Fred och George-Utan varandra

Hej alla!! Egentligen så borde jag uppdatera min andra ff nu (kör varannan) men jag vart så motiverad att skriva mera! Så här kommer nästa del!

George vaknade med ett stönande. Han hade fasligt ont i hela kroppen, fastän han mindes vad som hade hänt och visste att han inte hade SÅ hög säng att det skulle blir ett sånt kraftigt fall. Han låg med stängda ögonlock men hans kvarstående öra på helspänn. Han hörde och kände att någon hastigt satte sig ner på golvet brevid honom. George kände hur någon ruskade på honom och ropade hans namn, men han orkade inte röra på sig.

"George!" nu lät rösten så orolig och bestämd att han inte kunde ignorera den längre. Det han såg fick honom nästan att svimma igen.

Samma ansikte som hade tittat på honom igenom spegel var ovanför honom.

Det var Fred Weasley som stog böjd över honom, men han var inte ensam.
Fem personer till stog en aning bakom Fred och alla hade samma oroliga, nästan lite skrämda ansiktsuttryck.

Han kände igen tre av dom, det var Remus, Tonks och Sirius. Men dom var ju döda och inte kunde väl han vara....han hade ju bara ramlat ner ifrån sin säng.

George hade fortfarande någonting dimmigt i blicken och han kände att han inte orkade fundera mer på det för ögonblicket. Han såg hur Remus efter att oroligt delat en blick med Sirius sprang fram, satte sig bakom honom och tvingade hans kropp upp i en sittande ställning.

"George", nästan viskade Fred med darrande röst. "George, hur är det med dig?"

"Inte så bra", svarade George darrigt. Han hade svårt att få fram orden. "Jag dog väl inte?"

"Ja du, det undrar jag också", sa Sirius bistert. "Fred vägrade berätta någonting om vad som hade hänt, men jag tvivlar på att du dog."

"Men vad gör jag här då?" sa George förtvivlat. "Hur ska jag komma tillbaka? Tänk vad orolig familjen kommer att bli! Och tänk om jag aldrig...", han tystande. Han ville inte ens tänka på vad som skulle hända om han aldrig kom tillbaka.

"George", sa en mjuk kvinnoröst brevid honom. "Du kan få sova här i natt så väntar vi med det här tills imorgon. Eller vad säger du?"

George nickade sakta.

"Kan du stå upp tror du?"

George nickade igen och Remus och Fred drog upp honom på benen och ledde honom fram till en säng.

"Du kan sova här med Fred. Vi löser det här imorgon. Det är ändå ganska tidigt på morgonen. Vila nu så äter vi alla frukost sen, så kanse vi får höra HELA historien!", tillade Sirius. "Jag tror nog att vi alla vill höra den."

George såg hur Sirius, Remus, Tonks, och de två personer som hade sagt att dom var Harrys föräldrar gick ut ur rummet. Så fort dom stängt "dörren" (George visste inte vad han skulle tro att det egentligen var) så rusade Fred fram till honom.

"Förlåt George", viskade han så lågt att George hade svårt att uppfatta orden. "Jag menade inte att skrämma dig så mycket. Jag bara....."

"Vad var det du såg?" avbröt George.

"Det var...jag vet inte vem det var...det var en man...jag har aldrig sett honom förut.."

"Hur såg han ut?"

"Han hade...han hade brunt, lång hår. Svarta ögon och...han såg arg ut..."

"Vad gjorde han i vårat rum?" frågade George chockat.

"Ditt rum", rättade Fred honom stilla. "Ditt rum George. Jag är.....död och det.....är inte mitt rum längre."

"Du kan säga vad du vill, men att säga att det bara är mitt rum gör ONT i mig Fred."

"Saknar du mig så mycket?"

George tog sakta Freds hand.

"Saknar dig? Såklart jag SAKNAR dig Fred. Jag saknar dig hela tiden. Varenda sekund. Jag saknar dig så att det känns som om det brinner inom mig. Och...jag är rädd för att du ska tycka illa om mig därför att jag.....gråter"

Freds ögon blev blanka av tårar. Sedan sa han med skrovlig röst:

"Jag saknar dig lika mycket George, och nu så kan vi träffas. Om....när....vi hittar ett sätt att få hem dig på så kan vi prata när vi vill!"

George log bara och Fred log tillbaka. Det var allt som behövdes. Det krävdes inga ord bara leendet fick dom båda att förstå hur myckt den andre menade. Och för tillfället var allt bra.




Hoppas att ni gillade kapitlet och inte tyckte att jag formulerade lite konstigt. Nu så kommer det att ta lite längre tid till nästa kapitel (tror jag ) eftersom jag är skyldig mina läsare på min andra fanfiction att uppdatera (och troligen ett långt kapitel) snart!

Ses! Kram♥

Jätte bra ya den tid du behöver

Superbra

Super!!!!!

Braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag vill ha meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Superjättebra!!!

Jättebra!
Du skriver superbra.Längtar!!!!

Underbar ff! :3

George vaknade på eftermiddagen efter att ha sovit mycket längre än vad han hade tänkt. Han såg att Fred var borta och antog att han hade gått ner för att äta middag. Han tänkte lite på saken, kan döda personer äta? Tanken försvann snabbt när dörren öppnades och Lily klev in i rummet. Visst hette Harrys mamma det? Hon såg att George var vaken och gick fram till hans säng.

"Hej George", sa hon mjukt.

"Hej", sa han och log lite.

"Hur mår du?"

"Bättre"

"Vill du komma ner?" frågade Lily. "Vi ska äta nu och Sirius har sagt att han vill visa dig och Fred en sak."

"Ja, okej", sa George och satte sig upp i sängen. "Jag kommer"

"Bra", log Lily och gick emot dörren. "Du kan komma om någon minut. Det är bara nerför trappan här ute."

Med dom orden så gick hon ut igenom dörren.

George ställde sig upp. Han gick långsamt igenom rummet och ut igenom dörren. Han gick nerför trappan och såg en dörr där. George gick närmare och hörde röster bakom den. Han öppnade dörren och genast så vändes sex par ansikten mot honom. Innan George hann reagera så hade Fred sprungit fram och kramat honom. Sen så klev han några steg bakåt med ett leende.

"Hur mår du George?"

"Super", svarade George och log. Det var länge sedan han hade fått se Fred le.

"Kom och sätt dig!" sa Fred och ledde honom till bordet. Dom satte sig brevid varandra på långänden och tog för sig av maten.

"Hur är det på Hogwarts nu? Vilka är lärare?"

"Tja, dom har någonProfessor...Laurenbeck tror jag att han heter, i Försvar mot svartkonster. Sen så jobbar alla andra som förut tror jag ialafall...",svarade George på Freds fråga. "Professor McGonagall är rektor. Jag tror att Hermione planerar att åka tillbaka och gå sitt sjunde år i höst tillsammans med Ginny. Hermione och Ron är ihop förresten och...."

"Vänta nu! Stoppa bandet!" flinade Fred. "Är Ron ihop med Hermione sa du?"

"Japp", flinade George tillbaka. "Dom blev tilsammans under striden. Dom rycktes väl med av dom romantiska vibbarna."

Fred skrattade. "Har Harry och Ginny blivit ihop igen då?"

"Japp", svarade George.

"Vem är Ginny?" frågade Lily nyfiket.

"Det är våran syster", svarade tvillingarna med en mun.

Nu så var det James tur att skratta. "Ni passar verkligen bra ihop ni två. Men George, jag såg på kortet som Fred visade att ni har varit exakt likadana förut. Hur förlorade du ett öra?"

George kände på hålet vid sitt huvud. "Det var Snape. Men han var tvungen att göra det. Han var dubbelagent åt Dumbledore och han skulle blivit avslöjad annars. Harry berättade det för mig."

"Wow!" utropade Fred. "Asgrymt! Det har du aldrig sagt till mig!"

"Nej, av anledningen att jag bara har varit här i....hur många timmar?"

"Sju", svarade Fred snabbt.

"Så länge?" utropade George och ställde sig upp. "Jag måste hem! Alla kommer att undra vart jag tagit vägen och...!"

"Lugna ner dig George! Vi vet inte HUR du ska komma hem än så...", sa Remus innan Sirius avbröt honom.

"...så du kan lika gärna sätta dig ner och äta klart", flinade han. "Eller så följer du med mig och kollar på det jag skulle visa er två."

"Vi följer med dig!" sa tvillingarna samtidigt och ställde sig upp.

"Kom då", skrattade Sirius.



Ja...nu så säger jag det gamla vanliga. FÖRLÅT för väntan och för det tråkiga kapitlet. Jag har några ideer om vad Sirius ska visa men jag tar gärna emot förslag. Sen så har jag lite ide'torka så ni får gärna sktiva era förslag på vad som kan hända här nere. Ses! (snart)

Tråkit??
Det var jättebra