Ny tråd

(Haha, inte jag heller, hittar bara på lite här :p)
(Those kronjuveler tho....xD)

Arya nickade bekräftande, men tillade att hon också stulit hans krona med ett flin.
Hon åt upp köttet i lugn takt, kände ingen anledning att behöva sluka hela biten direkt.
"Ja, det hoppas jag sannerligen. Visserligen har jag suttit inne hos henne ett tag, men jag vet att hon är en rättvis kvinna, mycket smart och mycket vacker. Hon förtjänar en bra man. Och om han inte är det - tja, då kan jag alltid stjäla honom!" fnissade Arya lättsamt, redan avslappnad i närheten av kvinnan. Så blev hon allvarlig igen. "Men det är inget att skämta om egentligen. Monseaborna har tur, till och med tjuvarna får det bra, med gott om mat, bra sovplatser och en ordentlig potta. Mycket duktiga,alla vakterna där. Mellan dig och mig - de flesta var något oerhört förtjusande, jag hann sno till mig ett par kyssar eller två från den yngste. Han var riktigt stilig." berättade Arya med vevande armar och beskrev den unge mannen, som tycktes vara väldigt snygg.
"Det är synd det,men förståeligt," svarade hon när hon blev färdig med sina beskrivningar "Det är svårt att få veta vad som händer utanför. Våra härskare är väldigt snåla med information ser du. Rätt förståeligt dock, vill man ha den makten de har får man göra så. Inte för att jag står på kungens sida såklart.." började Arya.
Och när hon väl börjat tala verkade hon inte kunna sluta, hon började berätta om resor mellan Estill och Middluns, och Sunder, olika skandaler och rykten om kungarna som faktiskt var väldigt roande. Om man tog sig en liten tid att låta Arya bekanta sig med en kund Emån nästan genast lägga märke till hennes otrliga humor och glada sätt. Det var synd dock, då hon som Black Shadow aldrig hade någon att tala med. Kanske var det därför som hon nu talade extra mycket, kanske för att få släppa ut allt hon hållit inom sig så länge.

(Bra xD Eller hur xD)

Ven lyssnade fascinerat på kvinnans ord, på allt hon hade att säga och hennes erfarenheter. Själv hade hon aldrig varit i närheten av en man även om det var nära ett par gånger. Kungen bjöd ut sina särlingar till olika män och Ven som kunde läsa deras känslor och handlingar kunde ofta avvärja det hela och hade undvikit det hittills. Men att själv bestämma att göra något verkade spännande, hennes gröna och gula ögon blev än större svältfödd på nyheter och mänskligt sällskap att tala med.
Ven var en god lyssnare talade och frågade på de rätta ställarna och gav ifrån sig hänförda ljud. Tyst smekte hon hästens mule medan kvinnan fortsatte och Ven började få svårt att skilja på allt och alla.
"Du har varit med om mycket du." säger Ven imponerat till henne.

Då Arya tillslut talat klart nickade hon lätt och log vagt. "Ja, det kan man väl tycka." Allt var dock inte lika bra som det hon berättar för Ven. Det fanns många mörka hörn i vilka Arya gömde många hemskheter, sådana hon inte ville tala om högt.
Men det tänkte Aya inte låta sig själv tänka på. Istället hoppade hon ner, rätade på sig (trotts smärtan från alla hennes sår) och suckade.
"Nej, nu så. Tack för hjälpen Ven, för vad du gjort ska jag aldrig glömma dig, men det är dags för mig att fara vidare. Z, kom!" sade hon mjukt åt hästen. Som genast kom på fötter efter att ha buffat Ven lite på kinden. Arya klappade förstrött stoets hals och började gå sin väg, mot var hon trodde utgången av skogen var. Visserligen var det ditåt, men Aya tvivlade p att hon någonsin skulle hitta ut ändå.

Ven såg efter Arya och hästen som tydligen hette Z. Hon kände precis som om hon blev övergiven och kungens order kändes långt bort. Det betydde inget, eller något betydde det men hon kunde lika gärna säga att hon inte funnit Arya. Hur det än var ville han ha henne levande och det var hon nu. Ven visste att hon aldrig skulle komma ur kungens grepp. Hon kanske var fri, men fångades alltid in, straffades och fick uppdrag och hon visste aldrig när det skulle ske. Även hennes ansikte satt uppe på affischer i riket då och då.
"Vänta." sa Ven och kom efter dem, efter att snabbt packat ihop och tagit sitt koger och pilar med sig.
"Var ska du?" frågade hon då hon tyckte att kvinnan gick helt åt avigt håll.

Arya stannade förvånat upp och vände sig sakta om, med ansiktet i ett frågetecken. "Vart jag ska?" mumlade hon och rodnade. Det var vid sådana här tillfällen hon kände sig tacksam över att rodnader svårt syntes på hennes kinder. Efter ren kort stund ryckte hon på axlarna, i uppgivenhet. "Tja, jag hade tänkt komma ut ur skogen, men jag är inte säker på att jag någonsin kommer hitta rätt här." sade hon och skrattade tafatt. Skrattet dog snabbt ut och en väldigt obekväm tystnad spred sig mellan dem. Arya såg stint ner mot marken, som om de stora bladen som fallit ner blivit oerhört intressanta. Z verkade ha fattat läget, och lade en hjälpsam mule mot Aryas kind. Hon log snett och lade armarna om Z, strök henne lätt över den varma pälsen. Detta var minsann ett bra sätt att slippa undan konversationer, tänkte Arya lättat.

Ven stirrade på henne och undrade över den talförda Aryas tafatthet och tysthet.
"Jag kan hjälpa dig, men........" sa Ven och tvekade.
"Jag leder dig ut, långt från kungen. Kommer hans soldater spring och lämna mig kvar." sa hon kort. Hon visste inte hur hon skulle berätta det. Eller ens varför hon ville hjälpa henne, hon var förvirrad.
"Häråt." sa hon tyst och började gå, Arya fick bestämma själv om hon ville följa med. Hon grubblade hur hon skulle göra och kände vart piskrapp mot ryggen. Men egentligen skulle hon väl aldrig slippa det? Alltid fångas in på nytt och på nytt.

Arya höjde på ögonbrynen i förvåning. "Vad.." började hon med tystnade då Ven började gå. Hon tvekade någon sekund, men följde sedan Ven. Vad hade hon för bättre val? "Så... Du ka, den här skogen rätt bra va?" log Arya artigt. Det kändes något stelt, men det var en rätt bra start, dessutom kunde Arya ha användning för allt Ven visste om skogen. Hon kunde ju faktiskt komma att behöva komma tillbaka hit. Dock inget hon skulle föredra. Först och främst fanns här knappt någon föda, sedan var det allt från nattens kompakta mörker till hur svårt det var at hitta härikring.
Fan, tänkte Arya och ryste, hit vill jag aldrig komma igen!
Hon drog lätt i Zs tyglar. Stoet frustade lätt och följde Arya.

Ven nickar långsamt och fundersamt.
"Ja, jag har levt i denna skog från och till ett tag nu, sedan jag lämnade slottet." sa hon och gick vidare under tystnad.
"Fast skogen ger inte mycket mat, det är mest de bofasta särlingarna som tar dem. Vissa där har förmågan att locka till sig djur och få bort den från andra." sa hon enkelt med en suck och såg på kvinnan och hästen som gick bakom henne.
"Så jag råder dig till att hålla dig härifrån du som kan. De är inte precis vänligt stämda och ingen utanför heller." sa hon enkelt och rykte på axlarna, hon ville också där ifrån men vågade inte komma ut. Hon hade fått en sned bild av vanliga människor och oftast mött hån och slag från dem.

"Åh, det är så det ligger till alltså... Tja, jag vet inte-" började Arya, med en ny våg av ord och meningar påväg när hon plötsligt tystnade. Nej, inte tänka på det förflutna. Hon skakade på huvudet och log vagt. "Jag märkte rätt snabbt att här inte finns mycket att äta." sade hon allvarligt, men med ett spår av en road ton. Tur att hon var mätt nu i alla fall.
Hon nickade lätt åt saken. "Jag har inga planer på att varken stanna eller komma tillbaka hit. Det känns som en rätt dum idé. Varför stannar du ens här? Om de andra nu är så ovänliga - varför stanna? Gör det inte allting svårare än det behöver vara?" svarade hon frågande. Att stanna här tyckte Arya var rent ut sagt idiotiskt - och hon hade varit idiotisk som tagit sig in hit.

Ven såg inte på henne utan bara gick tyst en lång stund.
"För att ute där finns det människor som inte gillar särlingar. Det är en värld jag inte kan något om, jag har varit i skogen och på slottet, inte mer. De kan fånga in mig igen, fast det gör det alltid. Men sen allt annat, som med männen du berättade om." sa Ven och hade stora skrämde ögon för en kort sekund, män som gjorde närmanden skrämde henne verkligen.
"Fast det gör de bara mot vackra kvinnor?" frågade hon Arya och studerade henne.
"Andra tar de med våld." sa hon tystare och rös lätt till.