PRS(Fellrendión)

"Jag bodde ensam med min morbror, han var allt jag hade, men han blev sjuk, hemskt sjuk och han skulle ha dö. Då han låg döende kom en man hem till oss, han sa att han skulle se till att min morbror blev frisk och att vi skulle kunna försörja oss...Om jag gav min själ till honom". Hon drog djupt efter andan, hon såg inget nu men det brydde hon sig inte om. "Jag fick krafter, jag lyckades göra min morbror frisk, men mannen kommer alltid tillbaka, han tvingar mig att göra som han vill, jag kan inte stå emot och jag måste lyda honom, jag har försökt fly men han hittar mig alltid".

Han hoppades att hon inte såg något igenom bindeln men hans leende började brista lite. Ares, häxbrännaren började känna en gnutta medlidande.
Nej! Det var något som verkligen inte fick hända!
"Jag har hört tillräckligt", sa han surt och slutade sedan lyssna. Han hoppades innerligt att han inte åkt vilse. Det fanns brottslingar i skogar över hela landet. Om han inte nådde fram till en by snart så kanske han skulle bli överfallen. Och häxan skulle fly...

Mariana tystnade och suckade lågt. Det lät inte som hon lyckats göra någon skillnad, hon fick försöka fly istället. Som hon alltid fick göra. Hon lutade sig mot en av väggarna i droskan och försökte slappna av, sova lite. Men hon var hårt bunden och det var svårt att hitta en bekväm position. Tillslut lyckades hon dock somnade till och tysta andetag hördes från henne.

(Kanske inte så bra skrivet men det jag skrev publicerades aldrig).

Han var vilse. Det var bara att erkänna. Hans enda sällskap var en häxa med sin snyfthistoria och sin häst Diamond (jag har verkligen dålig smak för hästnamn). Verkligen ett bra sällskap!
Nog med att han kommit in i en mörk del av skogen som var helt orörd av människan så var det snart midnatt och det båda åskade och ösregnade.
Han var trött, men somnade han så skulle säkert häxan döda honom på något kallt och sadistiskt sätt. Alla häxor var födda till mördare och vid varje påsk rövade de bort små försvarslösa barn till Blåkulla där de gjorde hemska saker med dem i sällskap av Djävulen.
Han stannade till sist droskan. Han kämpade för att hålla sig vaken. Han var sömnig men kunde inte förmå sig att somna. Han visste heller inte vad han skulle göra med henne. Yra omkring i skogen med henne eller kanske dumpa henne i en cirkel med kross och förbundna lemmar så att hon inte skulle fly och så småningom dö? Nej, han hade ingen aning.

Mariana vaknade till då droskan stannade. Hon såg än inte något på grund av ögonbindeln och hon hörde inte något mer än hästens frustande och hennes egna andetag. "Sir?" sa hon tyst och frågande, varför stannade de? Hade han ändrat sig och skulle döda henne nu istället? Hon försökte röra på sig men repen bara skavde in i hennes hud, hon kunde bara röra sina fingrar och huvudet.

"Döda eller bli dödad? Det var frågan", tänkte han.
Han ignorerade vad hon sagt men såg på henne. Hon var ganska vacker. Hur lite han ville erkänna det så trodde han på vad hon sagt. Om han inte lydde kungen skulle han råka illa ut och även förstöra sitt rykte. Men vad skulle han egentligen göra? Låta henne springa iväg? Tveksamt. Hon skulle inte tveka innan hon dödade honom säkert.
"Vi stannar här i natt", sa han.
Utan förvarning lyfte han henne ur vagnen, satte ner henne vid ett träd och surrade fast henne. Repen om hennes ben knöt han upp men hennes händer fick fortfarande vara förbundna. Ögonbindeln tog han loss. Han hade ändå inte tänkt se henne i ögonen mer idag.
"Jag skulle sagt godnatt, men ärligt talat så bryr jag mig inte om du får en god natt", sa han otrevligt för att inte hon skulle tro att han faktiskt brydde sig om henne. Sedan la han sig ner på marken och försökte sova.

Mariana önskade hon faktiskt kunde se nu, det enda hon kunde göra var att höra på mannens röst och regnet. Hon visste inte vart hon var eller vad hon skulle göra för att ta sig loss och fly.
Hon hörde hans ord och visste inte om hon skulle vara glad eller inte, hon ville bara vara varm och få sova. Men det första förstördes så mannen bar ur henne ur vagnen och surrade fast henne vid ett träd. Det regnade lite än och var blött och kallt. Men hon slöt ögonen och försökte sova igen, snart sov hon tungt och tyst.

(Och nu sover jag även IRL. Godnatt!)

(Godnatt! Nu är det väl mer godeftermiddag men undrade om du mindes vår ide med rollet? De skulle väl typ bli vänner och försöka kämpa mot satan?)

(Jo, det gör jag men jag har bara inte kommit på något att skriva.)