World War II

"Man är alltid vacker hur utsidan än ser ut. Det som förenar oss alla är hoppet om en vacker och fri värld och det gör oss vackra." sa hon på tyska och tog sig upp. Hon förstod först inte ljudet men på deras minnen och Isabells ord förstod hon och följde efter, mat lät gott.

Isabell log svagt, hon önskade hon hade hopp som Anne. Och hon önskade att det hon sa skulle bli sanning. Hon ledde dem till en stor gård där massa färdigskurna brödskivor fanns och även en massa muggar, och i en kittel en mörk sörja. "Ta en skiva bröd och en mugg" mumlade hon till Anne och tog sin skiva och en mugg innan hon gick och fick 'kaffe' i muggen.

Anne gjorde som hon blev tillsagd men svor till då hon smakat kaffet och spottade ut det.
"Vad i helvette ska detta föreställa." for det ur henne. Nog för att hon smakat kaffesurrogat men detta var det värsta hon varit med om och brödbiten smakade sågspån mer eller mindre.

Isabell åt sakta sitt bröd och dopade en del i kaffet för att få det att bli mjukare. Hon tyckte inte om det men det var det bästa de fick. Då Anne spottade ut såg hon skrämt på soldaterna men de verkade inte ha märkt något. "Vår mat" sa hon bara tyst. "Ät, det är det enda vi får fram tills frukost imorgon". De fick två mål om dagen och frukosten var lite bättre.
Hon fortsatte äta på sitt bröd och lät ine en enda smula eller droppe gå undan.

Anne behärskade sig, glad att ingen sett hennes utbrott och gjorde som Isabell gjorde. Hon åt upp var smula och det stillade knappt hungern, men hennes mage skulle väl vänja sig, det gjorde den.
De blev sedan visade tillbaka till det kalla rummet och Anne tog platsen hon hade förr, hon var rejält trött nu.

Isabell var inte heller mätt, men hon kände sig knappt hungrig längre, tillslut kände man sig bara tom. Då de var tillbaka så drog hon ner lite hö från en annan säng och bredde ut för dem på golvet. "Här får vi två sova, de andra sängarna är för fulla". Hon kröp ihop på golvet och slöt ögonen.

"Här?" sa Anne med en röst som lät som motvilja, men hon tystnade och la sig försiktigt intill den andra kvinnan.
"Förlåt mina ord, de är inte av ondo, är bara van vid annat." sa hon lågt till henne och slöt ögonen för allt. Hon ville bara gråta, men en kvinna som hon grät aldrig.

Isabell nickade bara. Första natten här hade hon gråtit då alla andra sov, för allt hemskt och att hon inte ens fick sova i en säng. "Jag förstår" sa hon sedan och blev tystare för att inte störa de andra. "Det är bra att vi är nära, då kan vi dela värme" mumlade hon innan hon somnade.

Natten gick och allt blev tyst, allt var tyst utom de kvävda snyftningar som hördes från den nyaste individen som kommit. Anne hade gett upp för gråten och nu dämpade hon den i sin arm, allt kändes så hopplöst.

Isabell sov tungt hela natten och det gjorde alla med, de tog vara på all sömn de kunde få. Då morgonen kom började alla sakta vakna och Isabell satte sig upp och skakade lätt om Anne. Det var frukost och sedan skulle de kanske jobba.