Suicide Forest [Rollspel]

Michiko stelnar märkbart till när den främmande flickan lägger en hand på hennes axel och sedan omsluter henne i en kram. För bara några sekunder sedan hade Michiko varit helt säker på att samma flicka skulle mörda henne och fått panik, vilket var fruktansvärt ironiskt med tanke på att hon faktiskt hade vandrat in i skogen med självmord i åtankarna.
Så märker hon plötsligt att den andra flickan också gråter, eller åtminstone har gjort det. Hon kan känna tårarna (eller resterna av dem) mot sina kläder och undrar ställt vad hon borde göra? Kanske är den här flickan även hon ute efter att ta livet av sig?
Långsamt lyfter Michiko sina armar och låter de lätt vila runt den andra flickan, drar ett darrande andetag och hoppas att hennes darriga röst ska bära.
"Det kommer att bli bra", säger hon svagt och vet med ens inte om hon säger det till den andra flickan eller till sig själv. "Snart är allt farligt över."

Hey guys, I'm gonna jump in, if I may.

Namn: Juno Mays
Ålder: 26
Utseende:
Cirka 180 centimeter lång, håret är färgat svart, han har mörkbruna ögon. Han är även väldigt, väldigt smal och tanig.
Familj&Bakgrund: Hela Junos liv, sedan tonåren, har blivit format av hans impulskontrollstörningar, Juno gör vissa saker för att han får en kick av dem. Till exempel hade han ett sorts missbruk under sina senare tonår där han skar sig själv för att få sin kick. Han var beroende av det. När han inte fick kicken av att skära sig gick han över till saker som att snatta och det senaste han har är att spy. Han trycker ned något i halsen så han börjar spy för att han ska få sin kick. Hans föräldrar visste inte vad de skulle göra med honom och skickade honom till ett psykhem för ungdomar och om två veckor ska han egentligen bli intagen på ett psykhem för vuxna eftersom de anser att han inte kan ta hand om sig själv. Så Juno tänker ta livet av sig.
Orsak till att resa till Aokigahara: Han ska ta sitt liv. Woop, woop.
Övrigt: Han har en anteckningsbok med sig förutom annan utrustning som han skriver i nu och då. Antecknar folk han ser, antecknar om han spytt, antecknar saker som sägs. Ofta bra saker då han trots sitt eget bestämda öde försöker att se det bra i världen. Hur han ska ta livet av sig själv blir troligen via sömntabletter och alkohol då det är det han har med sig.

--

Juno parkerar hyrbilen på sidan av vägen och hissar upp ryggsäcken på ryggen och slår igen bildörren. Han ångrar sig lite, han borde inte hyrt en bil. Han kunde ha tagit en taxi eller något liknande. Fast samtidigt skulle han inte vilja säga till en taxichaufför att han ville till Aokigahara och Juno har lite problem med att svara på eventuella frågor som kan följa hans destination. Så han kommer bara lämna hyrbilen på ett tillräckligt synligt ställe. Alltså på sidan av vägen... han själv börjar vandra in mot skogen. Han väska klirrar lite och de två flaskor med alkohol han köpt i Tokyo. Juno känner den sugande känslan i hans tomma mage av nervositet. Han vet att han vill göra det, det har han inget problem med att ta sitt liv, det blir inte mycket av det om han blir intagen på ännu ett psyk i vilket fall. Han öppnar anteckningsboken och läser det senaste han skrivit i den.
"Receptionistens bruna ögon har unika gula detaljer. Det passar henne." Han minns hennes skeptiska min när han frågat om närmsta ställe att hyra bil på. Som om hon visste att den udda gästen i rum 104 hade haft något udda för sig.

Juno rycks upp från sina distraherande tankar när han faller rakt ned på marken och han kan svära på att han hör något brytas när hans ansikte slår ned i jorden. Juno suckar tungt och tar sig mödosamt upp från marken igen.
"Aj." Mumlar han och gnider sitt knä och sina armar som turligt tagit den största smällen. Juno borstar av lera och dylikt från boken och trycker ut nytt stift ur pennan samtidigt som han går vidare in i skogen. Nu finns det ingenting att oroa sig för längre, idag är dagen han lämnar allting bakom sig. Insikten om att allt snart är slut gör honom glad, inga mer doktorer, psykologer eller terapeuter nu. Aldrig mer.

--

So yeah, störningen han har är inte något jag läst på så jäkligt mycket om egentligen och jag kan ha tolkat den fel men ja, a bit randomly he will probably force himself to throw up just to get a kick. A bit like drugs.

(Bara så ni vet så kommer jag åka iväg imorgon på ett läger i fem dagar så jag kommer vara väldigt oaktiv )

Det var skönt att bara sitta där och krama någon. Någon... Hon satt där och kramade en främling, vem var ens flickan? Plötsligt hade flickan lagt sina armar runt om henne. Flickans andetag darrade och Christiana undrade ännu en gång vad hon gjorde där i skogen Aokigahara. Kanske skulle hon ta självmord? Nej. Hon hade ju precis försvarat sig själv och råkat sparka Christiana i magen. Fast det kanske bara var en reflex?
"Det kommer att bli bra." Det lät mer som en viskning men flickan fortsatte ändå. "Snart är allt farligt över." Christiana slappnade av och suckade lättat. Hennes ord var lugnande. Christana lät händerna falla ner vid sidorna och drog sig långsamt bort från flickan och kramen. Hon ställde sig upp och borstade bort smutsen från byxorna. Hon undvek att titta på liket som låg i busken. Hon torkade bort tårarna från hennes kinder och hjälpte flickan upp. Inte fören nu förstod Christiana hur farlig och läskig skogen egentligen var. Men hon ville ändå bevisa att demoner och andar egentligen existerade. Christiana tittade in i flickans mörka ögon och log försiktigt.
"Mitt namn är Christiana." Hon började om, låtsades som om inget riktigt hänt. Som om de bara hade träffats på en buss eller något liknande. Det var inte så att hon ville glömma. Hon ville bara börja om.

Michiko låter flickan hjälpa henne upp på fötter. Hon tvivlar på att hon någonsin skulle ha kunnat ta sig upp själv och hon torkar snabbt bort tårarna från kinderna med baksidan av handen. Det här var inte rätt tid för att bryta ihop, intalar hon sig själv, men rösten i bakhuvudet berättar en annan historia.
Du såg just en död människa, skriker den. Det vore väl för fasen konstigt om du inte bröt ihop så mesig som du är.
Då flickan tittade in i Michikos ögon vek Michiko själv undan blicken, stirrade ner på sina skor istället. Hon ville inte att flickan skulle kunna utdöma varför hon egentligen befann sig i skogen, ville inte se några medlidsamma ansiktsuttryck eller bli stoppad. Kanske var flickan också här för att ta livet av sig, men i så fall var det bara för dem att gå åt två skilda håll och hänga sig på två skilda ställen eller nåt.
"Jag heter Michiko Nakano", mumlar hon som svar på Christianas presentation. "Men folk kallar mig för Michan."
Ja, hurra, så nödvändigt, hurrar rösten sarkastiskt i Michikos huvud. Berätta ditt smeknamn för någon som du precis har träffat och aldrig kommer att träffa igen. Varför inte ge ut din adress, ditt telefonnummer och berätta hela din livshistoria också när du ändå håller på? Det är precis lika relevant ditt klantarsel!

Märkte inte att ni börjat xD

------------

Runa ser sig osäkert omkring när hon står vid skogsbrynet och ser in bland de dystra skuggorna. Hon ser onöjt in bland träden och stampar på stället av nervositet. Hon hoppar nästan på stället och försöker få upp värmen. Hon vill verkligen inte gå in dit, mörkret ser så tungt och tjockt ut att hon instinktivt börjar tveka. Alla varningsskyltarna hjälper definitivt inte då de allihopa sänder samma budskap. Vilket är att det är väldigt osmart att gå i, och ännu dummare att ta självmord. Några av skyltarna har till och med korta berättelser som familjer och vänner som aldrig lyckats återhämta sig från den dödes självmord, kanske för att få människan som står vid skogsbrynet att tänka om, tänka på livet den lämnar. Runa står där. Runa är den som de försöker övertala. Hon sliter tillslut bort blicken från skyltarna och ser ned på sina händer i ett försök att frysa ut faktumet att skyltarnas text skriker henne i ansiktet. Runa ser upp mot himlen, och påminner sig själv om varför hon står där. Hon är övertygad. Ett stort kliv, och hon har passerat trädet närmast henne. Hennes ögon stirrar in i mörkret och och hon rätar till ryggsäcken innan hon beslutsamt traskar längre och längre in i skogen. För att hitta sin bror.