PRS [Angelinaa]

Zoë skulle gjort det. Direkt. Pang. Slut. Men det tog stopp. Det gick inte. Varför gick det inte? Människan där på marken var en människa som de andra Zoë dödat. Men det hade varit annorlunda... Det var som en annan värld nu, långt borta. Hur kunde hon dödat hela tre människor? Hon hade ingen aning, det kändes så konstigt nu. Zoë blundade. Den här människan bad om att dö, så varför inte bara döda henne? Zoë såg ilsket på flickan. Vad var det som tog emot? Och så släppte hon svärden. På marken. Släppte dem.
"Gå"
Hon tittade bort från flickan på marken.

Chira stirrade tyst på alven, utan att röra en fena. Det var en fälla, helt klart. Alven ville antagligen få en chans att träna med pilbågen. Det kunde alven glömma. Chira tänkte inte ens ställa sig upp, hon var inte ens säker på att hon kunde. Hennes ben darrade och världen tycktes gunga. Hennes svärd låg inom räckhåll, hon skulle kunna försöka döda sig själv igen. Av misstag kända Chira plötsligt hopp om att överleva. Det var dumt, otroligt dumt. Hon ville inte ens leva.
Antagligen var hoppet en djuriskt inom henne. Hon mindes plötsligt när hon var lite och tittade på gravstenar tillsammans med en kompis. Hennes kompis hade utryckt sin rädsla för döden, medan Chira själv hade sagt att hon tänkte leva tills hon blev minst hundra, under den tiden tänkte hon göra allt hon ville göra och lite till, och när hon väl dog skulle hon vara redo, och då skulle det inte vara så hemskt. Hennes kompis hade gått med på det och de hade lovat varandra att bli gamla tillsammans. Sist Chira hade sett henne hade en alv kört ett svärd genom hennes hjärta. Chira ville bli gammal och leva ett fullt liv, och hon ville dö här och nu, vilken önskan som var störst kunde hon inte avgöra.
"Nej, jag var här först" mumlade Chira och stirrade ner i marken. Hon grät igen, självklart. Hon kunde inte göra något annat, hon var helt värdelös för ögonblicket.

Flickan grät, men höll ändå sin heder uppe genom att inet gå sin väg. Zoë visste inte om hon klarade av att se på henne längre, eller om instinkten skulle ta över.
"Gå", upprepade hon.
"Bara gå."

((Förlåt för kort men jag har typ ingen inspiration XP))

Chira såg mot elden hon hade fått upp just innan alven kom. Den höll på att slockna, men skulle antagligen klara sig om den fick mer bränsle. Bredvid den låg duvan med en tredje del av sina fjädrar slarvigt bortplockade. Det spelade ingen roll om Chira överlevde alven, om hon inte fick äta sin mat skulle hon ändå dö, och hon skulle knappast få upp en ny eld någon annanstans. Dessutom var det bara en tidsfråga innan någon annan alv hittade henne. Chira skulle högst leva ett par dagar till om alven verkligen erbjöd henne att fly. Det var inte värt det. Det var antagligen skonsammare att bli mördad än att dö av hunger.
Chira torkade bestämt bort tårarna. Hon grät inte längre. Hon lyckades hålla ögonen torra. Det tog bara energi. Men det var inte lika lätt att sopa undan spåren av gråten.
"Nej." Chira mumlade inte längre, hon pratade högt och tydligt, även om hon var lite darrig på rösten. "Jag var här först, detta är mitt ställe, du har inte mer rätt än mig att vara här. Gå du."
Vad var det egentligen för fel på alven? Hon verkade annorlunda jämfört med andra alver, lite i alla fall. Hon verkade i alla fall tveka att döda. Några sådana alver hade Chira aldrig träffat förr. (Fast det var klart, innan Chiras by blev attackerad hade hon aldrig sett en alv i verkligheten.)

Zoë funderade på om hon verkligen skulle gå, om hon skulle låta flickan få sin vilja fram. Nej, det kunde hon inte.
"Nej", sa hon enkelt och började nonchalant tvinna ett grässtrå mellan sitt pekfinger och tummen.

Chira ryckte nonchalant på axlarna. Alven kunde stå och vara dryg om det var det hon verkligen ville det. Så länge hon inte gjorde något annat störde det inte Chira.
Chira gick klumpigt fram till elden och lade på några torra pinnar. Elden började sakta tugga i sig pinnarna och började lysa starkare. Det var verkligen tur, Chira hade varit orolig för att pinnarna skulle kväva elden. Sedan satte hon sig till rätta med fågeln i handen. Hon lossades som om alven inte var bredvid henne. Att plocka fjädrarna från fågeln blev det ändå hon brydde sig om. Om alven stod där länge skulle Chira antagligen tillsist få en chans att döda henne, kanske. Antagligen var det lönlöst att attackera alven även när Chira hade ordentligt med energi. Fast det var klart, hon hade varit ganska nära att skära av alvens öra tidigare, om hon fick chansen skulle det nog gå. Fast det var klart, att döda alven låg ganska lågt på Chiras "att göra lista".

Zoë suckade. Den här människan var en dryg jävel som förmodligen skulle kunna hålla på hur länge som helst. Precis som Zoë själv.
"Så vad heter du då, patetiska människa?", frågade Zoë medan hon stoppade grässtrån i munnen.
Det smakade... Gräs. Egentligen brydde hon sig inte alls om vad människoflickan hette, men att dra till med "patetisk", det ord som enligt Zoë beskrev den mänskliga arten perfekt, var hennes egna nöje.

Att vara trevlig mor alven var inget som Chira hade lust med. Det var ovanlig omväxling mor Chiras tidigare liv, då var hon alltid artig och trevlig, för det var rätt sak. Att kunna bråka med alven kändes plötsligt nästan spännande, nu när hon inte var någon direkt livs fara. Verkade det som. Alven verkade inte ha något intresse av att ta Chiras liv.
"Det tycker jag du ska skita i, vad heter du själv." Chira hoppades lite på att alven skulle börja kalla Chira för Det tycker jag du ska skita i. Varför inte? Det skulle vara ett kul slut. Även om alven inte planerade att döda hennes i just det ögonblicket hade Chira fortfarande inte mycket tid kvar. Hon kände ett litet leende på läpparna. Hon visste inte varför det fick henne att le, men hon insåg just att det antagligen inte fanns någon i denna värld som kände till hennes namn, förutom henne själv. Ingen skulle någonsin kalla henne vis hennes rätta namn igen. Antagligen var leendet bara ersättning för tårarna. Det kändes i alla fall som om det betydde samma sak. Sorgen var bara lite svagare, som om den begravdes levande i Chiras medvetandet. Det var där, men kändes inte lika tydligt.
Chira lyckades ganska bra med att fixa fågeln. Åtminstone på utsidan, hur tusan var det meningen att hon skulle få ut alla inälvor? Vilka delar åt man egentligen.