Nästa till tronen [SV]

Jättebra!

Heja heja!

Har nästan ingen inspiration alls så det kommer nog ta tid mellan varje kapitel ett tag framöver, så ni vet.
Ja, tack alla som fortfarande läser denna ff'n även om jag typ aldrig uppdaterar, det känns så iallafall.

Jaja, nu ska ni få läsa kapitel 10
Gud vad snabbt det har gått, redan kapitel 10! Woop woop

---------
Kapitel 10

Cornelia såg chockat på mig när jag gick fram till henne.
Jag fick hålla mig från att inte ge henne en rak höger.
"Va?" sa hon, väldigt gällt.
"Du lovade att inte ge dom mindre dina läxor!" sa jag frustrerat och stampade med fötterna i marken.
"Men lilla du, jag kan ju inte bara ta läxorna ifrån dom" svarade hon som att det var det mest normala i hela världen.
"DET ÄR KLART DU KAN!" skrek jag. Om hon inte snart förstår allvaret i det här kommer jag börja gråta.
"Men.." började hon men avbröts av ett skrik. Och det skriket kom från mig.
Det är sjukdomen, jag visste det eftersom att halsen gjorde ondare än någonsin och inte långt efter kom huvudvärken.
Jag försökte ta in mer luft men jag kunde inte, dels för att jag inte kunde sluta skrika, och för att det gjorde så ont. Jag satte mig ner på golvet och kippade efter luft när Cornelia också började skrika och någon kom in på toaletten. Mer såg jag inte då allting hade blivit svart...

-----------

Kom ihåg; minst två kommentarer och jag lägger upp nästa kapitel

jättebra!
längtar tills nästa del!

Jättebra!!

Jag ska säga allt jag vill i ett ord: Jagtyckerattdenärbraochattdetärenspännandehandlingmenjagtyckerattdukundeskrivalitelängrekapitelungefärdubbeltsåmycketvorekanskebramendetärbaravadjagtyckerduskajusjälvklartskrivasomduvillmenjagtyckerdenärbrafastdetärkortakapitelochjagvillhamer. Hoppas inte att det blev för svårt att läsa det där jag tänkte skriva kort (i ord)

Vad roligt att du tycker att den är bra!
Och det här med längre kapitel, försökte få det här lite längre, men vet inte om det är det. Vill själv att alla kapitel ska vara längre än vad dom är, men det känns som att jag får med saker som bara är helt onödiga då.
Hoppas iallafall att du gillar det nya kapitlet!

Okej, som ni nog förstått kommer nu ett nytt kapitel, och jag vet att det har tagit lång tid, men jag har mycket i skolan och det tar också mycket av min fritid, ska dock börja ta med ett block i skolan så jag kan skriva där och sen renskriva hemma.
Iallfall, nu får ni nästa kapitel. (Förresten, har försökt dela upp kapitlet i stycken, vad tycker ni om det?)
-------------
Kapitel 11



Jag kände något hålla om min hand men när jag skulle öppna mina ögon hade jag absolut ingen kraft alls.

Ett lågt stön kom ut ur min mun och vad-det-nu-var som höll min hand tryckte åt den lite lätt.

Antingen så somnade jag, eller så svimmade jag igen eftersom att jag inte kommer ihåg något mer.

***

Jag öppnade försiktigt ögonen och möttes av ett trött ansikte. Det tog ett tag, men jag kom tillslut på vem det var.

"Brayden" viskade jag lågt, och han log.
"Hur mår du?" viskade han till svars och jag upptäckte hur mörkt det faktiskt var.
"Har du varit hos mig hela tiden?" jag svarade inte på hans fråga, men han verkade inte bry sig om det. Han nickade och mumlade ett "Ja".

Brayden sträckte sig till nattygsbordet bredvid sängen och gav mig ett glas.
"Madam Pomfrey sa att jag skulle ge dig det när du hade vaknat"
Jag kollade ner i glaset där en brun, eller grå, sörja låg.

Det var knappt sväljbart och jag gjorde antagligen en konstig min eftersom att Brayden gav ifrån sig ett tyst litet skratt.
Jag gav honom en mordisk blick, men var nära på att skratta själv.

"Gå och lägg dig" sa jag lågt.
Han nickade och ställde sig upp.
"Det var en tjej här, hon sa att hon hette Elisabeth, och hon vill att jag hälsar" sa han och gick.

Hade Elisabeth varit här, för att hälsa på mig? Och hon hälsar.. Var inte hon arg, eller har hon slutat vara det? Så många frågor som bara en person kan svara på, Elisabeth själv.

När jag kommer ut härifrån så ska jag leta upp henne..
Men det är när jag inte behöver ligga här inne, på sjukhusflygeln, med en känsla av att jag har gjort något helt fel.

Hyperbra! Jag tycker fortfarande att du ska skriva som du själv vill, alla som läser detta läser ju självklart för att vi tycker att du är en bra en bra författare och gillar den här historien. Jag undrar vad det är hon har gjort för fel? Och vad hände inne på Myrtles toa (slutet av andra kapitlet)? Kommer Cornelia att sluta med att ge sina läxor åt yngre? Jag vill ha meeeeeeer!!!!!!!

HEREGUD DEN ÄR SUPER BRA!!!!!!

Jag är en ny läsare. Jättebra