Zombieroll

Med tillåtelse av kära Tessan aka Vildvittra så börjar jag rollet

Jezebel vred om nyckeln och startade bilen. De hade precis genomsökt ett samhälle efter mat, det fanns inte så mycket kvar vilket ingen av dem hade räknat med men de hade fått döda zombiesar vilket alltid fick Jezebel att må bättre. Att döda överhuvudtaget fick honom att må bättre, men han hade lovat Yuu för några år sedan att inte döda människor om det inte var nödvändigt. Jezebel slängde en snabb blick på mannen bredvid honom. Yuu var yngre än han själv, inte med mycket, bara två år, men i vissa fall kändes det som om det var en livstid emellan dem. På vissa punkter kände Jezebel sig som en gammal man och i vissa fall som en pojke, men han antog att Yuu kände lika dant.
Den före detta doktorn tryckte ner pedalen och bilen började rulla framåt. Bakom sig lämnade de liken av de döda efter sig. Jezebel svängde höger ut på vägen, de hade ingen plan över vart de skulle utan rörde sig planlöst framåt. De hade inte hittat någon permanent bas, inte för att det spelade någon roll för Jezebel. Det hade antagligen hjälpt hans forskning framåt, men han var inte direkt intresserad av att finna ett botemedel, det var mest något han la ner tid på för att få tiden att gå och för att det var ett annat löfte till Yuu. Jezebel var tacksam över att han mött Yuu när han gjort även om han hade tvingats lova att inte döda människor i onödan och försöka finna ett botemedel mot zombiviruset, något han trodde var omöjligt.
Jezebel såg landskapet fara förbi utanför fönstret, längre fram såg han mörka moln som inte kunde betyda något annat än regn. Skogen slöt upp på båda sidor vägen och han sänkte farten i kurvan och fick slänga sig på bromsen när de rundat kröken. På vägen stod en stor hord med zombies. Jezebel stannade bilden fyrtio meter ifrån dem och såg på Yuu med ett kallt leende. Han visste att det var lika bra att överge bilen, den hade snart slut på bränsle och den skulle inte ta dem långt, dessutom föredrog han det omöjliga. Han öppnade dörren och hängde sin ryggsäck med proviant över ryggen, tog fram en skalpell och en kniv och såg på Yuu.
"Låt det roliga börja" sa han i samma stund som regnet började falla ner över dem. Håret klistrade sig längs sig längs hans kropp när han började gå mot zombierna, de var inte mer än trettio och han skulle hinna döda några innan de skulle få fly in i skogen, den första zombien kom springande emot honom och han satte in kniven i pannan på honom och vred till, zombien föll död ner på marken och Jezebel slängde en blick över axeln på Yuu.
"Kommer du?" frågade han vänligt.

Crystal suckade, och dinglade med benen i det väldigt höga trädet hon satt uppflugen i. Hon hade suttit där sedan några timmar tillbaka då en grupp zombies hade kommit, och hon hade inte kunnat fly någonannanstans än upp i trädet. Det var inte det att Crystal hade viljat fly, det var bara det att när det kommer en grupp på typ femton zombies så kan det vara väldigt svårt att döda alla, särskilt när zombiesen nu är som de är. Och ja, nu kunde de ju också klättra, men när de inte hade sett henne så antog hon att det skulle vara säkert att klättra upp i ett träd, då de förhoppningsvis inte klättrade upp bara för att se om det var någon där.
Crystal suckade ytterligare en gång, och slängde en blick ner mot marken. Det syntes inte ett spår av några zombies, och hon antog att det kunde vara säkert att hoppa ner. Långsamt hävde sig Crystal upp från trädgrenen hon satt över, och började sedan att klättra ner för trädet. Den hårda barken rev henne på händerna, men hon brydde sig inte. Ingen hade väl dött av några skrapsår heller?
Crystal slängde en blick ner mot den gräsiga marken, och antog att det bara var några meter ner dit. Med ett lätt skutt kastade hon sig ner från trädet, och landade med lätta och hyffsat stabila fötter på marken. Många år av att ensam klara sig undan zombies gav en sina fördelar.
Crystal tittade sig omkring i skogen efter någon skymt av mat eller vatten. Hon hade suttit där uppe i trädet ganska länge, och hon kände hur strupen skrek efter svalkande vatten. Snabbt började Crystal att gå runt i skogen på jakt efter färskt vatten, då det nog var det enda hon kunde få tag på. Eller, kanske zombies också, men förhoppningsvis skulle hon slippa undan dem.

Det har bara gått några dagar sedan han lämnade det lilla gänget ungdomar som räddade honom undan horden av zombies, och ändå börjar han redan få ont om både mat och vatten. Det har bara gått några dagar sedan han bad Tina att springa till stugan, bara några dagar sedan deras mamma dog. Det hela känns närmast overkligt. Han kan minnas hur han sett mor falla till marken, kan minnas hur horden av zombies kastat sig över henne. Minns hur han själv dragit fram sin kniv och börjat attackera dem i blint raseri, för att försöka få bort dem från mor. Mor som självfallet inte var död. Det kunde hon ju inte vara, eller hur? Mor skulle alltid finnas, det hade hon lovat. Och ändå, ändå hade han sett hennes orörliga kropp ligga där i gräset, det svarta håret utspritt kring hennes ansikte likt en gloria.
Simon skakar bestämt på huvudet.
“Skärpning, Simon”, muttrar han lågt för sig själv. “Du måste hitta Tina. Tina och vatten.”
Tina och vatten, Tina och vatten. Allt kommer lösa sig om han bara lyckas hitta Tina och vatten. Han tar ett fastare tag om remmarna till ryggsäcken, och fortsätter gå. Skogen runt omkring honom är så otroligt tyst. Inte en enda skymt av en zombie så långt ögat kan nå, och ändå gör det inte Simon särskilt lugn. Han tycker inte om tystnaden, tycker inte om att bli lämnad ensam med sina tankar. Han skulle mycket hellre vilja ha en zombie eller två här nu, så att han kan ta ut all sin ilska på dem istället. Hacka dem i småbitar med sin kniv, hämnas på dem för att de tog mor ifrån honom.
Men inga zombies dyker upp, så Simon vandrar vidare i skogens tystnad. Då och då spänner han öronen och lyssnar, och hoppas på att få höra ljudet av rinnande vatten, eller kanske till och med ljudet av röster, fotsteg, människor. Helst Tina. Måste hitta Tina.
Men skogen förblir envist tyst.

Ellie öppnade ögonen då de första regndropparna svalkade hennes bleka, heta ansikte. Det var aldrig bra att ha feber, särskilt inte när en apokalyps var i farten och man var ensam i en antagande storm. Än så länge var det bara duggregn, men Ellie hade tillbringat nog med tid hos vädernördarna på barnhemmet för att veta att de där svarta molnen vid horisonten bara kunde betyda att en storm var på väg. Hon suckade tungt och oroväckande raspigt innan hon satte sig upp i den smutsiga madrassen i ett övergivet hus i en övergiven by. Inga zombier hade synts till där, vilket var positivt då Ellie för tillfället inte var stark nog för att möta dem. Med ett stönande som nästan fick henne att låta som en zombie, tog hon sig upp på benen och lyfte upp en gammal, ruggig axelremsväska och hängde den över axeln. Det var inte direkt något användbart vapen där i, men viktig proviant såsom vatten och torkat kött som räckte längre än de små fiskarna hon fångat i bäcken dagen innan.

Lawliet satte sig uttråkat ner på det våta broräcket. Han hade gått omkring nu i cirka två timmar, och var uttråkad. Ingenting hade hänt undertiden han hade följt den smala, slingrande grusvägen, han hade inte sett skymten av minsta lilla varelse - varken zombie eller människa. Dock så hade han passerat en by för inte så länge sedan, även om den verkade vara ganska övergiven.
Lawliet tog smidigt av sig sin ryggsäck, och öppnade den. Hans vattenflaska var halvfull, så han bestämde sig för att kolla om han kunde fylla den på något sett. Kanske skulle han kunna fånga upp några regndroppar som föll ner från himlen?
Lawliet gav ifrån sig ett litet skratt åt den korkade idén. Det där skulle ju aldrig fungera! Nej, istället så tänkte han gå ner under bron vars räcke han nu satt på, och se efter om det fanns något vatten där, i och med att det troligtvis hade runnit en å där.
Snabbt stoppade han ner vattenflaskan i väskan igen, och började att röra sig ner för den branta sluttningen, i hopp om att det kanske fortfarande var en å där.

Lavinia drog handen genom det svarta håret, det hade lockat sig där fram av värmen. Hon höll bågen spänd, ett rådjur var för hennes blick. Det skulle bli en hel del kött, mycket kött skulle också dessvärre förfaras då hon själv inte kunde äta ett helt rådjur innan det blev dåligt och hon hade inte tid att torka det heller.
Egentligen hade hon väl all tid i världen, men rätta stället att göra det på hade hon inte. Hon kanske hade det? Stugan? Men troligen var den fylld med zombier och troligen skulle andra människor lägga beslag på den och människor var något hon undvek i sin tysta värld.
Ett ljud hör då pilen far från bågen, rakt in i rådjurets hals och den faller till marken. Snabbt är hon där och skär av strupen på den. Sedan börjar hon med van och skicklig hand skära ut de delar hon ville ha. Hon låter sedan djuret ligga, alltid fanns det ett hungrigt djur även om hon hellre matade människor.
Ljudlöst tar hon sig genom skogen till det stället hon funnit stugan. Men som hon misstänkte fanns det redan människor där, två män för att vara exakt. Hon hade nästan vetat det, som hennes farfar lärt henne att spåra vilt hade hon lärt sig att veta av människor och undvika dem. Hon och hennes ensamhet var allt hon levde för, där kunde hon finna systern. Systern levde, hon var inte alls död intalade hon sig själv gång på gång.
Men rådjuret då? Dessa var människor. Hon fick en ide, vad hade Hans och Greta gjort? Hon tog ut en handfull vita stenar hon hade i fickan, hon hade sparat dem till systern, tills hon skulle komma tillbaka, systern älskade den sortens stenar.
"De får bara lite." säger Lavinia på sitt tysta språk och kär ett spår med vita stenar som börjar vid skogens kant intill stugan och in i skogen till rådjuret. Hon är så tyst och skygg som rådjuret hon nyss dödat att ingen kan märka henne. Efter det tar hon kogret med pilar samt den använda pilen, sin båge och resten och går därifrån. Hon ville inte vara nära då människorna kom, men det började mörkna och hon ville hitta en bra gran att sova under. En som kunde hålla henne torr om det skulle fortsätta att regna. Köttet fick hon fixa till morgondagen.
Lavinia hittar ingen gran som är bra nog då hon avskyr myror, men hon hittar ett annat träd och klättrar upp i det. Högt upp klättrar hon för att finna skydd från alla levande varelser.

Onyxa gick mitt ute på gatan med armarna hängandes vid sidorma, båda bärande på pistoler. Det var en varm dag och hon gav knappt någon uppmärksamhet åt vad som pågick runt henne. Hon var inte ens orolig för någonting längre. Vissa skulle tro att hon tappat livslusten. Vissa skulle tro att hon redan var en zombie, men hennes egna tankar var bara att hon "inte var särskilt rädd av sig".
De senaste dagarna hade hon letat efter en bostad där hon verkligen kunde stanna utan att behöva vakna med ett dussin zombies runt henne.

Idag var det en varm dag. Hon hade ett grönt linne och militärgröna jeans. Gatan var ändå så tyst idag att hon tog en enkel paus och klättrade upp på ett hustak och solade.

(Jag är inspirationslös... någon som kan träffa mig?)

Ellie gick långsamt nedför trappan till nedervåningen. Det luktade starkt av råttbajs och här och där kunde man se blodsplatter på väggarna. Ellie hade aldrig gillat varken synen eller doften av blod och det äcklade henne att se inälvor. Hon undvek därför helst både zombier och människor då båda sorterna innehåller blod och innanmäte. Men det är klart att man blir deprimerad av att vara ensam hela tiden och Ellie skulle verkligen kunna må bra av lite mänskligt sällskap just nu.

På vägen in i byn hade Ellie passerat en ensam stuga vid kanten av en skog. Den hade varit tom just då, men hon kunde inte vara säker på att det fortfarande var fallet. Hur som helst behövde hon mer mat innan hon kunde gå vidare och precis bortom stugan rann en å där hon kunde skaffa mer vatten innan avfärden. Ellie stapplade långsamt vidare tills hon kom fram till den branta åsen ner till ån. Men till hennes stora förtret var det redan någon där. Ellie hukade sig bakom några buskar och betraktade figuren. Plötsligt kom illamåendet över henne och innan hon hann komma någonvart kom gårdagens middag farande. Hon kräktes ljudligt bakom buskarna. Medan hon äcklat stirrade på spyan kände hon dåsigheten smyga sig på henne och innan hon visste ordet av var allt svart.

Lawliet vände sig hastigt om, och försökte stapplande stanna. Det lät som att...
Lawliet bet sig hårt i läppen, och svalde hårt. Han hade hört rätt. Han hade hört rätt när han tyckte att han hörde ljudet av någon som kräktes. För mycket riktigt så såg han skymten av en person i buskarna.
Lawliet började att röra sig upp för sluttningen igen, även om han visste att det var ganska riskabelt att gå upp till personen där uppe. Vem vet, personen kanske hade gått och blivit galen efter all denna tid av zombieattacker?
Efter en liten stunds försiktigt klättrande uppåt så kom Lawliet fram till busken, och även till personen. Han såg att personen var en tjej, och en ganska ung en dessutom. Han petade henne försiktigt i kinden, så som han alltid gör när han väcker folk.
"Är du okej?"

Jezebel hade blod över hela sig när de kom fram till huset. Han hade upptäckt att zombiernas blod i sig inte var skadligt för människor, även om de svalde det, något som hade gjort honom lättad för då behövde han inte vara försiktig så han inte blodade ner sig. Det enda han behövde se upp för var bitmärken och rivsår.
Han tittade på stugan som fanns framför dem, underligg plats att placera den på, men människor var underligga. Han nickade åt Yuu innan de gick åt skilda håll. Jezebel var inte i närheten av lika bra att färdas tyst som Yuu men sedan var han trots allt läkare inte militär, eller hade varit läkare. Jezebel knackade på fönstret för att se om något eller någon rörde sig där inne. Om det fanns zombies i stugan skulle de komma till fönstret så länge vägen inte var stängd. Han stod beredd med vapnen i hand men inget hände, antingen var stugan övergiven eller så kunde zombien inte komma till fönstret, han gick vidare till nästa fönster och upprepade processen men inget hända. Stugan verkade vara tom på zombies, om det fanns människor i den eller inte kunde han dock inte utesluta.
Jezebel vek runt hörnet och fanns sig själv stå öga mot öga med Yuu och han vred på huvudet när han hörde ett ljud, hade han hört det hade definitiv Yuu hört det. Han såg på den andra mannen för att se om han skulle säga något, han yttrade helst inte ord då det kunde dra till sig de döda.
Jezebel hade vapnen beredda ifall något skulle komma ut ur skogen men inget kom, då var det ingen zombie, antingen var det ett djur eller en människa. Jezebel hoppades att det var ett djur, han hade en stark kärlek till djur, något han alltid haft och han föredrog deras sällskap framför människors sällskap, i regel. Yuu var ett undantag, han uppskattade den unga mannens sällskap, kanske för att Yuu inte alltid sa så mycket. Men den människan vars sällskap Jezebel saknade mest var Cassians. Jezebel skakade på huvudet för att få ut bilderna av sin döda pojkvän ur huvudet, han var bara glad över att Cassian dött innan allt hänt och han hade sluppit bli en zombie.
Jezebel slet blicken ifrån skogen och gick försiktigt upp på verandan till stugan och fram till dörren, långsamt öppnade han den och backade undan för att se om det kom ut något, men det förblev tyst och han gick in i den lilla stugan som bestod av två rum och kök. Han sökte snabbt igenom alla rummen men stugan var tom. Han återvände till verandan och såg på Yuu.
"Stugan är tom, hur vill du göra? Skall vi stanna här eller gå vidare?" frågade han. För Jezebel spelade det ingen roll om de stannade här en natt eller inte, för honom spelade det ingen roll om de blev attackerade av zombies och han dog, då skulle han få träffa Cassian igen, men tills dess skulle han döda så många han kunde. Vinden fångade upp Jezebels askblonda långa hår och han slöt ögonen en sekund och njöt av tystnaden medan han inväntade Yuus svar.