Från olika världar!

(Haha då svarar väl jag så jag kan komma tillbaka till er xD)

Jezebel puttade upp dörren och gick in till Cassian som låg i sängen. Jezebel stannade i dörröppningen, det var en chock för honom att se Cassandra ligga i sängen.
Cassian mötte Jezebels blick och han vek undan blicken, han var inte säker på om han ville veta vad Cassian tänkte.
"Varför?" var det första Cassian sa och Jezebel lyfte blicken för att möta Cassandras ögon, men den här gången var det inte den kalla blick han var van vid, utan en varm blick.
"Jag vet inte" svarade Jezebel. Det var det enda han kunde svara. Han visste inte, han hade försökt komma på ett svar men kunde inte.
Cassian reste sig upp och gick fram till Jezebel.
"Jag måste gå" sa han och la en hand på Jezebels axel och doktorn kände en tomhet han inte känt innan när han hörde de orden. Men han kunde inte förmå sig be Cassian att stanna. "När du har bestämt dig för att lämna din far, så kall på mig för du är bara ett barn som inte kan ta sig härifrån själv"
Jezebel kunde bara nicka när Cassian öppnade dörren för att gå ut.
"Tack" var det sista han sa innan han försvann ut ur dörren.
"Gå inte" sa Jezebel lågt när han såg Cassian försvinna men det var försent.
Jezebel suckade och gick upp till sitt rum för att finna att främlingarna befann sig där. Han såg knappt på dem utan gick ut på balkongen för att se om han kunde se Cassian men den andra mannen var försvunnen.
Jezebel gick in i rummet igen och såg på dem som stod där.
"Vad gör ni här?" sa han kallt och lutade sig emot dörrkarmen.

Sol vänder de kattgula ögonen mot Jezebel och lägger upp benen på armstödet i fåtöljen hon sitter i, på ett icke så kvinnligt sätt men väldigt bekvämt.
"Din lille vän bjöd in oss och nu är vi här." sa Sol enkelt och log ljuvt mot Jezebel även om ögonen visade en mer kavat sida än en ljuv liten ängels. Fast Sol skulle aldrig tas för en ängel heller, de gula kattögonen, den utmanande klädstilen och det frimodiga sättet påminde om något annat.
Hon gillade inte mannens sätt, så varför skulle hon vara trevlig tillbaka? Hon drog handen genom de korpsvarta lockarna, något som säkert såg förföriskt ut men för henne var en vardaglig gest.
"Vad vi gör här rent specifikt vet jag dock inte. Men det är sannerligen trevligt att se vad framtiden har i sitt sköte." sa hon lätt och log, hon log väldigt ofta, som för att dölja det tungsinne som drev henne.

Jezebel tittade på kvinnan som slängde benen över armstödet. Han misstänkte att hon inte var van att umgås i finare kretsar.
"Zenopia är inte min vän, han är ett enkelt spelkort" sa han sakligt. Han var inte säker på varför han svarade kvinnan men han behövde något att göra, något som höll tankarna borta ifrån Cassian.
Jezebel tittade på kvinnan, framtiden? Han förstod inte vad kvinnan pratade om, men det var inget som intresserade honom direkt.
Jezebel kände blodet som rann längs med ryggen och suckade, han behövde ta hand om såren, men Cassian var inte här längre. Han gick in i badrummet och tog av sig skjortan och lät såren andas. Han ville sova, men han litade inte på främlingarna som stod i hans sovrum. Han gick ut till sovrummet utan skjortan och satte sig vid skrivbordet, han behövde jobba.
Jezebel började läsa de rapporter som hans far lagt på hans skrivbord, de flesta rörde experiment och Londons förstörelse.
"När skall ni återvända hem?" frågade han utan att se på främlingarna i hans rum.

Sol såg på honom med en road glimt i ögonen.
"Så ni tror att ni är en kortlek hela bunten?" flinade hon och såg efter honom då han försvann. Varför sa han bara inte att han hade ont? Att han behövde hjälp? Han kanske var en sådan man måste tvinga? Sol kunde känna på långt håll att han hade smärta.
Då mannen satte sig vid skrivbordet tog Sol sig smidigt upp och tog sig fram till honom.
"När tiden är mogen, troligen." svarade Sol honom och väntade att han skulle höja huvudet.
"Jag är läkekunnig, antingen går du självmant på att jag hjälper dig eller annars så tvingar jag dig. Efter det borde du sova." sa Sol kort och sakligt som hon talade om vädret, men hennes ögon sa honom att hon menade allvar.

Jezebel såg inte det lustiga i det, men kvinnan visste inte vilka det var hon hade stött på.
Han svarade henne inte, han tänkte inte avslöja något om Delilah för henne. Han hade svurit att vara organisationen trogen.
Han funderade på varför han inte hade rapporterat dem till kortmästaren. Han intalade sig själv att det berodde på att han inte haft tid. Sen log han svagt om Alexis fick reda på att han misskött sig kanske hans far skulle straffa honom, och han skulle slippa känna den smärtan han kände nu.
Jezebel suckade, när tiden är mogen, hon lät nästan som Rättvisan, det förbannade mediet som alltid skulle försöka sig på att hypnotisera folk.
Jezebel drog sin skalpell, reste sig och tittade på kvinnan med en hatiskt blick.
"Om dina smutsiga händer rör mig blir det de sista du gör" sa han allvarligt. Han ville inte att någon skulle röra honom. Han tålde inte människors händer på sin kropp, särskilt inte efter att Cassandras händer hade rört honom. De enda som fick röra honom utan protest var Cassian som nu försvunnit och hans far.
Han fnyste åt att kvinnan skulle vara läkarkunnig, han tvivlade på att hon kunde göra annat än att rekommendera någon brygd som inte skulle fungera. Han väntade på att hon skulle backa undan.

Sols kattgula ögon mötte Jezebels hatiska blick, det här kunde bli roligt, att få honom att ge med sig.
"Om din skalpell rör mig blir det det sista du gör." reflekterade Sol ljuvt och fick skalpellen att bli brännhet i hans hand, hon väntade på att han skulle släppa den. Hon kunde styra honom med, men fann det inte lika kul.
"Dessutom är inte mina händer smutsiga, renlighet är viktigt när man ska behandla någon." sa Sol näsvist, men det syntes att hon tyckte att det var kul. Hon väntade på hans nästa steg, han var bara en tarvlig man, en som inte visste bättre tänkte hon smått sorgset över det hela.

Jezebel log kallt.
"Döden skrämmer mig inte. Alla människor kommer stöttas ner i helvetet och jag välkomnar det" sa han, för honom kunde inte döden komma fortare. Han hade inga planer på att leva ett långt liv, han ville att det skulle ta slut så fort han kunde. Men han kunde inte ta det själv, då han var tvungen att vara vid sin fars sida, men om någon annan försökte ta det, tänkte han inte hindra dem.
Jezebel kände hur skalpellen blev varm i hans hand men han släppte den inte. Han var van vid smärtan, han välkomnade dem. Det här var en smärta han inte känt innan. Smärtan fick honom att glömma smärtan han alltid kände, hur hans systrars organ brände inom honom, hur han ville slippa undan människorna som fördärvade världen.
"Alla människors händer är smutsiga" sa han sakligt, hans egna händer var fulla av blod, något han aldrig skulle kunna tvätta bort. Han visste att renlighet var viktigt när man opererade och behandlade folk, men han föredrog döda människor, de sa aldrig något.

Sol skrattade roat och hennes ögon glittrade, äntligen hade hon mött någon i hennes egen klass, inte någon vek människospillra som tyckte synd om allt och alla.
"Helvettet är underbart om du inte redan varit där tycker jag du borde göra en visit." sa hon uppriktigt, hon hade varit där ett antal gånger.
"Du gillar smärta? Varför gillar du smärta?" sa Sol med förvåning samtidigt som hon var imponerad. En trögare motståndare än honom hade hon inte mött och nu var tankarna borta från att hela hans sår, saligare än så var inte Sol.
Hon mumlade något ohörbart och skalpellen for ur hans hand. Hur skulle hon nu göra om han inte var rädd för smärta? Det var så hon brukade vinna sina strider.
"De är väl det." mumlar hon till svar, om han menar rent bildligt sätt.

Jezebel såg in i hennes ögon, hon verkade uppskatta att han inte vek sig, hon påminde om hans far.
Skillnaden var Alexis njöt av att se honom lida, något han visste om, men trots det kunde han inte lämna honom. Han mindes Cassians ord men förträngde dem, han kunde inte be Cassian om hjälp, han bad aldrig om något.
"Jag lever i det varenda dag" svarade Jezebel och såg på henne. "Den dagen min far väljer att avsluta mitt liv hamnar jag i ett annat helvete"
Han såg på henne och valde att inte svara henne. Hon skulle aldrig förstå varför han gillade smärtan.
Jezebel såg på skalpellen när den flög ut ur handen och landade på golvet. Han tog upp en ny ifrån fickan. Han snurrade den i handen, han var inte säker på varför hon uppskattade det här. Själv ansåg han det ansträngande och irriterande att behöva föra ett samtal med någon. Han brukade undvika det.
Han fann ingen anledning att svara henne när hon höll med honom.

"Det helvettet är bättre än detta." sa Sol tungt och för ett ögonblick förlorade hennes ögon glansen och det glada leendet försvann, hon såg ut att försvinna bort i tankarna då en ny skalpell kom fram.
"Hur många har du?" suckade Sol uppgivet och lät även denna fara ur hans hand som han tappat den. Hon hade slutat med att skada honom, det var inget kul om han gillade det.
"Varför inte välja ditt eget liv? Välja att avsluta eller påbörja det utan din faders inblandning, du är en stor pojke." sa Sol åter leende och med glimten i ögonen tillbaka, detta roade henne måttligt och hon var inte rädd för mannen.
"Vet du inte att man inte ska hota försvarslösa kvinnor?" sa hon ljuvt och la huvudet på sned och log behagfullt.