Flygande giraffer!

Elionora log svagt tillbaka mot Mattias om det var för honom eller alla hon hade gjort det visste hon inte. Men hon brukade hjälpa dem, skicka matpaket, låta dem ta mer mat hem till sina familjer utan att Karl visste om det. Men det var inte mycket hon kunde göra mot Karl, han styrde henne uti fingerspetsarna.
Hon satt i skuggan, hon fick inte bli brun, en fin dam skulle vara blek och smal som en vidja och det var hon. Men var hon lycklig? Knappast, Karls tyranni och att inte få tala med någon det kunde ta knäcken på vem som helst.

Mattias drack mer vatten och log kvar en stund i skuggan tills han var sval och behaglig. Han tog sig då upp och gick fram till Elionora. "My lady, tack för vattnet" mumlade han och bugade lätt som det anstod sig. Men han var van vid att buga från kungen och alla andra lorder han träffat.

"Inget att tala om, ni ska inte jobba i denna värme." sa Elionora lågt med sänkt blick. Men hon verkade vara mycket mer avslappnad då hennes man inte var i närheten. Hon gjorde en gest åt honom att sätta sig vid henne på bänken och drog efter andan.
"Tack för att du hjälpte mig igår, hade inte klarat mig själv." sa hon och mötte hans blick.

Mattias nickade sakta och skulle just resa sig och gå då han såg hennes gest. Han satte sig försiktigt vid henne, försökte hålla lite avstånd då hon ändå var hans ägare. Och han ville inte smutsa ner henne då han var svettig och barbröstad.
"Så lite så" sa han lågt och log mot henne. Det var inte ens något att tala om. "Du behövde hjälp bara".

"Men du borde inte, det är emot min makes order." sa hon tyst och såg ner på sina knäppta händer. Hon såg på honom åter, han var vacker, stilig och muskulös. Något som hon i sin ungdom skulle dra sig till, nu var hon gift och hade gett upp hoppet om livet.

Mattias ansikte mörknade för en liten stund. "Kanske det, men ärligt talat bryr jag mig inte, det värsta han kan göra är att döda mig". Han hade inga kära eller nära här. "Men jag måste lyda, jag vet" mumlade han sedan en aning nedslaget och såg än på henne. Hon var vacker och skör som en blomma.

"Det värsta är inte att han kan döda dig. Tro mig han är värre än så, älskar att se alla lida. Antingen du själv eller annars letar han upp någon du älskar." sa Elionora och bet sig sedan i läppen hon fick inte tala illa om sin man. Hon tryckte i naglarna i handleden och började sakta riva, gräva tills blod sipprade fram, hon skulle straffa sig själv.
Åter slappnade hon av och nickade.
"Jag vill bara vana dig, det bästa är om du lyder. Märker han dig inte är det bäst." sa hon enkelt. Nu i dagsljuset såg hon sjukligt blek ut, verkade knappt väga något och var skör som en porslinsdocka. Som en tom porslinsdocka var hon vid sin make och skulle så förbli.

Mattias ryckte på axlarna. "Jag är inte rädd för smärta, och jag har ingen jag älskar". Ingen som Karl kunde veta om i alla fall. Han hade kanske i smyg gillat någon av pigorna i kungens slott, men annars ingen. "Min familj har jag inte sett sen jag var åtta, jag har ingen" sa han bara och rynkade sedan på pannan då han såg hennes handleder. "Jag tror jag kommer ha svårt att ha en låg profil...": Försiktigt tog han bort naglarna från hennes handled och drog sedan undan handen.

"Han kan skada dem. Även om du inte träffat dem på åtta år vill du inte se dem skadade." sa hon men tystnade då han rörde vid henne tog undan handen. Elionora drar häftigt efter andan, aldrig förr, vad hon mindes hade någon vänligt rört vid henne.
"Du borde, för ditt eget bästa." sa hon lågt och mötte hans blick. För en gångs skull var blicken inte undflyende och rädd. Karl var inte här, förhoppningsvis skulle han vara borta ett par månader.

Mattias rättade henne "Jag har inte träffat dem sen jag var åtta, jag är 23 nu, jag har inte sett dem på femton år". Och han kände inte mycket kärlek till honom, då kungen erbjudit en summa med pengar hade de villigt sålt honom till slottet. "Och jag bryr mig inte om dem...". Då hon drog efter andan för att han rört henne såg han ångerfull ut. "Förlåt mig, jag skulle inte ha gjort så...". Han reste sig upp och bugade igen. "Jag måste jobba nu my lady, men tack för vattnet och pratstunden". Han vände sig om och gick till arbetet.