Hogwarts läser Dödsrelikerna [SV]

Snälla meer!!

Kanske kan skriva lite mer imorgon när jag jobbar under tiden ingen är där

Yaay!!

YAY!

Här kommer det nya kapitlet, missat tredje kapitlet, fick för mig att jag var på fjärde, men men... hoppas ni kan leva utan att de läser tredje kapitlet (Dr har gjort det men ni kan inte läsa om när de läser om det.)


Ännu en gång vände McGonagall blad och såg ner i boken, "Kapitel 4 Sju stycken Potter"

"Sju?" frågade Harry högt, och såg sedan fundersamt på Dumbledore som såg minst lika förbryllad ut.
"Jag trodde Harry var den enda levande Potter" sa Ron och andra hummade instämmande.
"Potter är ett ganska vanligt efternamn" påpekade Seamus och Dean bara suckade.
"I mugglarvärlden, ja men inte i trollkarlsvärlden." svarade Dean.
"Men han kan väl ha träffat några mugglare, med samma efternamn!" föreslog Luna.
"Ja, fast. Harry har väl annat att oroa sig för." sa Ginny.
"Jag sitter här.", Harry satt och stirrade på dem, och de såg på honom rodnandes, "Förlåt."
Hermione reste sig plötsligt upp, "POLYJUICE ELIXIRET!" utropade hon högt.
Molly såg förvirrat på henne, "Polyjuice elixiret?"
"Ja men är inte det självklart. Det är enda sättet vi kan ha 7 Potters i samma rum!" Hermione satte sig ner igen.
"Men varför?" frågade Nevile.
"Det spelar ingen roll, vi får reda på det om jag får börja läsa någon gång!" fnös McGonagall lite irriterat.
Alla höll mun.

Harry sprang tillbaka upp i sovrummet och kom fram till fönstret precis i tid för att hinna se familjen Dursleys bil svänga ut från uppfarten och köra iväg längs gatan.
Dedalus höga hatt syntes mellan moster Petunia och Dudley i baksätet. Bilen svängde av åt höger i slutet av Privet Drive, fönstren lyste eldröda ett ögonblick i den nedgående
solen och sedan var den försvunnen.
Harry lyfte upp Hedwigs bur, sin åskvigg och ryggsäcken.

"Det var värst vad du kan bära på en gång Harry!" flinade George.

Han gav sitt onaturligt välstädade sovrum en sista svepande blick och tog sig sedan mödosamt tillbaka ner till hallen, där han satte ner bur, kvast och ryggsäck intill foten av trappan.
Det skymde hastigt nu och hallen var full av skuggor i kvällsljuset.
Det kändes väldigt konstigt att stå här i tystnaden och veta att han var på väg att lämna huset för sista gången.

"Äntligen" viskade Harry under andetaget.
Ron gav honom ett vänligt leende.

För länge sedan, när han hade lämnats ensam medan familjen Dursley gick ut och roade sig, hade timmarna av ensamhet varit en sällsynt njutning. Endast med avbrott för att smyga till
sig någonting gott ur kylskåpet...

"Och ändå måste jag nästan tvinga i dig mat." suckade Molly
"efter de första portionerna..." viskade Fred

.. hade han rusat upp på övervåningen och lekt med Dudleys dator eller satt på tven och bläddrat mellan kanalerna av hjärtans lust.
Det gav honom en besynnerlig, tom känsla att minnas de här stunderna; det var som att minnas en yngre bror som man hade förlorat.
"Vill du inte ta en sista titt på stället?" frågade han Hedwig, som fortfarande tjurade med huvudet under vingen. "Vi kommer aldrig mer att komma hit. Vill du inte minnas alla de goda
stunderna?"

McGonagall höjde på ögonbrynet när hon läste goda.
"Goda?" frågade Harry sig själv medan Ron flinade bakom handen.


... Titta på den här dörrmattan till exempel. Vilka minnen... Dudley kräktes på den när jag hade räddat honom från Dementorerna.

"LÖGNER!" utbrast Umbridge, "Du utövade olovlig magi framför en mugglare."
"För att Dudley blev attackerad av Dementorer." svarade Harry vasst.
"Och som du själv sa, boken säger oss inget annat än sanningen."

Han var ju riktigt tacksam faktiskt, vad säger du om det? Och förra sommaren kom Dumbledore inklivande genom den där ytterdörren...."
Harry förlorade tråden i tankarna ett ögonblick och Hedwig gjorde ingenting för att hjälpa honom att hitta den igen utan fortsatte att sitta med huvudet under vingen.
Harry vände ryggen åt ytterdörren. "Och här under, Hedwig...", Harry öppnade en dörr under trappan,"... är stället där jag brukade sova!...

"VA!?" McGonagall skrek rakt ut. "Sov du under trappan!?"
"Ja" svarade Harry chockat.
"ALBUS! Du sa att han skulle få det bra, du sa att de skulle ta hand om honom, du sa det när du lämnade honom på deras trappa med det där brevet, du sa att de skulle förstå."
Dumbledore såg generad ut under några få sekunder, "Det var för hans bästa."
"Du gjorde vaddå?" frågade Harry förvånat.
"Lämnade du honom på deras trappa mitt i natten? Ett barn, gode gud ALbus, han hade kunnat gå iväg. Han hade kunnat bli kidnappad." Molly Weasley stod illröd i ansiktet och andades häftigt
när hon skällt klart.
"Ni kommer förstå inom sinom tid." svarade Dumbledore lugnt.
De båda kvinnorna och Harry nöjde sig för stunden.

...Du kände mig inte på den tiden... jösses, vad litet det är, det hade jag glömt..."
Harry såg sig omkring på högarna av skor och paraplyer och mindes hur han brukade vakna varenda morgon och titta upp på undersidan av trappan, som allt som oftast pryddes av ett
par spindlar.

"Var du tvungen att nämna spindlar" sa Ron och rös.
"Förlåt, jag ska komma ihåg det..."

Det hade varit den tiden innan han vetat någonting om sin sanna identitet, innan han hade fått reda på hur hans föräldrar hade dött eller varför det så ofta hände underliga
saker runt honom.

"Fruktansvärt. De sa att Lily och James hade dött i en bilolycka, en bilolycka, skulle Lily och James ha dött i en bilolycka!" Hagrid lät nästan lite arg på rösten.
"Bilolycka!?" utbrast Sirius, Remus såg chockad ut.
Sirius såg på Dumbledore, "Jag nämnde den riktiga orsaken i brevet och gjorde ett misstag med att tro att de skulle berätta det för honom."
"Så om inte Hagrid hade berättat för honom, hade han kunnat få reda på det av någon annan i skolan och bli till åtlöje." sa Sirius irriterat.
Dumbledore svarade inte, han bara gav Sirius en alltför meningsfull nick.

Men Harry kunde fortfarande komma ihåg drömmarna som förföljt honom i sömnen, till och med på den tiden. Förvirrande drömmar som innefattade blixtar av grönt ljus,

"Dödsförbannelsen." muttrade Kingsley under andetaget.

och en gång - morbror Vernon hade närapå kraschat med bilen när Harry berättat det - en flygande motorcykel...

"Min motorcykel." sa Sirius stolt.
"Tack för lånet." sa Hagrid och log under det burriga skägget.

Det hördes ett plötsligt, öronbedövande vrål någonstans ifrån. Harry rätade upp sig med ett ryck och slog skallen i den låga dörrkarmen. Han hejdade sig bara för att ösa ur sig
några av morbror Vernons saftigaste svordomar och stapplade tillbaka in i köket medan han höll sig om huvudet och stirrade ut genom fönsret på trädgården på baksidan.
Mörkret verkade bölja, själva luften skälvde. Sedan började figurer dyka upp inom synhåll, den ena efter den andra, när deras disillusioneringsförtrollningar upphävdes.

"Vem kan ha krävt en sådan åtgärd?" frågade Tonks ironsikt och himlade ögonen emot Moody, som muttrade "Ständig vaksamhet."

Scenen dominerades av Hagrid, som bar hjälm och skyddsglasögon och satt grensle över en enorm motorcykel med svart sidovagn.

"Min motorcykel!" utbrast Sirius glatt.
"Han blir tagen därifrån som han kom dit." sa Hagrid.
"Om det nu är Harry som ska åka med dig." sa Arthur glatt.
"Det förstås."

Överallt omkring honom klev folk av från kvastar och i två fall från skelettartade svartvingade hästar.

"Testralerna" utbrast Luna och log.

Harry ryckte upp bakdörren och kastade sig mitt i skaran. Det hördes ett samfällt hälsningsrop medan Hermione slog armarnaom honom,

"Alltid lika glad att se Harry!" sa Ron, och hans ton döljde en ton av irritation.

Ron dunkade honom i ryggen och Hagrid sa: "Okej, Harry?" E du färdig å ge dej av då?"

"Alltid." svarade Harry och Ron nickade förstående.

"Definitivt", sa Harry och log strålande mot allesammans runt omkring. "Men jag väntade mig inte så många av er!"
"Ändring av planerna", brummade Monsterögat, som bar på två enorma, svällande säckar...

"Är det bara jag som tycker att det är lite oroväckande?" sa Tonks till Sirius som nickade, "Man kan ju undra vem han stötte på, på vägen!"
instämde han.

... medan hans magiska öga snurrade från mörknande himmel till hus och från trädgård med svindlande hastighet.

"Okej, det kan inte bara vara jag som tänker på att Moody kan se igenom, allt..." sa Sirius högt, alla som vågade började storskratta.
"Jag bestämmer hur mycket jag vill se." sa Moody surt.
"Nu förstår jag äntligen varför jag blev vald utav dig." sa Tonks medan hon försökte hålla sig för skratt.
Moody blossade upp och muttrade surt åt Minerva att fortsätta läsa.

"Kom så tar vi skydd så att ingen ser oss innan vi går igenom det med dig."
Harry ledde alla tillbaka in i köket, där de under skratt och prat slog ig ner på stolar, placerade sig på moster Petunias skinande blanka ytor eller lutade sig mot hennes fläckfria
hushållsmaskiner: Hermione med sitt yviga hår samlat i en lång fläta där bak; Fred och George som flinade exakt likadant;Bill, svårt ärrad...

"Vad har hänt med Bill?" frågade Molly oroat.
"Vi får kanske reda på det om du låter Professor McGonagall fortsätta läsa." svarade Bill henne,han såg inte alls ut som om han var särskilt beskymrad.

... och med långt hår; mr Weasley med vänligt ansikte, glesnande hår och glasögonen lite på sned; Monsterögat, stridsärrad, enbent, med sitt klarblå magiska öga svichande runt i sin håla;
Tonks, vars korta hår hade hennes illskära favoritfärg; Lupin gråare, mer fårad; Fleur, slank och vacker, med sitt långa blonda silverhår; Kingsley, flintskallig, svart, bredaxlad;
Hagrid med sitt vilda hår och skägg där han stod och hukade sig för att inte slå huvudet i taket, och Mundungus Fletcher, liten, smutsig och slokörad med sina ledsna bassethundögon och toviga hår.

"Tack för beskrivningen Harry." sa dem i kör ironiskt, det vill säga alla utom Mr. Weasley och Fleur. Fleur nickade däremot entusiastiskt och tackade på sin brutna engelska.

Harry kände sig hur hjärtat svällde och blev med ens alldeles varm vid åsynen av dem. Han kände hur otroligt mycket han tyckte om dem allihop, till och med Mundungus, som han hade försökt strypa
senaste gången de träffades.

"Aww. Tack Harry!" sa Hermione och slog armarna om honom, Ron muttrade lite vid åsynen.

”Kingsley, jag trodde att du skulle se efter mugglarnas premiärminister?” ropade han tvärs över rummet.

”Jag kan inte nog säga hur tacksam jag är över att Margaret Thatcher redan avgått, jag hade inte velat bli utslängd igenom ett fönster.” sa Kingsley och log, och de som var mugglarfödda och halvblod skrattade.

”Han kan klara sig utan mig en enda natt”, sa Kingsley. ”Du är viktigare.”
”Harry, kan du gissa vad som hänt?” sa Tonks, som satt uppflugen ovanpå diskmaskinen.

”Slutat snubbla över paraplystället?” frågade Sirius och log.
”Möjligtvis förstått Moodys tillsägelse om förvaringen av trollstaven den hårda vägen.”
Tonks kollade bara på dem och skrattade.

Hon viftade med sin vänstra hand: där glittrade en ring.

”VAA!?” Tonks for handen till munnen, ”MED VEM?”
Sirius såg mållös ut, ”Jag hoppas det inte var med Moody åtminstone.”
Tonks såg argt på honom.

”Har ni gift er?” skrek Harry och tittade från henne till Lupin,

”Gratulerar, jag visste att ni hade nått emellan er, med tanke på era alla sena kvällar i biblioteket.” sa Sirius och klappade dem båda uppmuntrande på axeln.
”Inga detaljer dock Månis, hon är min kusin.”
Remus var likblek, Tonks lika så men alla andra trots förvåning gratulerade dem, utom Umbridge förstås.
”Okej, okej vi kommer att få tid till en mysig pratstund senare då ni alla kan gratulera, något som inte hänt ännu. Men just nu kan vi kanske fortsätta läsa?” sa Moody irriterat.

”Jag är ledsen att du inte kunde vara med, Harry, det ägde rum i all stillhet.”
”Det är ju toppen gratul…”
”Okej, okej vi kommer att få tid till en mysig pratstund senare då vi kan berätta allt som hänt!” vrålade Monsterögat över stimmet och sorlet,

”Glädjedödare som vanligt…” viskade Sirius till Tonks som fnissade.
Moody gav dem en hård blick.

….och det blev tyst i köket. Monsterögat släppte ner säckarna på golvet och vände sig mot Harry.
”Som Dedalus förmodligen talat om för dig, blev vi tvungna att överge plan A. Pius Korpulens har gått över till andra sidan, vilket ger oss ett stort problem. Han har förklarat det för ett brott belagt med fängelsestraff att ansluta det här huset till flampulvernätvärket, placera ut flyttnyckel här eller transferera sig in eller ut.

”Det var det värsta.” sa Molly argt, ”och hur skulle han kunna fly om han-som-inte-får-nämnas-vid-namn dök upp på tröskeln?”
”Molly kära, jag tror att det är poängen.” viskade Arthur och Mollys kinder blossade.

Allt gjort å dina vägnar, för ditt beskydds skull, för att hindra Du-vet-vem från att komma åt dig. Totalt meningslöst, eftersom din mammas förtrollning redan skyddar dig. Det han i själva verket har gjort är att hindra dig från att kunna ta dig härifrån.
Det andra problemet är att du ännu är omyndig, vilket betyder att du fortfarande har spårmärket på dig.”
”Jag förstår inte…”

”Jag förstår inte hur du inte hamnade i Ravenclaw” sa Sirius ironiskt och klappade Harry på huvudet, Harry skrattade bara.

”Spårmärket, spårmärket!” sa Monsterögat otåligt. ”Förtrollningen som spårar magisk verksamhet runt dem som är under sjutton år, som hjälper Ministeriet att upptäcka omyndig trolldomsutövning! Om du eller nån omkring dig uttalar en besvärjelse för att få ut dig härifrån, kommer Korpulens att få veta det, och Dödsätarna likaså!

”Vad har de att göra med ministeriet, det är en splittrad grupp.” sa Umbridge argt.
”Har du lyssnat alls på denna boken?” frågade Fred henne och skrattade.

Vi kan inte vänta på att spårmärkesförtrollningen ska brytas, för i samma ögonblick som du blir sjutton förlorar du allt det skydd som din mamma gav dig. Kort sagt: Pius Korpulens tror att han har dig ordentligt fast.”
Harry kunde inte låta bli att hålla med den okände Korpulens.
”Vad ska vi göra nu då?”
”Vi ska utnyttja de enda transportmedel vi har kvar, de enda som spårmärket inte kan upptäcka, för vi behöver inte utöva trollkonst för att använda dem: kvastar, testraler och Hagrids motorcykel.”

”Hrm. Min motorcykel.” sa Sirius stolt.

Harry kunde se brister i den här planen, men han höll tyst för att ge Monsterögat chansen att förklara den.
”Smart drag.” viskade Tonks och gjorde tummen upp emot Harry.

”Det är ju så att din mammas förtrollning bara kommer att brytas under två förhållanden: när du blir myndig, eller---”, Monsterögat viftade runt omkring det skinande rena köket,”…när du inte längre kallar det här stället ditt hem. Du och din moster och morbror går skilda vägar ikväll, i den fulla förståelsen att ni aldrig mer kommer att leva tillsammans igen, stämmer inte det?”
Harry nickade.
”Så när du ger dig av härifrån den här gången kommer du aldrig att återvända hit igen, och förtrollningen bryts i samma stund du hamnar utanför dess verksamhetsradie. Vi väljer att bryta den i förtid, eftersom alternativet är att vänta på att Du-vet-vem ska komma och gripa dig i samma ögonblick du blir sjutton.

”Okej…. Är det bara jag som tycker att just gripa parten får Voldemort att låta som en polis… Tänk er honom i den uniformen..” Sirius skrattade åt sitt egna skämt och några få skrattade med honom.

Det enda som talar till vår fördel är att Du-vet-vem inte vet att vi flyttar dig ikväll. Vi har lagt ut ett villospår åt Ministeriet och läckt falsk information…

”Det är olagligt att förråda Ministeriet.” sa Umbridge.
”Det är också olagligt att använda en blodpenna…” sa Harry och log.
Umbridge tystnade.

…- de tror inte att du kommer att ge dig av förrän den trettionde. Men det är trots allt Du-vet-vem vi har att göra med, så vi kan inte bara lita på att han får datumet om bakfoten – han har säkert ett par Dödsätare som patrullerar i skyn runt omkring det här området, bara för säkerhets skull. Därför har vi försett ett dussin olika hus med vartenda skydd som tänkas kan. De ser alla ut som om de kunde vara just det ställe vi tänker gömma dig på, och de har alla nån form av förbindelse med Fenixorden: mitt hus, Kingsleys ställe, Mollys gammelmoster Muriels – är du med på galoppen?”

”Bara jag slipper träffa Muriel.” sa Ron och höll för sina kinder.

”Ja”, sa Harry, inte helt sanningsenligt, för han kunde fortfarande se ett gapande hål i planen.
”Du ska till Tonks föräldrar….

”Lycka till Harry.” sa Tonks och skrattade. ”Mamma kan vara lite giftig ibland.”

… När du väl befinner dig innanför gränsen till skyddsförtrollningarna som vi lagt över deras hus, kommer du kunna använda en flyttnyckel till Kråkboet. Några frågor?”
”Öh… ja”, sa Harry. ”De kanske inte kommer att veta vilket av de tolv säkra husen jag är på väg till först, men kommer det inte att bli ganska tydligt när…”, han gjorde en snabb kalkyl i huvudet, ”fjorton av oss flyger iväg mot Tonks föräldrar?”
”Å”, sa Moody, ”jag glömde nämna den viktigaste punkten. Fjorton av oss kommer inte att flyga till Tonks föräldrar. Det kommer att finnas sju stycken Potter som rör sig över himlen i kväll, var och en av dem med en följeslagare och varje par på väg mot sitt speciella, säkra hus.”

”Jag kan inte tillåta er alla att offra ert liv för mig.” sa Harry.
”Det sker vare sig du vill eller inte, du är vårt enda hopp.” påpekade Hermione.

Moody drog nu fram en flaska ur manteln, med något som såg ut som gyttja inuti. Han behövde inte säga ett enda ord till, Harry förstod ögonblickligen resten av planen.
”Nej!” sa han högt med en röst som skallade genom köket. ”Aldrig i livet!”

”Lika heroisk som alltid.” påpekade Hermione. ”De är säkert en väntat reaktion.”

”Jag sa åt dem att du skulle reagera på det här viset”, sa Hermione en aning självbelåtet.

”Ingen förändring där inte.” sa Ron

”Om du tror att jag tänker låta sex personer riskera sina liv…!”
”…för det är ju första gången för oss allihop”, sa Ron.
”Det är en annan sak, att låtsas vara jag…”
”Ja, ingen av oss gillar det egentligen, Harry”, sa Fred allvarligt. ”Tänk om nånting gick snett och vi tvingades att vara glasögonprydda, magra klantskallar för all framtid.”
Harry log inte.
”Ni kan inte göra det om jag inte samarbetar, jag måste ge er lite hår.”

”Tretton mot en Harry utan magi, vilka odds du har.” sa Charlie ironiskt och skrattade.

”Jaha, så var det med den fina planen”, sa George. ”Det finns förstås inte den minsta chans att få några hårstrån från dig om du inte samarbetar.”
”Just det, tretton av oss mot en enda kille som inte får lov att utöva trollkonst – vi har inte en chans”, sa Fred.
”Så rolig man kan vara då”, sa Harry. ”Jätteskojig.”
”Om vi måste ta till våld, då gör vi det”, morrade Monsterögat,

”Never mess with our Moody smoothies…” sa Tonks i ett försök att låta gravallvarlig och Sirius nickade i ett försök att vara sammanbiten, Moody såg lika sur ut som vanlig, (kanske citron i hans smoothies…” )

och hans magiska öga darrade lite i sin håla då han blängde på Harry.
”Alla är myndiga, Potter, och de är alla beredda att ta risken.”
Mundungus ryckte på axlarna och grimaserade. Det magiska ögat girade sidledes och stirrade på honom från sidan av Moodys huvud.
”Ingen mer diskussion. Tiden går. Jag vill ha ett par hårstrån av dig, pojk, nu med detsamma.”

”0m någon kom in nu och bara hörde den meningen, kan nog resten låta rätt vrickat.” sa Lee och skrattade tillsammans med Fred och George.

”Men det här är vansinnigt, det behövs inte…”
”Behövs inte!” röt Moody. ”Med Du-vet-vem där ute och halva Ministeriet på hans sida? Potter, om vi har tur har han svalt det falska betet och planerar att ligga i bakhåll för dig den trettionde, men han skulle vara tokig om han inte hade satt en eller två Dödsätare på utkik, det är vad jag skulle göra. De kanske inte kan komma åt dig eller det här huset så länge som din mammas förtrollning fortfarande verkar, men den är på väg att brytas och de vet ungefär var huset ligger. Vår enda chans är att använda lockbeten. Inte ens Du-vet-vem kan dela sig i sju.”

Dumbledore hade plötsligt låtit ett svagt ha ut… och tystnade sen och bad McGonagall fortsätta.

Harry fångade Hermiones blick och tittade genast bort.
”Alltså, Potter lite av ditt hår, om jag får be.”
Harry kastade en blick på Ron, som grimaserade åt honom på ett bara-gör-det-sätt,
”Nu!” röt Moody.
Med allas ögon riktade mot sig sträckte Harry upp handen högt upp på huvudet, grep tag i en hårtuss och drog.
”Bra”, sa Moody och kom framlinkande samtidigt som han drog ur proppen på trolldrycksflaskan.

”Ni hade rätt, det här måste låtit helsjukt om man kom in och bara hörde den meningen tidigare.” Ron nickade medhållande.

”Raka vägen ner här, är du snäll,”
Harry släppte ner håret i den gyttjeliknande vätskan. I samma ögonblick det kom i kontakt med ytan började trolldrycken skumma och ryka och sedan blev den med ens klart lysande gyllenfärgad.

”Låter bättre än ni vet.” sa Hermione till Harry och Ron som nickade.

”Å, du ser mycket läckrare ut än Crabbe och Goyle, Harry”, sa Hermione innan hon fick syn på Rons höjda ögonbryn. Hon rodnade lätt och sa: ”Å, du vet vad jag menar – Goyles trolldryck såg ut som snorkråkor.”

”Jag tänker låtsas som om jag aldrig läste det där.” sa McGonagall vänligt.

”Okej då, vill alla falska Harry Potter vara snälla och rada upp sig här”, sa Moody.
Ron, Hermione, Fred, George och Fleur ställde upp sig på rad framför moster Petunias glänsande diskho.
”Det fattas en”, sa Lupin.
”Här”, sa Hagrid barskt och lyfte upp Mundungus i nackskinnet och släppte ner honom bredvid Fleur, som demonstrativt rynkande på näsan och flyttade sig så at hon kom att stå bredvid Fred och George istället.
”Jag sa ju att jag hellre ville va en beskyddare”, sa Mundungus.
”Håll käften!” morrade Moody. ”Som jag redan har talat om för dig, ditt ryggradslösa kräk, så kommer alla Dödsätare vi stöter ihop med att försöka fånga Harry, inte döda honom. Dumbledore sa alltid att Du-vet-vem själv skulle vilja göra slut på Harry. Det är beskyddarna som har mest att oroa sig för, Dödsätarna kommer att vilja döda dem.”

”Vilket underbart peptalk Monsterögat!” sa Tonks ironiskt och slog till en irriterad Moody lätt på ryggen.

Mundungus såg inte särskilt lugnad ut, men Moody var redan på väg att dra fram ett halvt dussin äggkoppsstora glas från insidan av sin mantel, vilka han delade ut innan han hällde lite polyjuice-elixir i dem.
”Allesammans på en gång då…”
Ron, Hermione, Fred, George, Fleur och Mundungus drack. Allihop drog efter andan och grimaserade då elixiret åkte ner i halsen, och deras ansiktsdrag började omedelbart bubbla och förvridas som hett vax. Hermione och Mundungus sköt i höjden; Ron, Fred och George krympte ihop, deras hår mörknade och Hermiones och Fleurs verkade skjuta baklänges in i skallen på dem.
Moody höll helt oberört på att lossa snörena runt de stora säckarna som han haft med sig. När jam rätade på sig igen stod det sex Harry Potter framför honom, flåsande och flämtande.
Fred och George vände sig mot varandra och s a korus:
”Vad häftigt, bi är identiska!”

Stora delar utav stora salen brast i skratt åt detta.

”Fast jag vet inte, jag tycker att jag fortfarande ser bättre ut”, sa Fred och granskade sin spegelbild i tekitteln.

”Alltid lika självupptagen.” skrattade George.

”Ysch”, sa Fleur och såg på sig själv i luckan till mikrovågsugnen. ”Bill, titta inte på mig, jag ser ’emsk yt.”

”Tack så väldigt mycket.” sa Harry och gjorde en nick med huvudet.

”För dem som har lite för stora kläder har jag mindre här”, sa Moody och visade på den första säcken, ”och vice versa. Glöm inte glasögonen, det finns sex par i sidofickan. Och när ni har bytt om, har ni bagage i den andra säcken.”
Den riktige Harry tänkte att det här nog måste vara det mest bisarra han någonsin hade sett, och han hade sett en del ytterst konstiga saker. Han betraktade sina sex dubbelgångare där de grävde i säckarna, drog fram uppsättningar av kläder, satte på sig glasögon och stoppade undan sina egna saker.
Det kändes som om han skulle vilja be dem att visa lite mer respekt för hans privatliv när de allihop utan vidare började klä av sig, tydligen mycket mindre besvärade av att visa hans kropp än de skulle ha varit om det gällt deras egen.

”Sex stycken Harry som tar av sig kläderna.” viskade Ginny till Hermione, ”sex stycken!”
”Ginny lugna ner dig…” svarade Hermione.

”Jag visste att Ginny ljög om den där tatueringen”, sa Ron och tittade ner på sitt nakna bröst.
”Harry, du har verkligen otroligt dålig syn”, sa Hermione när hon satte på sig glasögonen.
När de väl hade klätt på sig tog de falska Harrysarna ryggsäckar och uggleburar, som var och en innehöll en uppstoppad snövit uggla, från säck nummer två.
”Bra”, sa Moody, när till sist sju stycken färdigklädda, glasögonprydda, bagageförsedda Harry Potter stod framför honom. ”Paren blir följande: Mundungus färdas med mig, på en kvast…”
”Varför ska jag vara med dig?” grymtade den Harry som stod närmast bakdörren.
”Därför att du är den som behöver bevakas”, brummade Moody, och mycket riktigt vek hans magiska öga inte en tum från Mundungus medan han fortsatte: ”Arthur och Fred…”
”Jag är George”, sa tvillingen som Moody pekade på. ”Kan du inte ens skilja på oss när vi är Harry?”
”Förlåt George…”
”Jag skojade bara med dig. Jag är faktiskt Fred.”

”Öh oh… Det där skulle ni inte ha gjort.” sa Sirius och hötte på skoj med pekfingret.

”Nu räcker det med dumheter!” morrade Moody. ”Den andre George eller Fred eller vem du nu är, du ska vara med Remus. Miss Delacour…”
”Jag tar med mig Fleur på en testral”, sa Bill. ”Hon är inte så förtjust i kvastar.”

”Visst, det är det som är problemet.” George blinkade till sin bror.

Fleur gick fram och ställde sig bredvid honom, samtidigt som hon gav honom en fånig, underdånig blick som Harry innerligt hoppades aldrig skulle dyka upp i hans eget ansikte igen.

”That is just growse…” sa Charlie och skrattade.

”Miss Granger tillsammans med Kingsley, också på en testral…”
Hermione såg lugnad ut när hon besvarade Kingsleys leende. Harry visste att även Hermione saknade självförtroende på en kvast.
”Då återstår bara du och jag, Ron!” sa Tonks glatt och slog omkull en temugg när hon vinkade till honom.
Ron såg inte riktigt lika nöjd ut som Hermione.

”Det kommer att gå fint, jag flyger bättre än jag går!” sa Tonks och blinkade till Ron som såg skräckslägen ut där han satt och tänkte på vad framtiden höll honom.

”Å du e me mej, Harry. E de okej?” sa Hagrid och såg lite ängslig ut. ”Vi ska åka me motorcykeln, för jag e ju för tung för kvastar å testraler. Fast de finns inte särskilt mycke plats på sadeln me mej på den, så du får sitta i sidovagnen.”
”Det blir finfint”, sa Harry, inte helt sanningsenligt.
”Vi tror att Dödsätarna väntar sig att du ska sitta på en kvast”, sa Moody som tycktes gissa hur Harry kände sig . ”Snape har haft massor av tid att berätta allt om dig som han aldrig nämnt förut, så om vi faktiskt stöter ihop med några Dödsätare, är vi säkra på att de väljer en av de Harrysarna som ser hemmastadda ut på en kvast. Då så”, fortsatte han och knöt ihop säcken med de falska Harrysarnas kläder och gick före de andra tillbaka till dörren. ”Jag får de till tre minuter innan vi måste ge oss av. Det är ingen idé att låsa bakdörren, de kommer inte att hålla Dödsätarna ute när de kommer och letar… Skynda på nu…”
Harry sprang ut i hallen för att hämta ryggsäcken, Åskviggen och Hedwigs bur innan han slöt sig till de andra i den mörka trädgården på baksidan. På båda sidor om honom flög kvastar upp i händerna på folk; Hermione hade redan lyfts upp på en väldig, svart testral av Kingsley…

Ron såg bittert på Kingsley utan att någon annan la märke till det.

… och Fleur hade hjälpts upp på den andra av Bill. Hagrid stod redo bredvid motorcykeln, med skyddsglasögonen på.
”Är det här den? Är det här Sirius motorcykel?”
”Just den”, sa Hagrid och tittade ner på Harry med ett strålande leende. ”Å sista gången du va med på den, Harry, rymdes du i min ena hand!”

”Aww” hördes från olika delar av rummet och Molly Weasley och McGonagall torkade bort en tår.

Harry kunde inte låta bli att känna sig en aning förödmjukad när han klev ner och satte sig i sidovagnen. Det placerade honom flera decimeter lägre än alla andra, Ron flinade vid åsynen av hur han satt där som en liten unge i en radiobil. Harry proppade ner ryggsäcken och kvasten vid fötterna och körde in Hedwigs bur mellan knäna. Det var ytterst obekvämt.
”Arthur har fixat den lite”, sa Hagrid,

Molly såg argt på Arthur som rodnade, ”Det var för Harrys skull enbart älskade.”
Hon fnös och Arthur skruvade skamset på sig.

…helt omedvetet om hur trångt och besvärligt Harry hade det.

”Förlåt Harry!” sa Hagrid till Harry.

Han satte sig grensle över motorcykeln, som knakade lätt och sjönk några centimeter ner i marken. ”Den har ett par nya konster å trick oppe på styrstången nu – den där va min idé.”
Han pekade med ett tjockt finger på en mörkröd knapp bredvid hastighetsmätaren.
”Var försiktig, är du snäll Hagrid”, sa mr Weasley som stod och höll sin kvast bredvid dem. ”Jag är fortfarande inte säker på att det var klokt att installera den där och den får verkligen bara användas i nödlägen.”
”Ja, då så”, sa Moody. ”Var beredda nu allesammans. Jag vill att vi alla startar på exakt samma gång, annars är hela idén med skenmanövern meningslös.”
Alla satt upp på sina kvastar.
”Håll i dig nu, Ron”, sa Tonks, och Harry såg hur Ron kastade en förstulen, skuldmedveten blick på Lupin innan han placerade händerna runt hennes midja.

”Vilken gentleman.” skrattade Tonks.
”Ronnie lite rädd för att din gamla professor ska slå dig?” retades George.
”Äsch lägg av.”

Hagrid sparkade liv i motorcykeln, den vrålade som en drake och sidovagnen började vibrera.
”Lycka till!” ropade Moody. ”Vi ses allihop i Kråkboet om ungefär en timme. När jag räknat till tre. Ett… två… tre.”
Det kom ett väldigt rytande från motorcykeln och Harry kände hur sidovagnen krängde till på ett obehagligt sätt. Han for snabbt upp genom luften, ögonen tårades lätt och håret piskades bakåt från ansiktet. Runt omkring honom susade kvastar också uppåt, en testrals långa svarta svans flaxade förbi. Hans ben, som klämdes åt av Hedwigs bur och ryggsäcken, ömmade redan och började domna. Han hade det så besvärligt att han nästan glömde att ta en sista titt på Privet Drive nummer fyra; när han äntligen tittade över kanten på sidovagnen kunde han inte längre avgöra vilket av husen det var. De klättrade högre och högre upp i skyn…
Och sedan, som genom ett trollslag, var de omringade.

En häftig inandning spred sig, några yngre elever skrek rakt ut.

Minst trettio figurer, insvepta i huvor, svävade mitt i luften och bildade en vidsträckt ting i vars mitt Fenixordens medlemmar hade höjt sig upp, helt omedvetna…
Skrik, ett uppflammande av grönt ljussken på varje sida, Hagrid gav till ett vrål och motorcykeln kastades över ända. Harry förlorade all känsla av var de befann sig: gatlyktor ovanför honom, tjut runt omkring honom, han klängde sig fast förbrinnande livet. Hedwigs bur, Åskviggen och ryggsäcken gled fram under knäna på honom…
”Nej… Hedwig!”
Kvasten virvlade ner mot marken, men han lyckades precis gripa tag i remmen på ryggsäcken och taket på buren då motorcykeln svängde tillbaka upp i rätt läge igen. En sekunds lättnad och sedan kom en ny blixt av grönt ljus. Uggland skriade till och föll ner på botten av buren.

Stora salen tystnade plötsligt när Harry skrikit rakt, ut.
”Nej… nej!”

”Nej… nej!”
Motorcykeln susade framåt, Harry såg hur Dödsätarna i sina huvor spreds åt alla håll då Hagrid sköt fram genom deras ring.
”Hedwig… Hedwig…”
Men ugglan låg orörlig och ömklig som en trasig leksak på golvet i sin bur. Han kunde inte fatta det, och han kände en enorm skräck för de andras del. Han kastade en blick över axeln och såg en massa figurer som rörde sig, blixtar av grönt ljus, två par människor på kvastar som susade i väg bort i fjärran, men han kunde inte se vilka det var…
”Hagrid, vi måste vända tillbaka, vi måste vända tillbaka!” tjöt han över det öronbedövande dånet från motorn och drog fram sin trollstav. Han pressade ner Hedwigs bur på golvet i en vägran att tro att hon var död. ”Hagrid, vänd om!”
”Mitt jobb e å föra dej dit oskadd!” vrålade Hagrid och vred gasen i botten.
”Stopp… stopp!” skrek Harry.
Men när han tittade bakåt igen flög två gröna ljusstrålar förbi hans vänstra öra. Fyra dödsätare hade brutit sig ut ur ringen och förföljde dem med sikte på Hagrids breda rygg. Hagrid gjorde en gir, men Dödsätarna hängde med motorcykeln. Fler förbannelser sköts i väg efter dem och Harry måste sjunka djupt ner i sidovagnen för att undvika dem. Han vred sig runt och skrek ”Lamslå!”, och en röd ljusblixt sköt ut från hans egen trollstav och högg en lucka mellan de fyra förföljande Dödsätare när de spred sig för att undvika blixten.
”Håll i dej, Harry, den här ska nog visa dom!” vrålade Hagrid, och Harry tittade upp precis i tid för att se Hagrid drämma till en grön knapp nära bränslemätaren med ett tjockt finger.

En mur, en solid tegelmur, sprang fram ur avgasröret. Harry sträckte på halsen och såg hur den bredde ut sig högt upp i luften. Tre av Dödsätarna svängde undan och undvek den, men den fjärde hade inte samma tur. Han försvann ur sikte och föll sedan ner som ett stenblock bakom den med trollstaven i bitar.

”Arthur, du är ett geni!” utbrast Molly och slängde armarna om en röd mr. Weasley.

En av hans kamrater saktade in för att rädda honom, men både de och den luftburna muren uppslukades av mörkret när Hagrid lutade sig djupt över styrstången och ökade farten.

”Tänk om styret hade gått av…” sa Fred oskyldigt.
Hagrid skrockade hjärtligt.
”Nej men seriöst…” sa George till sin bror som log.

Ännu fler dödande förbannelser flög förbi Harrys huvud från de båda återstående Dödsätarnas stavar, de siktade på Hagrid. Harry svarade med ytterligare lamslagningsbesvärjelser: rött och grönt kolliderade högt upp i luften i en skur av mångfärgade gnistor och Harry tänkte frenetiskt på fyrverkerier och på mugglarna nedanför som inte hade en aning om vad som försiggick.
”Då va de dags igen, Harry, håll i dej!” tjöt Hagrid och slog till en ny knapp.
Den här gången flög det upp ett väldigt nät ur avgasröret, men Dödsätarna var redo. De girade inte bara undan för det, utan kamraten som saktat in för att hjälpa deras medvetslösa vän var nu ifatt dem och blommade plötsligt upp ur mörkret. Nu var det tre stycken som förföljde motorcykeln och sköt förbannelser efter den.
”De här kommer å göra susen, Harry, håll i dej ordentligt nu!” tjöt Hagrid…

”Det kan inte bara vara jag som har en känsla av att det inte kommer att göra susen.” Ron såg skeptisk ut.
”Detta känns som en ungefär lika bra ide som att ha en drake som husdjur.” instämde Harry.
”Hey! Man kan ha drakar som husdjur, de är väldigt fina djur.” sa Charlie stött.
…

… och Harry såg hur han drämde hela handen i den mörkröda knappen bredvid hastighetsmätaren.
Med ett omisskännligt dånande vrål bröt det fram drakeld ur avgasröret…

”På tal om drakar.” påpekade Neville tyst.

…., vitglödgad och blå, och motorcykeln sköt framåt som en kula med ett ljud av metall som slets sönder. Harry såg hur Dödsätarna svängde utom synhåll för att undvika det dödsbringande eldspåret och kände samtidigt hur sidovagnen svajade olycksbådande: metallkopplingarna till cykeln hade brutits sönder av accelerationskraften.

”Harry det var trevligt att känna dig, bästa vän någonsin lovar!” sa Ron och skakade Harrys hand.

”De e okej, Harry!” vrålade Hagrid, som slungats bakåt av den plötsligt ökade hastigheten.
Ingen styrde nu och sidovagnen började vrida sig häftigt fram och tillbaka i jetströmmen från motorcykeln.
”Jag fixar de, Harry, va inte orolig!” skrek Hagrid och drog fram sitt blommiga skära paraply inifrån jackfickan.

”Det måste ju kännas så mycket lugnare, när han tar fram ett rosa paraply med blommor på, är han Mary Poppins eller?” frågade en av de mugglarfödda ifrån Hufflepuff.

”Hagrid! Nej! Låt mig göra det!”
”Reparo!”
Det hördes ett öronbedövande brak och sidovagnen bröts helt loss från cykeln. Harry susade framåt, driven av kraften från cykelns snabba flykt, sedan började vagnen förlora höjd…

”Jag börjar nästan önska att han va Mary Poppins…” viskade Harry till Hermione och Ron, Hermione skrattade, men stackars Ron såg bara förvirrad ut.

I ren desperation riktade Harry sin trollstav mot sidovagnen och ropade: ”Wingardium Leviosa!”
Sidovagnen höjde sig som en kork, omöjlig att styra, men åtminstone fortfarande i luften. Lättnaden varade emellertid bara en bråkdels sekund, eftersom fler förbannelser nu susade förbi honom. De tre Dödsätarna kom allt närmre.
”Jag kommer, Harry!” tjöt Hagrid utifrån mörkret, men Harry kunde känna hur sidovagnen började sjunka igen.
Medan han hukade sig så djupt ner han kunde riktade han staven mot mitten av de annalkande figurerna och skrek: ”Impedimenta!”
Förhäxningen träffade den mellersta Dödsätaren rakt i bröstet. Ett ögonblick hängde mannen med konstigt spretande armar och ben högt i luften, som om han hade slagit i en osynlig barriär; en av hans kamrater krockade nästan med honom.
Sedan började sidovagnen falla neråt på allvar och en av de återstående Dödsätarna sköt i väg en förbannelse så nära Harry att han tvingades ducka under kanten på vagnen och slog ut en tand på sätet.

”AJ SOM…” Skrek någon i högan sky.

”Jag kommer, Harry, jag kommer!”
En väldig hand grep tag i Harrys klädnad där bak och lyfte ut honom ur den störtande sidovagnen. Harry släpade med sig ryggsäcken när han drog sig upp på motorcykelsitsen och fann sig sittande rygg mot rygg med Hagrid. När de susade uppåt, bort från de båda återstående Dödsätarna, spottade Harry ut blod ur munnen, riktade trollstaven mot den fallande sidovagnen och skrek: ”Confringo!”
Han kände ett fruktansvärt, smärtsamt styng av sorg över Hedwig då vagnen exploderade. Dödsätarna närmast den sprängdes ner från sin kvast och föll utom synhåll. Hans kamrat retirerade och försvann.
”Harry, förlåt mej, förlåt”, stönade Hagrid. ”Jag borde inte försökt å laga den själv… de finns inte rum för dej…”
”Det är inget problem, fortsätt bara att flyga!” ropade Harry tillbaka när två Dödsätare dök fram ur mörkret och kom allt närmre.
Medan förbannelserna kom farande tvärs genom det mellanliggande utrymmet igen, svängde och for Hagrid i sicksack. Harry förstod att Hagrid inte vågade använda drakeldsknappen igen, med Harry som satt så osäkert. Harry skickade iväg den ena förlamningsbesvärjelsen efter den andra mot förföljarna och lyckades nätt och jämt hålla dem på avstånd. Han sköt i väg en ny hejdande förhäxning mot dem. Den närmsta Dödsätaren girade undan och hans huva gled ner. I det röda ljuset från sin nästa förlamningsbesvärjelse såg Harry Stanley Shunpikes underligt tomma ansikte… Stan…
”Expelliarmus!” vrålade Harry

”Harry, de kommer att fatta att det är du nu!” suckade Hermione.

”Det är han, det är den riktige!”
Tjutet från den andra Dödsätaren, som hade huva på sig, nådde fram till Harry trots dånet från motorcykelmotorn. I nästa ögonblick hade båda förföljarna dragit sig tillbaka och försvunnit ur sikte.
”Harry, va hände?” skrek Hagrid. ”Vart tog dom vägen?”
”Jag vet inte!”

”Hämta Du-vet-vem såklart.” svarade Hermione åt honom.

Men Harry var rädd, för Dödsätaren med huvan hade ropat: ”Det är den riktiga.” Hur hade han vetat det? Han stirrade sig omkring i det skenbart tomma mörkret och kände hotet från det. Var fanns de?
Han kravlade runt på sitsen så att han satt framåtvänd och grep tag i Hagrids jacka baktill.
”Hagrid, gör den där grejen med drakelden igen, så att vi tar oss härifrån!”
”Håll i dej ordentligt då, Harry!”
Det hördes återigen ett öronbedövande, tjutande vrål och den vitblå elden sköt ut ur avgasröret. Harry kände hur han gled bakåt på det lilla utrymme han hade på sitsen, och Hagrid som slungades baklänges över honom, lyckades med knapp nöd behålla greppet om styret.
”Jag tror vi har blitt av me dom, Harry, jag tror vi har klarat det!” tjöt Hagrid.
Men Harry var inte övertygad, han kände fruktan skölja över sig när han tittade åt vänster och höger efter förföljare som han var säker på skulle komma… varför hade de dragit sig tillbaka? En av dem hade fortfarande en trollstav… Det är jam, det är den riktige… de hade sagt det alldeles efter att han försökt avväpna Stan…
”Vi e nästan där, Harry, vi har nästan klarat det!” ropade Hagrid.
Harry kände hur cykeln sjönk lite grann, fast ljusen nere på marken verkade fortfarande lika avlägsna som stjärnorna. Sedan brände det till som eld i ärret på hans panna. Medan en Dödsätare dök upp på vardera sidan om motorcykeln missade två dödande förbannelser Harry med några millimeter, kastade bakifrån..
Och så fick Harry sin på honom. Voldemort flög som rök i vinden, utan hjälp av någon kvast eller testral…

”Det är typ lite som superman… fast att han inte är superman…” utbrast en elev.

…., hans ormlika ansikte glimmade fram i mörkret och hans vita fingrar höjde återigen trollstaven. Hagrid gav ifrån sig ett tjut av skräck och styrde motorcykeln i en lodrät dykning. Medan Harry höll sig fast för allt vad tygen höll skickade han iväg lamslagningsbesvärjelser som på måfå flög in i det virvlande nattmörkret. Han såg en kropp flyga förbi sig och förstod att han träffat en av dem, men sedan hörde han en smäll och såg gnistor från motorn, cykeln singlade i en spiral genom luften, fullståndigt utom kontroll…
Gröna ljusstrålar sköt förbi dem igen. Harry hade ingen aning om vilket håll som var uppåt och vilket som var neråt. Det brände fortfarande i ärret, han väntade sig att dö i vilken sekund som helst. En figur med huva befann sig på en kvast bara några decimeter ifrån honom, han såg hur den lyfte sin arm…
”Nej!”
Med ett tjut av raseri kastade sig Hagrid från motorcykeln över på Dödsätaren. Till sin fasa såg Harry både Hagrid och Dödsätaren falla utom synhåll – deras förenade vikt var för mycket för kvasten.

”Nej inte Hagrid!”
”Varför kasta dig på kvasten, du måste väl förstått att du skulle krascha!” suckade McGonagall.
”De e inte mycke jag inte skulle göra för Harry!” svarade Hagrid och log.

Medan han med knapp nöd lyckades hålla tag med knäna om den snabbt sjunkande motorcykeln, hörde Harry Voldemort skrika: ”Min!”
Det var över. Han kunde inte se eller höra var Voldemort var. Han skymtade en annan Dödsätare som svepte ur vägen och hörde: ”Avada…”
Medan smärtan i ärret tvingade Harry att sluta ögonen handlade hans trollstav av sig själv. Han kände hur den drog runt i hans hand som en väldig magnet, såg en utsprutande stråle av gyllene eld genom sina halvslutna ögonlock, hördes en knall och ett skrik av raseri.

”Oboy, det där va häftigt!” skrek Colin Creevey högt.
”Hur?” frågade Harry Dumbledore, men Dumbledore bara skakade på huvudet, ”Inom sinom tid.”

Den återstående Dödsätaren tjöt, Voldemort skrek ”Nej!”, och hur det nu kunde ha gått till befann sig Harry med näsan bara några centimeter från drakeldsknappen. Han tryckte på den med sin fria hand och cykeln sprutade ut mer flammor i luften och susade rakt ner mot marken.
”Hagrid!” ropade Harry och höll sig fast för brinnande livet i motorcykeln. ”Hagrid… accio Hagrid!”
Motorcykeln ökade farten, sögs ner mot marken. Med ansiktet i jämnhöjd med styret kunde Harry inte se något annat än avlägsna ljus som kom närmare och närmare; han skulle krascha och det fanns ingenting han kunde göra åt det. Bakom honom ljöd ett nytt skrik.
”Din trollstav, Selwyn, ge mig din trollstav!”
Han kände Voldemort innan han såg honom. När han tittade åt sidan stirrade han in i de röda ögonen och var säker på att de skulle vara det sista han någonsin såg: Voldemort som gjorde sig redo att slunga en förbannelse mot honom ännu en gång…
Och sedan försvann Voldemort. Harry tittade ner och såg Hagrid ligga med armar och ben utbredda på marken nedanför. Han drog hårt i styret för att undvika att träffa honom och trevade efter bromsen, men med ett öronbedövande brak som fick marken att skaka störtade han rätt ner i en gyttjig damm.
”Det var slutet på det kapitlet” sa McGonagall lugnt.
”Jag hoppas att du är oskadd och att Hagrid lever.” sa Hermione oroligt.
”Vi får väl se, men först en liten paus.” sa Dumbledore med glimten i ögat.

Haha! Jättebra♥ Älskar hur Sirius varje gång motorcykeln nämns kommenterar 'min' motorcykel! Haha Ibland så känns det bara som att dom reagerar för litet på allvarliga saker, tex att dom blev attakerade av dödsätare. Jättebra skrivet! Längtar till nästa kapitel och du får gääärna lägga ut det snabbt (#Världens mest otåliga läsare )

Haha var lite för trött, de får överreagera nästa gång istället

Jag älskar den! slytherinbabe, vill du läsa den här fantastiska ffen?

Den här ffen är hur bra som helst! Deras reaktioner är helt supermegajättesuperdupermegaroliga att läsa!