Mad hatter's party

Deandra vaknade upp på morgonen och Nathan var som vanligt borta, hon visste varför han var tvungen att ge sig av även om hon ibland önskade att han kunde stanna kvar hos henne. Deandra visste att Nathan vid det här laget befann sig hos livgardet för att informera dem om dagens uppgifter, ge dem en lägesrapport och sedan bli förvånad över mordet som skett under natten, han skulle skriva till hennes man och sedan få instruktioner om vem som skulle leda utredningen. Nathan skulle se till att inget kunde spåras till henne eller organisationen, innan hon steg upp varje morgon hade han redan varit vaken i några timmar och ordnat med allt som behövdes, det var viktigt att deras förhållande förblev hemligt och de hade lyckats med det i snart fyra år men det hade inte varit så svårt, han var alltid nära henne då han var hennes livvakt och de var inte öppna med sina känslor, men hon var glad för de stunder de kunde få med varandra.
Deandra tog bort regeln och satte sig framför spegeln, snart kom hennes kammarjungfru in och hjälpte henne med håret och kläderna, hon tittade på den vita klänningen som fick henne att se oskyldig och vacker ut, hon log artigt emot flickan och tackade innan hon gick för att äta frukost. När Deandra lämnade rummet kom Nathan fram till henne och gick två steg bakom henne för att kunna skydda henne. I den stora salen satt hennes två barn vid bordet och väntade på henne, barnens ammor stod bakom och hon log mot dem alla fyra innan hon satte sig ner för att höra vad hennes barn hade att berätta för henne, hon avgudade sin unga smarta dotter medans hennes son bråddes för mycket på sin kalla och elaka far, själv var Deandra ingen ängel men det visste ingen annan. Frukosten fortskred som den gjorde varje morgon med kallprat och artighetsfraser innan de gick åt olika håll, barnen till sina lektioner och hon till sina dagliga sysslor, idag skulle hon se vad hon kunde göra för de utsatta barnen i slummen, men även vilka som kunde försvinna utan att någon märkte det.

När frukosten var uppäten reste han sig från stolen och började klä sig i sin vanliga uniform; till en början hade det gått långsamt att snöra sandalerna, ta på sig bröstplåten, armskyddet och benskydden men med tiden lärde man sig. Till slut satte han på sig hjälmen, hängde ett kortare svärd vid läderbälten han hade runt midjan innan han greppade spjutet och skölden, nu var han redo att ta sig an staden. Samtliga delar av rustningen var gjord av tjock bronsplåt då det skyddade mycket bättre än läder eller liknande, tunn rustning.
När han gick ut ur rummet tittade hans livvakter upp och slöt upp bakom honom som vanligt, de vandrade genom korridorerna likt en man och inte tre. Hans två livvakter var de några av de människorna som hade tjänat honom längst och det gladde honom att han hade dem vid sin sida när han skulle ut på gatorna. Vandringen genom soldatbaracken var snabbt avklarad och när de tre soldaterna steg ut ur skuggan och in i solen slog hettan till som en vägg; detta var stadens klimat och Meruem hade vant sig för många år sedan; hans första stopp var Colosseum då det var den plats i staden som oftast bjöd på bäst underhållning och ibland fick han en förfrågan om att strida, något han gladde sig åt då det gjorde att han kunde hålla sina stridskunskaper i form även i en, utåt, lugn stad som denna.

Eleria satt vid fönstret och petade i sig maten, hon suckade och såg ut men sedan spreds ett leende på hennes läppar. Hon kunde faktiskt hitta på något roligt idag samt sätta sin man i jobb så hon slapp honom.
Hon drack upp och kallade till sig en tjänare att meddela hennes man att hon gick ut. Sedan kallade hon till ytterligare en tjänarinna som skulle hjälpa henne med klänningen. Varför skulle klänningarna vara konstruerade så att man inte skulle kunna klä på sig dem själv? Troligen för att bli än mer hjälplös i vardagen. Klänningen var ljusblå i ton med hennes ögon, hon log smått då hon såg in i spegeln, hon var vacker, det var hon. Håret sattes sedan upp och hon tillkallade de vakter som skulle följa med henne. Vägen var inte lång, men hon fick knappt gå ett steg själv, sådan var seden och det kanske var bra med?

Deandra satt framför skrivbordet och trummade med fingrarna mot träskivan, uttråkad och fundersam. Hon hade fått veta att Kashu skulle obducera kroppen för andra gången men det skulle inte leda till att de kom närmare mördaren. Deandra hoppades att någon av hennes soldater skulle finna något vem som kunde ligga bakom mordet.
Plötsligt reste hon sig upp ifrån stolen och Nathan såg på henne med vaksam blick men hon log endast åt honom innan hon lämnade rummet. Hon behövde komma ut ifrån slottet, få något att göra, kanske hjälpa någon för syns skull, hon hade sett till att folket älskade henne och att ingen skulle misstänka att hon var den som låg bakom de kriminella handlingar som skedde i staden.
Hon kom fram till vakterna och log mot dem men de stoppade henne.
"Ledsen ers höghet men vi har order om att inte släppa ut er!" sa den ena vakten och hon såg med spelad förvåning på vakten.
"Det har skett ett mord i staden och vi vill inte att ni skall komma till skada" sa vakten.
"Så förskräckligt, vem var det?" frågade hon.
"En högt uppsatt soldat" svarade vakten och hon nickade.
"Jag skall be för hans själ och för att hans familj skall få det bra" svarade Deandra och vakten log svart.
"Ni har ett gott hjärta my lady" sa vakten och hon vände sig om och började gå därifrån, hon knöt nävarna i ilska och gick in på sitt rum, Nathan höll hela tiden ett vaksamt öga på henne. Deandra kände sig irriterad över att inte kunna lämna slottet, hon ville kunna gå fritt i staden, eller så fritt en drottning nu kan gå, men nej hennes man hade låst in henne här och det var inte första gången. Deandra gick fram till garderoben och tog på sig en svart mantel och såg på Nathan och nickade. De båda lämnade rummet genom den hemliga gången.
"Vart skall vi?" frågade han och Deandra log.
"Till Undertaker" svarade hon och de gick tysta genom gångerna under palatset och längs gatorna i staden tills de kom fram till ett mörkt hus i utkanten av staden. Deandra hade varit noga med att hålla sig utom synhåll för folk, hon hade lärt sig vilka vägar hon kunde vandra i staden utan att synas, iallafall vägarna till de platser hon behövde röra sig. De kom gick in i huset och en man tittade upp på dem ifrån den bok han läste i hörnet han satt.
"Deandra mitt barn" sa den långa mannen och gick fram till henne, mannen strök henne över kinden och hon log mot honom.
"Undertaker" svarade hon och han skrattade.
"Vad kan jag hjälpa dig med idag?" frågade han och hon tittade ut genom fönstret.
"Jag vill att min son Julius försvinner, sälj honom till någon som aldrig släpper honom lös! Det får inte spåras till mig!" sa hon allvarligt och Undertaker skrattade åter.
"Är ni inte en kallhjärtad mor" sa han och hon såg på honom. "Men din önskan har blivit hörd, Julius kommer försvinna någon gång under dagen och det kommer aldrig kunna spåras till dig!"
"Tack" sa Deandra och gav honom en kind puss och pengar innan hon lämnade huset och tog sig tillbaka till palatset utan att synas, hon log roat när hon hängde tillbaka manteln i garderoben. Hennes son hatade henne, han var kall och elak mot henne och hennes man avgudade sonen, Deandra log när hon visste hur mycket det skulle smärta Jason att sonen försvann, hon skulle så klart spela att hon var utom sig av sorg, medan hon skulle skratta inombords, nu behövde sonen bara försvinna. Jason skulle aldrig få veta att det var hon men kanske skulle han glömma bort henne för ett tag och hon skulle kunna röra sig fritt.

Efter en stunds vandring nådde Meruem med följe sitt mål, Colosseum lyste med sin storlek och man kunde nästan känna att byggnaden hade smorts in med människoblod från de tusentals kamperna, man mot man eller djur mot djur innanför de grymma väggarna. Utåt var byggnaden ett kulturellt stordåd men historian som den bar på var primitiv och bestod enbart av död. Detta faktum fick Meruem att le, en byggnad som denna var utmärkt för en man som honom; en person som njöt av grymheten i vardagen och som själv kunde sätta sitt liv på spel om det så behövdes, man skapade sin egen lycka i Colosseum genom att vinna och aldrig förlora. Meruem och hans två vakter gick in i byggnaden för att därefter gå nedför ett par trappor, när de kom ned så möttes de av dagens kämpar som förberedde sig inför dagens strider. Bland alla gladiatorer såg han jätten från kvällsmötena och han var glad att han, Meruem, aldrig skulle möta den har mannen på lika grunder; jätten var ett huvud längre än den längsta mannen, nästan dubbelt så bred och man kunde se hur huden stramade åt över hans muskler. De andra gladiatorerna undvek honom så gott de kunde där monstret till en man satt, ensam i ett hörn och såg tillsynes ut att förbereda sig mentalt genom att stänga ute omgivningarna; inte ens tyrannen som fick de andra att aktivera sig brydde sig om den mannen.
Åsynen fick Meruem att le ett brett leende då han hade hört ett rykte om att jätten hade slagit ihjäl den förra mästaren över Colosseum och att han därefter inte hade störts av någon annan; rykten var rykten men just det här ryktet bekräftades av att föreståndaren undvek den store mannens plats så gott det gick och tittade endast på honom med snabba, korta blickar där man nästan kunde se hur rädslan gömde sig.
Meruem stod tyst och tålmodigt i väntan på att föreståndaren skulle få kontakt med honom och när kontakten väl var uppnådd fick han vänta ett par minuter extra då tyrannen till man var tvungen att skrika ytterligare på de andra gladiatorerna.
"Känner du stridslustan från förr?" Frågade föreståndaren och tittade på Meruem med ett leende som spelade på hans läppar.
"Nu gör jag det.", Svarade Meruem med ett lika stort leende, trots att det aldrig nådde hans ögon som behöll sin kalla glöd.

Solen hettade där de gick och snart var de inne i staden. Eleria bodde med sin man en bit utanför staden, men inte så långt att det var outhärdligt. De två vakterna var buttra och inte alls kul att ha att göra med. Det var hennes mans favoriter som hon inte alls gillade och därför drog med på liknande roligheter.
Snart såg hon byggnaden, undra om det kunde bjuda på några roligheter idag? Fick man inte delta, fick man se på och det var väl var kvinnas lott. Hon suckade och kom innanför Colosseums murar för att finna sig en god plats. Hon såg sig om efter någon hon kände, det var alltid roligare att språka med någon.

Deandra hade precis ätit en lättare lunch och var på väg tillbaka till sitt kontor för att förbereda en fruktkorg till den döda mannens familj, det var ju det minsta hon kunde göra som drottning och familjen skulle uppskatta det, och människor som avgudade än kunde man inte få nog med. Hon la ner de sista sakerna i korgen när någon knackade på dörren och Deandra nickade åt Nathan att öppna. Hon stod med ryggen vänd mot personen som kom in i rummet med tunga steg, personen stod tyst en bra stund och tillslut vände sig Deandra om och såg på soldaten som stod framför henne med en orolig min och hon misstänkte att han skulle säga att hennes son försvunnit, men hon såg bara oförstående på honom.
"Du behöver inte vara rädd för mig, min son" sa hon vänligt och räckte över en blomma ifrån korgen och han tog den med skakande händer. "Vad har du på hjärtat?"
Soldaten byte ben en stund innan han svarade.
"Jag har dåliga nyheter ers nåd" började han och hon låtsades se orolig ut.
"Rör det Jason, är han okej?" frågade hon och soldaten nickade åt henne.
"Kungen mår bra, det är prinsen det rör" sa den unga mannen.
"Julius? Är han oskadd, var har hänt?" sa hon med lite för hög ton, en sådan ton man kan få om man var orolig. Soldaten hoppade nästan till och Deandra fick be om ursäkt.
"Han är försvunnen, hans skötare är dödad och vi kan inte finna pojken" sa soldaten lågt. Deandra öppnade munnen innan hon skrek till och framtvingade tårar, Nathan kom fram till henne och fångade upp henne innan hon låtsades falla mot golvet.
"Ers höghet" sa Nathan och såg oroligt på henne, eller det var i alla fall så det såg ut utifrån, egentligen var han lugn som en filbunke och hon hade kunnat skratta åt deras charader.
"Ni måste finna min son" sa Deandra mellan tårarna. "Ni måste finna honom, han kan inte vara där ute ensam. Vem kan ha tagit min son? Jason är bara fyra år, han är bara ett barn"
"Vi kommer finna honom My Lady" sa vakten och såg på henne.
"Tack" sa hon och Jason ledde fram henne till sin vilostol. "Jason måste få reda på vad som hänt."
"Självklart" sa soldaten och bugade. "Jag skall genast ordna med allt och oroa er inte, vi kommer snart ha er son hemma i tryggt förvar" sa soldaten och började lämna rummet.
"Cirisa är hon oskadd?" frågade hon oroligt.
"Er dotter mår bra, vi har skärpt bevakningen runt henne" sa soldaten och Deandra nickade, hon ville veta att hennes dotter var oskadd så Undertaker inte hade tagit sig friheter.
"Jag vill inte att hon skall veta att Julius är försvunnen, jag vill inte oroa henne i onödan" sa Deandra och soldaten log.
"Ni är en bra mor, jag skall se till att det ordnas" sa han och lämnade rummet, Deandra fortsatte låtsas gråta ett tag ifall någon skulle stå utanför och låtsas innan hon såg på Nathan och log mot honom, torkade tårarna och lutade sig tillbaka i stolen, allt hade gått som planerat.

Meruem ögnade mannen uppifrån och ned, han kunde se att mannen var van vid strid men att han hade förfallit på senare år; magen hade växt till sig men man kunde se att starka muskler speglade under huden, förmodligen var mannen fortfarande lika stark som många män men Meruem misstänkte att uthålligheten inte längre fanns där.
"Jaså? Är du sugen på att ta dig en runda i arenan idag, du kan få välja dina vapen?", Svarade mannen kallt och Meruem återgäldade leendet men nickade bara.
"Visst, jag ställer upp. Jag väljer ut min stridsstil, av de befintliga, och sedan går jag ut som kämpe.", Sade han med ett brett leende som fick tyrannens att blekna, Meruem osade självsäkerhet och nu hade även jätten längst bak i utrymmet tittat upp för att se vad som hände.
"Utmärkt, ge dem en bra show och slaget är vunnet.", Sade tyrannen och vände ryggen åt honom, i vanliga fall var Meruem ingen man vände ryggen åt och fortfarande behöll sitt liv men för denna gången fick det gå. Innan han beordrade sina vakter att ta av hans rustning på plats nickade han åt jätten med ett litet leende och fick en nick tillbaka.
När rustningen var avtagen gick han in och började att klä sig för dagens spel, han valde det han kände sig mest bekväm i och då som en Dimachaerus; han tog två Gladius som han skulle slåss med, benskydd och skydd på armarna med ena axeln bar medan den andra hade ett axelskydd, kroppen lämnades bar. När han var färdigklädd fäste han svärden i bältet och rörde på sig för att vänja sig vid rustningen vilket fick honom att le; det kändes som att komma hem och rustningen var som att omfamnas av sin älskarinna, trots att han inte ville erkänna det hade han saknar arenan. Colosseum innebar strid, blod, död och hurrarop, han älskade det.

Eleria fann en plats, ståendes långt fram där många kvinnor stod för att se de vackra männen. Även en del män stod här, oftast fäder som vakade över sina döttrar. Det hela var som en äktenskapsmarknad som så mycket annat. Ibland önskade Eleria att även hon var en av dessa ungmör som kunde ha möjligheten att välja. De flesta var trots allt i hennes ålder. Egentligen ställde hon sig mest där för att synas, kanske kunna gifta bort sig själv. Hon skulle inte ha problem vid att döda sin man för ett bättre alternativ. Hon ville ha en säker ställning och gärna frihet och lycka med, något hon inte ägde. Något hon hade ägt innan hon fångades in och såldes. Nu hade hon visserligen makt och rikedom men inte mycket mer. Att hon skulle sakna en sådan trivial sak som att röra sig fritt det trodde hon aldrig.
Hon såg ut över den nu tomma arenan, djurhetsningen hade varit. Egentligen var inte det så intressant och de stackars djuren var ofta livrädda för alla rop och smärtan. Som med slavarna de sände in, de var livrädda och vissa skulle till och med hon klara av om hon nu hade fått lov. Nej, det var de fria männen som var intressanta, soldaterna som självmant gav sig in i detta, dem beundrade hon storligen och avundades.

Deandra hade hört vakten utanför prata med någon och hade åter börjat gråta, hon hade nästan slutat dock när hon såg att det var Kashu men hon kunde inte låta honom tro att hon var den hjärtlösa mor hon egentligen var. Hon visste att Kashu inte hade brytt sig om det men folk han pratade med kanske skulle finna det underligt och det var inte bra.
Hon stirrade på rapporten och egentligen var hon nyfiken men istället för att be om den ställde hon sig upp och slog nävarna i bordet.
"Hur kan du tro att jag är intresserad av en fånig rapport när Julius är försvunnen?" skrek hon nästan på honom med tårarna strömmande längs kinderna. Hon stirrade på Kashu med en kall blick och Nathan fick lägga en hand på hennes axel.
"Lugna er ers höghet, de kommer finna eran son och dr Kashu är här för att ni bad honom komma, det är inte hans fel att Julius saknas" sa han och gav sedan Kashu en blick som granskade honom för att se om han var inblandad i det hela.
Deandra satte sig ner igen och körde in händerna i håret och tittade frustrerat ner i bordet och tvingande undan ett leende som inte alls hade varit passande i en sådan här situation.
"Jag ber om ursäkt Kashu" sa hon med låg röst och tog sedan ett djupt andetag och torkade tårarna, hon knäppte händerna framför sig på skrivbordet och försökte att samla sig och ge ett lugnt uttryck.
"Låt mig få veta vad du vet, det rör trots allt organisationens säkerhet" sa hon och rösten lät hackig som om hon skulle börja gråta igen. Deandra kunde nästan skratta åt sitt eget skådespel men lät bli, hon väntade på att Kashu skulle säga något.