är ju Draco Malfoy vi pratar om för guds skull. Att han sa de där snälla orden, om att han ville mitt bästa. Jag menar, det kan inte ha varit lätt för honom att öppna upp sig så också ger jag honom en örfil. Det kommer ju verkligen få honom att bli intresserad. Pansy och hennes anhängare har redan gått ner till frukosten när jag och Daphne vaknar.
- Ångrar du dig? frågar hon och drar borsten genom sitt hår.
- Lika mycket som Blaise efter att han ätit en Bertie Botts böna med snorsmak, säger jag och knyter slipsen.
Daphne skrattar.
- Om jag vore i din situation så skulle jag inte känna någon ånger alls. Jag menar, vem tror han att han är som lägger sig i ditt privatliv. Du får vara tillsammans med vem du vill, säger hon.
Jag tittar på henne och lägger armarna i kors.
- Så du säger alltså att ifall jag en dag kommer in här och säger att jag är tillsammans med Harry eller någon annan utav hans vänner…den där Longbottom t.ex, skulle du då vara okej med det?
- Om du sa att du var tillsammans med Longbottom så skulle jag dra med dig till sjukflygeln med en gång men om det var Harry…jag skulle inte gilla det men eftersom du är min vän så antar jag att jag skulle få stå ut med det, säger hon.
Hennes ord gör mig nästan tårögd och jag går fram och ger henne en kram. Precis som med Draco så är det inte varje dag som hon säger sådana ord. Daphne skruvar obekvämt på sig och klappar mig på axeln.
- Bli inte sådär sentimental, muttrar hon och jag skrattar.
- Äsch, kom igen Daphne. Det är inget fel med att visa lite känslor, säger jag.
Hon himlar med ögonen.
- Pappa säger alltid att det är när vi är som mest känslosamma som fienden smyger upp på oss, säger Daphne.
Nu är det min tur att himla med ögonen. Jag knyter mina skor och sätter upp håret i en tofs.
- Du vet att det inte längre finns någon fiende. Han är borta sedan länge.
- Bara för att Voldemort inte längre existerar så betyder det inte vi inte har några fiender. Ta Pansy t.ex. Hon är din fiende, säger Daphne.
- Ska vi gå ner? Jag är hungrig, säger jag och byter samtalsämne.
Hon nickar och vi lämnar sovsalen. Nere i sällskapsrummet får vi syn på våra kompisar. Killarna står runt Draco och tittar på honom. De håller sina fingrar framför hans kind.
- Vad håller ni på med? frågar Daphne och skrattar.
Killarna går åt sidan och både jag och Daphne drar efter andan. På Dracos bleka kind syns det ett lysande rött märke. Ett märke som är ett avtryck från örfilen jag gav honom. Nu känner jag verkligen ånger. Daphne tittar förvånat på mig. Jag rodnar.
- Så…Draco, vad har hänt? frågar hon och vänder sig mot killarna igen.
Draco sträcker på sig.
- Inget särskilt. Jag måste ha slagit mig i sömnen, säger han.
Blaise fnyser.
- Även den dummaste trollkarlen kan se att Dracos gigantiska hand omöjligen kan ha skapat det där märket, säger han.
Daphne tittar på honom och ger ifrån sig ett litet skratt.
- Tack gode gud att du äntligen erkänner att du är dum Blaise. Hur som helst, jag beklagar att någon slagit dig men jag och Austen tänker gå och äta frukost. Ska ni följa med eller ska ni stå här och missa scenen Pansy kommer ställa till med när hon får se att någon har lagt en hand på hennes älskade Draco? frågar hon och börjar gå mot dörren.
Blaise, Crabbe och Goyle tittar på varandra och skyndar sedan efter Daphne. Helt plötsligt är det bara jag och Draco kvar.
- Draco, jag…
Men han tittar på mig och ler ett snett leende.
- Det är okej. Jag är inte arg, jag lovar. Ska vi gå och äta frukost?
Jag tar ett djupt andetag och nickar.

Draco tar två steg in i Stora salen innan han har Pansys armar runt sin hals. Hon drar sina fingrar över hans ansikte och hals och verkar inte märka hur han grimaserar. Till slut tar Draco tag i hennes händer och tar bort dem från honom.
- Jag är okej, säger han och går till bordet.
Pansy ger mig en blick och följer sedan efter sin pojkvän. Själv står jag kvar i dörren en stund. Han sa att han inte är arg, men varför mår jag då fortfarande dåligt över det? Daphne, som redan sitter vid bordet, vrider på huvudet och vinkar till sig mig. Jag nickar och gör mina vänner sällskap vid frukosten. Bacon, rostat bröd med sylt eller marmelad, äggröra och våfflor. Precis som frukosten Maggie gör där hemma. Men jag har ingen matlust. Jag låter min blick flacka mellan min tallrik och Draco som sitter snett framför min intill Pansy. Hon sitter nära honom och då och då rör hon vid honom. Då och då pressar hon sina läppar mot hans kind, den som jag inte gav en örfil. Draco verkar inte lägga märke till henne och jag kan se att hans tankar inte är här vid bordet. Efter vad som känns som en evighet ställer jag ner mitt glas och ställer mig upp.
- Jag går tillbaka till sällskapsrummet. Vi ses där.
Daphne öppnar sin mun för att säga något men jag går därifrån utan att lyssna på vad hon vill säga. Flera andra elever har redan lämnat frukosten och korridorerna är fulla utav dem. Alla är de på väg till sitt sällskapsrum för att göra sig redo för terminen och dagens första lektion. Jag ska ha trolldryckskonst tillsammans med Daphne. Och Draco. Pansy har också trolldryckskonst, vilket innebär att jag måste stå ut med ännu mer gullande mellan dem två. Utan att se mig för rundar jag ett hörn och krockar med någon från motsatt håll.
- Vi måste verkligen sluta träffas såhär, skrattar Harry.
Jag nickar.
- Ja, säger jag.
Sen är vi tysta.
- Vad har du nu? frågar han efter en stund.
- Trolldryckskonst. Vad har du?
- Samma här. Trolldryckskonst tillsammans med Ron och Hermione, säger han.
Harry låter annorlunda på rösten. Jag kan se att han är fundersam.
- Austen, har du någonsin känt att du velat ha någonting så himla mycket men det du vill ha är något otroligt förbjudet?
- Du skulle bara veta, suckar jag och tittar upp på honom.
Det är då jag får se hans ögon. Hans ögon brukar lysa av glädje men nu när jag tittar in i dem ser jag samma känsla som jag tittar på Draco med just nu. Ånger. Harry harklar sig.
- Jag antar att vi ses snart då, säger han och går iväg.
Jag tittar efter honom. Vad har du gjort som du känner ånger över Harry? Vad har du gjort?
____________________________________
♥