Liams återkomst

Alltså detta är så megabra! Jag tycker verkligen om Chen, hon är nog min favorit ♥

Toppen!
Dock synd att du inte kan skriva på länge sen...
Våga bara inte avsluta med en cliffhanger sista kapitlet du lägger upp före du åker!

Ja, gillar nog också henne mest :d
Drömde BTW att jag var Chen i natt o.o
Har aldrig drömt om något från en FF förut, inte vad jag minns i alla fall. Så ja...

Löööv it♥

Jättebra!!

Alltså seriöst, jag älskar den här ficen ♥ ville bara säga det :p

Jättespännande! Och som någon annan skrev så är nog Chen min favorit ♥

Ursäkta för att det har dröjt. Har haft en del att ordna med nu innan min resa som jag påbörjar i övermorgon Är som alltid fantastiskt glad för era kommentarer. Ni gör mig lycklig, och får mig att känna mig älskad när det verkar som min omvärld har en brist på kärlek ♥


Om allt det här inte hade hänt så hade han fortfarande vara i livet. Jag ljuger inte när jag säger att jag hade önskat att våra roller var ombytta. Jag skulle hellre vara död än att leva ett liv utan honom. Jag ber om ursäkt för mina oorganiserade texter, och för att jag ens skriver de här breven alls. Det hade antagligen varit lättare om jag bara berättat allt för dig via tal, men jag har alltid haft svårt med det där. Jag vet faktiskt inte vad som är fel på mig, men jag har alltid haft svårt för inbokade möten och för att faktiskt prata om allvarliga saker med någon. Det är så mycket lättare för mig att bara skriva ner allt jag behöver säga och sedan få din reaktion i efterhand.

KAPITEL FYRA: ANKLAGELSE

Jag letade efter Chen överallt, men jag kunde verkligen inte hitta henne någonstans. De andra hjälpte givetvis också till, och vi frågade till och med professor Brown om saken, för Daniel hade tyckt sig se honom kvällen innan. Professor Brown nickade och berättade att han träffat på Chen, men att han sedan skyndat upp mot slottet. Jag visste inte om jag skulle tro honom, för någonting med hela historien var konstigt. Jag kunde inte sätta fingret på vad. Efter att ha sökt efter Chen hela eftermiddagen gav vi upp och bestämde oss för att det var dags för mig att besöka dig, rektorn, för om Liam började kidnappa våra vänner så var det allvar.

"Är du säker på att jag inte ska följa med dig?", frågade Adam när vi stod utanför rektorns kontor.
"Nej, det är lugnt", sade jag. Jag gav Adam en puss innan jag knackade på din dörr. Ja, resten behöver jag inte berätta, för du var ju där. Vi pratade om allt som hade hänt och du lovade att du skulle hjälpa till att leta efter Chen. Sedan sade du att du inte fått någon information om brevet från Liam sedan tidigare, trots att professor Brown borde ha berättat för dig.

Nu kommer en bit av Dylans perspektiv. Jag har inte ändrat i något av det som du läser, utan har snarare skrivit av de andras redogörelser runt vad som hände. När du nu läser Dylans bit så vill jag att du ska tänka på att det inte säkert stämmer. Jag säger inte att Dylan är en lögnare, men han har en tendens att ändra och överdriva saker. Det kanske är därför jag först nu skriver ner hans version, eller så är det för att han först nu på riktigt blir involverad i saker.

Dylan letade, precis som de andra, efter Chen. Han kunde inte egentligen säga att han och Chen var kompisar, för de hade nästan aldrig pratat med varandra. Dylan kände sig i allmänhet ganska utanför i gruppen. Innan hade han och Adam varit bästa vänner, men Adam var bara med Isabelle hela tiden. Alicia hade däremot faktiskt varit schysst mot Dylan, så det var han glad för. Chen saknades i gruppen, och även om Dylan inte var så mycket just med henne så var det viktigt för honom att hitta henne. De hade delat upp sig för att ta olika delar av skolan. Dylan var nu nere vid Hagrids stuga och gick längs med kanten till Den förbjudna skogen. Var kunde Chen vara? Dylan trodde inte att det handlade om Liam, så som de andra verkade tro. Han var övertygad om att allt var ett missförstånd. Chen kanske hade somnat i biblioteket eller gått vilse i någon av skolans många korridorer? Det var säkert ingenting att vara orolig för, tänkte han. Dylan själv hade inte ens sett Liam, så han var inte säker på att han skulle tro sina vänners historier om pojken i spegeln. Den lät lite väl otrolig enligt honom, och han var dessutom lite ledsen för att han inte fått vara med om det hela. Om allt verkligen skett som hans vänner fått det att låta så var det en spektakulär händelse, och Dylan hade mer än gärna velat vara där och se det hela.

Dylan hörde någon gå bakom honom. En kvist bröts på marken och han kunde höra steg. Han vände sig om.
"Vad gör du här?", frågade Dylan förvirrat.

---

Under tiden satt jag, Adam och Alicia och diskuterade vilka möjligheter vi hade kvar.
"Var är Dylan?", frågade Alica plötsligt. "Och Daniel?"
"De är nog och letar efter Chen fortfarande", trodde Adam. "Daniel skulle leta nere vid sjön och Dylan vid Hagrids stuga. De dyker nog upp när som.... När man talar om trollen!"
Daniel kom in. Han verkade ha sprungit genom slottet för att komma till oss. Hans ansiktsuttryck var chockat.
"Vad har hänt?", frågade Alicia genast. Daniel verkade inte veta vad han skulle ta sig till. Han såg bedrövat från den ena till den andra i rummet.
"Jag såg Dylan bli tagen."
"Vad då tagen?", frågade jag bestört. "Var?"
"Förbjuda skogen. Jag såg honom på min väg hit. Först letade han bara, tror jag. Sen kom Brown och..." Jag kunde inte tro vad Daniel just sagt.
"Professor Brown?"
"Precis. Det var han som gjorde det. Han kastade en förbannelse på Dylan och släpade in honom i skogen."
"Varför gjorde du inget?", frågade Adam genast.
"Var inte så hård mot honom", sade Alicia beskyddande. "Förväntade du dig att han skulle attackera läraren i Försvar mot svartkonster? Knappast." Hon lade en hand på Daniels axel. "Vi måste prata med rektorn igen."
"Nej", sade jag snabbt. "Varje gång vi pratat med en vuxen så har en av oss försvunnit. Vi måste ta det här i egna händer."
"Dumbledore skulle väl leta? Lovade han inte det?", frågade Adam mig och tog min hand i sin. Jag kände ett pirr i magen av hans beröring.
"Jo, men jag tror att han letar sitt bästa. Liam måste ha gömt Chen och Dylan väl."
"Men tänk om Liam dödar dem?", frågade Alicia.
"Det gör han inte", svarade jag. De andra såg förvirrat på mig.
"Hur vet du det?"
"För att han vill plåga oss först. Jag och Alicia försökte döda honom, och hans bästa sätt är att ge igen genom att kidnappa våra vänner. Han älskar säkert att se oss desperata. Vi måste konfrontera Brown och få honom att berätta sanningen. Alla bitar har fallit på plats nu. Kommer ni inte ihåg hur Daniel skulle berätta för honom om breven från Liam? Den informationen kom aldrig fram till Dumbledore. Brown måste ha hållt den hemlig. Han ville inte bli upptäckt. Det bara måste vara han som ligger bakom allt."

---

Chen såg upp. Nu stod två gestalter framför henne. Den ena var Liam och den andra var...
"Dylan!"
"Chen", sade Dylan tyst. "Jag hoppades att det inte var sant."
"Det är sant", sade Chen. "Det här svinet håller oss fångade." Hon spottade på Liams skor.
"Så så. Bli inte arg nu, Chen. Jag hoppas fortfarande på ett samarbete mellan oss ska du veta", sade Liam och band fast Dylan vid samma träd som Chen satt vid.
"Jag kommer aldrig samarbeta med dig. Inte en chans", sade Chen föraktfullt.
"Vi får väl se", sade Liam. "Vem ska vi ta hit härnäst tycker ni? Adam eller Daniel?" Ingen svarade.

---

Alicia, Isabelle, Adam och Daniel knackade på professor Browns kontorsdörr.
"Kom in!", hördes en röst, och de gick in. Alicia var nervös, för hon hade aldrig varit bra på att pressa folk på information. Dessutom kändes det konstigt att göra så med en lärare. Han var vuxen och satt förmodligen på mer kunskap än de fyra gjorde tillsammans.
"Kan du berätta igen vad som hände igår kväll när du träffade på Chen?", frågade Alicia skakigt. Läraren ställde sig upp och stoppade händerna i byxfickorna.
"Har hon inte kommit tillbaka än?", frågade han oroligt. En rynka dök upp i hans panna. "Jag träffade på henne vid skogen, talade lite kort med henne och sedan gick jag medan hon stod kvar."
"Vi är här för sanningen", sade Adam bestämt. Han verkade irriterad. "Var höll du hus för en timme sen?"
"Jag var nog ute på en promenad", sade professor Brown. "Jag brukar gå på kvällarna. Det hjälper för att rensa tankarna."
"Pyttsan", sade Adam. "Det var du som gjorde det." Läraren såg förvirrat på honom.
"Såg du möjligtvis Dylan när du var ute?", frågade Isabelle en aning mjukare än sin pojkvän.
"Nej", sade läraren kort. "Jag träffade inte på någon elev idag. Är han också borta?" Ingen svarade.
"Om du ser Chen eller Dylan så måste du säga till oss, okej?"
"Visst", sade Brown. "Det lovar jag att jag ska."

Hur kunde jag vara så blind? Hur kunde jag inte se vad som var mitt framför mina ögon? Samtidigt som jag var blind för omvärlden så var jag självisk. Jag hade fortfarande koll på att hålla mig själv säker, men jag höll inte ögonen på någon av de andra. Jag var mer rädd för att något skulle hända mig än Adam, Daniel eller Alicia. Det var ett misstag.

Alltså, den där Liam är läskig... jag drömde om honom förut, han är lite som Voldemort, tar sig in i mina tankar...