När jag ser på dig

Du skriver så härligt, och bra! Mer annars så får du lite utgifter*...

*= Du måste betala en begravning.

Hahaha, stort fail Mathilda gjorde när hon vinkade tillbaka ^^

Jag älskar att du skriver lagom långt, och du får mig intresserad och nyfiken vad som står i texten direkt. Jag kan inte så något negativt med det du skriver faktiskt.

Riktigt bra skrivet! * tummar upp *

EDIT: Jaha, jag skulle gilla ditt kapitel och så kan jag '' inte rösta på fler inlägg idag ''.

Jättebra!!

Mjääh Isac är ju Lee's! (Jag älskar att hon har lika namn som jag)

Skitbra! c':

KAPITEL TRE: VILL DU GIFTA DIG MED MIG?


Det var över en månad sedan de hade börjat nu, och Lee hade fortfarande inte vågat nämna sina känslor för Isac. Kanske var hon rädd för att han inte skulle vilja vara hennes vän längre om han inte gillade henne på samma sätt som hon gillade honom. Istället bevakade hon hans varje rörelse. Hon hade lärt sig allt om Isac. Att han åt med gaffeln i fel hand, var blyg om han stod inför folk och hade fobi för ormar. Lee kände sig som en stalker. Hon tog in mycket mer information om Isac än vad hon gjorde på de flesta lektioner, men hur skulle hon kunna låta bli? Isac var allt hon någonsin velat ha och hon älskade både hans brister och hans goda sidor. Hon älskade hur hans hår lade sig på sidan när det blivit blött och hur han skrattade åt hennes skämt. Lee älskade till och med hur Isac retade henne (något hon inte tolererade när någon annan gjorde), men det bästa av allt var lapparna. Hur underligt det än låter så hade Lee sparat de alla. Åtminstone de där det var något slags tecken att han gillade henne på. När hon blev osäker kunde hon ta fram de små bitarna pergament och läsa.

Isac hade hjälpt Lee med läxorna, för han var i allmänhet mycket bättre i det mesta än hon var. Åtminstone enligt Lee själv. Inte för att det hjälpte att ha honom i närheten. Det gjorde Lee om möjligt mer ofokuserad än hon vanligtvis var. Den här dagen var ganska varm för att vara i oktober, och det var fortfarande möjligt att vara ute (även om man behövde ha på sig en jacka för att inte frysa). Det var just det Lee och Isac var den eftermiddag jag nu ska berätta om. De var ute och gick en promenad runt skolområdet. Varje dag sedan fjärde årskursen hade de försökt klämma in en promenad på schemat, dels för att få rensa skallen och dels för att få göra ett avbrott med läxorna.
"Jag älskar att vara här ute", sade Lee glatt och slog ut med armarna. Hon var inte rädd för att se fånig ut framför Isac. Han hade sett henne i alla lägen iallafall, så det gjorde ingen skillnad. Dessutom gillade han fåniga människor mer än allvarliga, även om han aldrig skulle säga det till någon han inte kände riktigt väl. Någon som Lee.
"Mm", svarade Isac bara tankfullt. "Tänk vad länge vi har känt varandra egentligen. Vi träffades ju i ettan..."
"Är det nu du ska fråga om jag vill gifta mig med dig?", frågade Lee med ett flin på läpparna. Isac gick ner på knä i en konstlad gest. Han höll hela tiden att falla ihop i skratt, men de var båda duktiga på att skådespela.
"Lee Anne Gray. Vill du...?" Lee lade en hand för pannan. Det var då Mathilda kom. Det var en minst sagt underlig känsla att se Mathilda komma just då. Lee kunde inte låta bli att undra vad Mathilda tänkte när hon såg de.

---

Mathilda gick ut ur slottet. Var kunde Isac vara? Hon höll hårt i inbjudan till festen i handen. Hon hade bestämt sig för att inte ge en till Lee, utan bara till Isac. Om inte Lee var där så kunde festen bli allt som Mathilda ville att den skulle bli. Hon började gå runt skolområdet med kappan knäppt över bröstet. Hon tyckte att det började bli kallt ute, och hatade kyla. Mathilda hatade att vara ute överhuvudtaget. Efter en lång stunds sökande fann Mathilda Isac, och han var givetvis tillsammans med Lee. Det var en minst sagt underlig scen hon anlände till. Isac hade gått ner på knä med Lees hand i sin, och Lee såg ut som om hon kunde svimma. Herregud, tänkte Mathilda. Friade han på riktigt? Hon som inte ens visste om att de var tillsammans. Till hennes glädje reste sig Isac snabbt när hon kom närmare.
"Ehm...", började Mathilda, som plötsligt kände sig mycket obekväm i situationen. "Jag tänkte bara ge dig den här." Hon räckte över inbjudan till Isac. Han slängde en blick på den innan han till Mathildas stora bestörtning räckte den direkt över till Lee.
"Vi kan gå tillsammans", sade han glatt till henne. Mathilda suckade. Hon ville inte vara direkt taskig, för hon ville inte att Isac skulle se henne som en som inte släppte in hans bästa vän på en fest, även om det var Lee. Mathilda såg istället ner på pergamentrullen Lee höll i.
"Vad är det där?"
"Inget", sade Lee hastigt, men Mathilda hann ta den ur Lees händer. Det var en vacker målning i bläck på skolans omgivning.
"Det är ju bra att du kan någonting", sade Mathilda föraktfullt och gick sedan därifrån utan att lämna tillbaka pergamentrullen. Hon rev den istället i två bitar och slängde den på marken.

---

Isac såg Mathilda gå därifrån och tyckte genast synd om Lee. Att hon inte var bra på speciellt mycket var en känslig punkt hos henne, det visste han. Isac tyckte att Lee var bra på en massa saker. Han kände ingen som var varken så bra på att måla eller så bra på att spela fiol som hon var, men det var inte saker som Lee själv värdesatte. Det var som att hon hade hakat upp sig för mycket på att man behövde vara bra på något skolämne för att vara värd något, men Lee var värd väldigt mycket för Isac trots att hon hade problem med att både minnas saker och koncentrera sig.

När Isac såg Mathilda riva sönder pergamentet blev han både förvånad och arg. Han hade aldrig sett att Mathilda och Lee hyste något slags agg mot varandra. Han hade alltid trott att de haft en ganska bra relation. Varför hade Mathilda betett sig så elakt? Isac visste hur länge Lee hade jobbat på sin teckning. Hon hade börjat på den redan förra terminen för att få alla detaljer rätt.
"Strunta i henne. Det där var dumt gjort."
"Ja", svarade Lee nedslaget. De gick mot teckningen, som låg i två bitar på gräset en bit bort. Isac böjde sig ner för att plocka upp den.
"Strunta i det", bad Lee.
"Men vi kan laga den", svarade Isac. "Vi kan bara kasta reparo på den."
"Jo, men strunta i det. Den var inte så bra iallafall." Lee fortsatte att gå längs vägen, men Isac stannade för att plocka upp bitarna. Sedan vek han ihop dem och lade de i fickan.
"Så... ska vi strunta i festen?", frågade han när han hunnit ikapp henne.
"Jag tror inte jag är bjuden, men du kan gå om du vill."
"Japp, men det blir mycket roligare om du är med, min blivande fru." Isac visste hur han skulle göra för att få Lee att skratta, och han lyckades. "Fatta att Mathilda såg det där", fortsatte han, full i skratt. "Hon tror säkert att vi ska gifta oss på riktigt eller något."

---

Lee skrattade, men Isac visste inte att det precis var vad Lee alltid hade önskat skulle hända en dag. Hon hade ofta tänkt på hur det skulle vara att vara gift med Isac. Var det normalt att kära människor tänkte så, eller var hon alldeles för besatt av honom för att det skulle vara bra för henne? Hon hade till och med testat att uttala hans efternamn för att se hur det lät efter hennes förnamn. För Isac verkade det hela bara vara ett skämt, men för Lee var det en framtid hon hade drömt ihop under nätter och långa lektioner i trolldomshistoria.

Jättebra! Mer nu!

Jättebra!

Super!
När kommer meer??

Spelar Lee fiol? Då är hon min favorit ♥

PS: Jag spelar också fiol.