Revelations (prs)

Kiera log när Yuu började prata med henne. Hon visste att så länge hon var med Dragor så skulle ingen kunna smyga sig på henne. Det verkade som Yuu fann det underligt att hon pratade med Dragor, det var det många som ansåg. Hon vände sig om emot Yuu och lutade sig även hon emot en av boxarna. Hon tänkte lyssna på honom, nu kunde hon få information om hur saker och tings fungerade i den här världen.
Hon var nyfiken på deras vapen det var hon, men hon var väldigt tveksam till dem. Hon var fäst vid sina vapen för att de var hennes och hon kände dem och visste hur de agerade. Hon kunde självklart hantera nya vapen men hon föredrog att använda vapen som inte kunde hänga sig. Hon visste inte om deras vapen kunde göra det, men hon trodde det.
"Någon dag kanske jag testar" sa hon och ryckte på axlarna. Hon undrade verkligen om det inte gjorde någon skillnad ifall de var tysta eller inte. Hon visste att om man blev upptäckt så blev man, men man kunde också gömma sig men om man hade ett vapen som gav ifrån sig ljud blev man åter avslöjad. Hon sa dock inget, det här var deras värld, deras taktiker.
Kiera log sedan roat.
"Jag underskattar aldrig någon, den läxan fick jag lära mig när jag var fem" sa hon enkelt och tänkte på att hon hade lärt sig att inte underskatta någon. Hon hade varit fem år när hennes mor försökte döda henne första gången. Hon hade varit naiv och trott att hennes mor älskade henne, men hon hade fått lära sig att alla var kapabla till att döda än, efter det underskattade hon aldrig människor.
Hon hade studerat dem och lärt sig lite om vad de kunde och hon log emot Yuu, de kunde sina saker det visste hon, men hon undrade om han inte underskattade henne och höjde upp sin egen grupp, särskilt efter vad som hände idag.
Kiera förstod att Fudo tog det allvarligt, ledaren förväntades kunna hålla sin grupp säker, och när de misslyckades slog det hårt emot dem. Kiera själv skulle inte vilja ha rollen som ledare för en grupp, hon hade fått leda sina två vänner men det var inte samma sak. Hon bryr sig inte om vem som dör och lever tillräckligt för att vara en ledare. Hon slogs för sin egen skull ingen annans.
Hon var förvånad över att de skulle skydda henne med deras liv, Dragor verkade hålla med och han frustade. Kiera log och klappade honom på halsen, hon var lika tveksam som han var, men Akihito hade faktiskt räddat henne idag. Hon valde att inte svara, hon kunde inte säga det samma, om hon skulle behöva döda dem för att ta sig hem skulle hon göra det.
Yuu lämnade stallet och Kiera släppte ur Dragor och gick efter honom. Hon hann ikapp honom, hon undrade varför han sa att hon skulle börja med honom. Var han säker på att han skulle lyckas döda henne och skydda de andra?
"Varför gör ni det här? Varför räddar ni folk ni inte känner?" frågade hon.

Kiera tvivlade på att de endast gjorde det av vänlighet, det lät snarare mer som ett politiskt inövat svar. Ett svar man gav när man ville framföra sig själv som en bättre människa. Kiera tvivlade inte på att det inte fanns människor som gjorde saker av ren godhet, men hon ansåg snarare att de var naiva. Luu var en sån människa, hon var så naiv att Kiera ibland ville slå henne i huvudet.
Hon vände sig och såg på Yuu med ett höjt ögonbryn, en vana hon fått efter sin far. Haltor höjde alltid ögonbrynen när han fann något roande eller var fundersam.
Yuu såg inte ut som människan som gjorde det här av ren godhet, hon trodde inte han gjorde det för att han ville slippa se människor lida. Hon skulle aldrig kunna vara en ledare för hon själv hade inte brytt sig om att rädda andra, hon bryr sig inte om vem hon behöver döda för att nå sitt mål. Det hon gör, gör hon för egen vinning och hämnd.
"Så varför gör du det här? Och säg inte att du är människan som gör det för att du inte vill se andra lida för det tror jag inte på" sa Kiera rakt på sak. Hon trodde att det fanns någon annan anledning, men om Yuu tänkte berätta eller inte visste hon inte. Han verkade inte vara människan som öppnade sig för någon. Att de ens pratade var förvånande.

Kiera nickade och log sedan.
"Nej det är ju det du inte gör" sa hon ärligt. Hon visste att man inte skulle döma en bok efter omslaget, men vissa böcker gick inte att döma fel, man såg på dem vad de innehöll. Och Yuu verkade inte vara en människa som direkt gjorde saker av ren artighet och vänlighet emot andra.
"Jag uppskattar din ärlighet och jag förstår dig, jag ser inget problem med att döda folk. Inget går upp emot att ha folks liv i sina händer, eller vad säger du?" sa Kiera och log kallt. Hon dödade oftast människor som stod i vägen för henne, oftast dog de plågsamt, hon gillade att de som plågade henne inte fick en lindrig död. Hon var en hämndlysten människa det visste hon, människoliv betydde inget för henne, så länge det inte rörde hennes familj eller de få vänner hon hade, deras liv betydde mycket för henne. Hon skulle skydda dem med sitt liv.
Kiera såg skeptiskt på honom när han sa att de flesta i gruppen var intresserade av att hjälpa människor. De flesta människor gjorde inget utan baktankar och för egen vinning.
Kiera nickade, visst var det skillnad på övermod och fruktan.
"Båda behövs för att man skall vara mänsklig och veta sina gränser" sa hon däremot sakligt och såg på honom. Hon tittade på herrgården och sedan Yuu.
"Jag tänkte äta, vill du göra mig sällskap?" frågade hon av ren artighet. Hon undrade ibland varför hennes artighet satt kvar, men hon antog att vissa vanor var svåra att bryta.

Kiera höjde ett ögonbryn när han log emot henne, han uppskattade verkligen att döda. Men hon klandrade honom inte, då visste hon att han iallafall var villig att döda och inte skulle tveka. Att tveka kunde leda till att någon dog, framför allt än själv.
"Ja det finns bara ett sätt att ta reda på det" sa hon och började gå in emot matsalen. Hon såg på honom när han stannade och tittade upp på himlen. Hon granskade själv molnen och log, hon älskade regn och oväder, det fick henne att känna sig trygg av någon anledning. Kanske för att hon visste att Dragor alltid kunde ta sig fram säkert i stormar och hennes fiender inte kunde.
"Ja jag föredrar friheten framför att känna mig instängd i en byggnad. Jag har känt mig instängd så det räcker, och om jag får välja sover jag hellre ute i en storm med Dragor än i en varm säng" sa hon och ryckte på axlarna. Hon mindes alla gånger hon varit tvungen att vara instängd med en man i ett rum eller tält, hon hatade det, hon mindes de gånger hennes mor låts in henne, nej hon föredrog att vara ute i det fria. Ute i det fria kunde hon alltid fly, gömma sig eller slåss utan några problem, man kunde inte göra det obehindrat i ett rum. Hon och Dragor hade sovit i värre väder och hon misstänkte att det bara skulle vara ett vanligt regnoväder, men om det blev värre kunde hon alltid resa sitt tält eller sova i stallet.
Kiera slet bort blicken ifrån himlen och gick sedan in i herrgården och upp till matsalen. Hon tittade in och såg att endast Akemi satt där och hon misstänkte att Yuu inte skulle anse att en människa var för många. Hon tittade på mannen bredvid sig innan hon gick in i matsalen och fram till kocken som gav henne soppa. Hon satte sig vid ett bord och började äta. Hon visste inte ifall Yuu tänkte sätta sig bredvid henne, men hon fann det trevligt att prata med någon som förstod att man måste döda och inte var rädd för det. Luu var för naiv och oskyldig för att döda och Simon var ibland för ädel, han levde efter riddarkoden, så mycket han nu kunde med henne med henne i närheten. Kiera log lite roat, hon hade inte funnit de bästa vännerna när det gällde strid, men de hade gett upp sina liv för att hjälpa henne och de var lojala mot henne vilket var det viktigaste.

Kiera nickade åt Akemi när hon gick. Hon förstod att de alla bara ville sova och antagligen sörja ifred, hon visste att människor behövde sörja, hon själv hade aldrig behövt det, men kanske för att hon inte förlorat någon som betydde något för henne.
Hon tittade på Yuu när han satte sig hos henne, nästan förvånad över det. Han verkade vara människan som drog sig undan och inte direkt sökte kontakt med människor. Men kanske ansåg han att det hade blivit konstigt om han satte sig en bit ifrån henne, hon hade inte haft något emot det, utan snarare förstått det. Alla människor behövde egentid, och hon själv drog sig undan ifrån människor.
Kiera såg på soppan och tog en sked, Yuu verkade av någon anledning besviken över att det var soppa, kanske gillade han det inte.
Hon tittade sedan rakt fram när han frågade om hon saknade sitt hem och funderade på om hon skulle svara och vad hon skulle svara.
Tillslut mötte hon hans blick och ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, jag saknar inte att vara jagad dag som natt av min mor. Jag saknar inte att vara fångad och tvingas jobba som hora. Jag saknar inte heller krigets vindar som drar fram. Men jag saknar min far och mina vänner som antagligen undrar vart jag är." sa hon och undrade om hennes vänner visste vart hon tagit vägen, de hade skiljts åt när hennes mors soldater hade anfallit henne. Kanske trodde de att hon var död, hon undrade vad hennes far skulle säga, han var den enda människan som hon verkligen litade på. Hon kände sig sorgsen över att de just befriat honom och att hon nu varit tvungen att skiljas ifrån honom. Men sen log hon svagt.
"Jag fick med mig Dragor iallafall och med honom vid min sida har jag med mig något hemifrån, det plus mina vapen" sa hon och åt lite soppa innan hon åter mötte Yuus blick. "Du då? Saknar du ditt hem, så som det var innan monstren kom?"

Kiera märkte att Yuu hade för vana att dra handen genom håret, hon visste inte om det var för att han var uttråkad eller inte visste vad han skulle säga, kanske båda. Det var kanske som när hon höjde ett ögonbryn.
Kiera höjde ett ögonbryn av förvåning när Yuu nästan satte soppan i halsen och hans blick mörknade. Det var något som gjorde honom upprörd när han tänkte på sitt hem. Hon visste inte vad det var och hon hade ingen vidare lust att ta reda på det, om Yuu inte fann någon mening med att berätta tänkte hon inte dra det ur honom. Att veta varför han reagerade som han gjorde över sitt hem var inte intressant, det skulle inte hjälpa henne att komma hem, eller att överleva.
"Ibland är det bättre att gå framåt och inte titta tillbaka" sa hon och ryckte på axlarna. Hon hade försökt göra det när hon flydde men hon hade inte kunnat och sedan vänt tillbaka tre år senare. I hennes fall var det kanske bra att hon vände tillbaka, hon kunde befria sin far och få träffa honom igen, men hon blev åter jagad av sin mor.
Hon funderade när han frågade om hur många hon hade dödat. Hon mindes att hon varit tolv vid sitt första mord, en vilding som försökt döda henne när hon och hennes far varit ute och jagat. Han hade fått henne att försvara sig själv. Kiera log lite, hon hade varit så arg för att hennes far inte hjälpt henne, men när han förklarat att det berodde på att han inte alltid skulle kunna finnas där och hjälpa henne log hon sedan, hon förstod varför han gjort det. Hon återvände till nuet och såg på Yuu.
"Jag har tappat räkningen. Jag har dödat nästintill alla som försökt anfalla mig, jag har lärt mig den hårda vägen vad som händer om man inte gör det." sa hon och log kallt. Sist när hon inte hade lyckats döda allihop hade hon blivit tillfångatagen och tvingats bli hora, hon hade fortfarande svårt för soldater och skulle antagligen alltid ha det. Hon såg på Yuu och log.
"Jag kanske skulle säga uppskattningsvis några hundra." sa hon. "Själv då?"

Kiera höjde ett ögonbryn och log sedan. Han hade hållit på längre än henne, men ändå att döda så många. Det visade att han visste vad han gjorde.
Hon skrattade sedan, att veta någon exakt siffra skulle inte hjälpa henne, det som intresserade henne var inte siffror utan hur folks slogs. En bågskytt kunde ha högre dödssiffror än en svärdsman, men han var antagligen inte någon bättre soldat.
"Du har valt rätt jobb iallafall" sa hon och mötte hans blick. Hon förstod att Yuu uppskattade dödandet och vad var då ett bättre jobb än soldat? Kiera tittade på sin tomma tallrik och gick sedan och lämnade den. Hon tittade på Yuu och log lätt.
"Tack för samtalet, det var trevligt" sa hon uppriktigt och gick emot dörren "Godnatt"
Kiera gick ner för trapporna och ut genom dörrarna.
När hon klev ut utanför dörrarna kände hon regnet slå emot henne och hon log. Kiera kunde inte motstå att ta några danssteg i regnet innan hon kom fram till Dragor som tittade på henne.
"Låt oss ta en kort galopp" sa hon och hoppade upp barbacka. Dragor gnäggade nöjt och hon släppte hästen. Regnet slog emot hennes ansikte och hon log stort när det sköljde över henne. Hon fick alltid känslan av att flyga när hon satt på hästryggen och flög fram i galopp. Hon såg på Dragor och vände honom och galopperade tillbaka till gårdsplanen. Hästen stannade när de kom fram och hon klappade honom nöjt.
"Morgath" sa hon till honom innan hon slog läger under trädet. Hon märkte att regnet inte nådde marken och valde att inte packa upp tältet. Hon la filten på marken, lutade sig emot Dragor och somnade.

Kiera höjde ett ögonbryn när Yuu kastade en filt på henne. Hon log och såg på honom, han var så sårbar när han gick utan kläder men hon nickade som tack och la filten över Dragir. Hon hade så hon klarade sig och hon kunde lägga den över Dragor så han fick det bekvämare. Kiera såg Yuu klättra upp på taket innan hon vände sig om och somnade.

När hon vaknade på morgonen regnade det fortfarande och hon log. Hon uppskattade regnet. Kiera reste sig upp, vek ihop filtarna och borstade av Dragor, gav honom mat och lät honom sedan gå fritt innan hon gick in i herrgården för att äta frukost.
Matsalen låg tom så när på kocken som hälsade på henne och hon log svagt och tog mat. Hon undrade om de andra sov fortfarande eller om de gjorde något annat.

Kiera tittade upp ifrån sin bok när hon hörde någon komma in, hon såg förvånat på Yuu som var blöt. Hon undrade vad han hade gjort ute i regnet? Hon tittade på honom när han kom fram till henne och mumlade något som hon inte hörde då han hade mat i munnen, men hon misstänkte att han frågade om han fick sätta sig ner då det var det han gjorde.
"Godmorgon. Tack för filten igår, Dragor uppskattade den" sa hon vänligt till mannen.
Hon la ihop sin bok, hon hade läst den förr och kunde den nästan utan till, men hennes far ville att hon kunde varenda ord i den och hon förstod varför. Information om världen var viktig när man skulle gå ut i krig.
Kiera tittade på Yuu och undrade om han verkligen skulle äta allt han hade i famnen. Hon tog en tugga på sitt bröd och la sedan ner smörgåsen på bordet. Hon tog en klunk te och var glad över att hon själv kunde få se hur maten var tillagad på det här stället, annars hade hon inte ätit då maten kunde vara förgiftad. Fudo sa att de var eliten av eliten och de som var högt upp hade alltid fiender, och vem har sagt att kocken är lojal emot dem? Hon log lite över hur misstänksam hon kunde vara, men det har håller henne vid liv än så länge. Hon vände sedan blicken emot Yuu och såg på honom. Hon bestämde sig för att fråga varför han var blöt.
"Så varför är du blöt? Somnade du på taket igår?" Frågade hon.

Kiera såg på Yuu med stora ögon när han började leka med maten. Hon hade aldrig stött på någon som låtsades att maten levde, hon hade fått lära sig att inte leka med maten redan som liten.
"Öhhh" var allt hon sa till Yuu när han dödade en korv. Hon var inte säker på vad hon skulle säga till honom. Hon hade egentligen inget emot det att han gjorde det, hon var mest förvånad. Hon skrattade lite över att bakom Yuus hårda fasad fanns ett litet barn.
Hon nickade, träning var bra och hon gillade att han tränade trots vädret. Många hon högt uppsatta soldater kände till avstod ifrån träningen om det var dåligt väder.
"Hur gick träningen?" Frågade hon av ren artighet. Hon var egentligen inte intresserad av det då hon misstänkte att det inte hade gått dåligt. Hon själv behövde öva och bestämde sig att göra det efter frukosten.
Hon skrattade sedan roat.
"Nej stormar håller mig inte vaken, jag har sovit genom värre" sa hon och ryckte sen på axlarna "jag är alltid uppe tidigt, då är man vaken ifall något attackerar vid gryningen"
Kiera visste att många slog till vid gryningen för då var vakterna ifrån natten trötta och längtade till att sova, så hon själv lätt under natten och vaknade alltid innan gryningen så hon inte skulle bli överraskad.