ORP: The dark war

Amicia

Någon la plötsligt handen på min axel och jag hoppade till. När jag snurrat runt mötte jag ett par vackra bruna ögon. Vår trädgårdsmästare log mot mig. Jag gav ifrån mig en lättad suck.
"På rymmen?" log hon, med skrattrynkor runt sina ögon. Jag log tillbaka.
"Du känner mig så väl. Jag skulle uppskatta om du inte säger det till någon" sa jag och hon satte en lock av sitt blonda hår bakom ett öra.
"Javisst. Ha så trevligt"

Billie:
Jag gick mot fruktståndet. Försäljaren stod och pratade högljutt med en kvinna, och jag passade på att knycka ett äpple. Jag vände ryggen åt och tog en tugga. Olyckligtvis upptäckte försäljaren mig och röt:
"POJK! Betala!"
Jag började springa mot gränden där de fattiga bodde, och när jag vände mig om såg jag honom stå och ilsket blänga åt mitt håll. Sista biten gick jag. När jag kom till "de fattigas gränd" såg jag Tom, min bästa vän, stå och vänta på mig. Han flinade.
"Andra gången den här veckan du nästan åkt fast?", frågade han.
Jag flinade brett tillbaka och kastade över det halvätna äpplet till honom. Han fångade det och tog en tugga.

Grace

Det gick så fort. Och jag kunde inte göra något. Ett skall, ett skrik. Och så massor av blod.

Mamma låg hopsjunken på gatan. Ansiktet var vänt neråt och på hennes rygg satt hunden. Specerihandlarens hund, med tänderna i min mors nacke. Jag skrek. Ynkligt. Jag kunde inget göra. Specerihandlaren kom skyndande runt hörnet. Han blev först blek när han såg vad hans hund åstadkommit. Sedan verkade han komma ihåg att det bara var en människa i slummen. Ingen att bry sig om. En av alla de fattiga i Teldor.

Jag mötte för ett ögonblick hans ögon, och gav honom mina fyllda av hat. Jag hatade honom och hans hund. De hade dödat min mamma. Men jag kunde inget göra. Så jag sprang. Bort. Bort från mammas kropp, bort från den äckliga hunden och dess äckliga ägare. Tårarna brände i ögonen och jag sjönk efter många minuter ihop på gatan. Jag kröp in under ett tygstycke som låg slängt på den grå marken och lät tårarna och snyftningarna ta över. Vad skulle jag göra? Min mamma var död. Min mamma var död. Död. Jag grät ännu mer. Och ingen mat hade jag fått heller. Död. Just i den stunden, som så många andra stunder, var jag avundsjuk på prinsessan och alla andra som levde i sådan lyx. Deras föräldrar levde säkert, och dog vid hög ålder. Ingen svält. Inget att vara rädd för. Bara ett helt vanligt, lyxigt liv. Jag svalde. Jag hade inget liv längre, överhuvudtaget.

Marie:
Efter latinlektionen som smög sig fram i något som verkade en oändlighet så sa äntligen Miss att jag kunde gå.
Jag sprang med stora kliv till mitt sovrum och bytte om till byxor som jag själv sytt, en skjorta och ett par manliga stövlar jag köpte senaste gången jag varit på marknad.
Även om jag tagit den minsta storleken var de en aning för stora, men det brydde jag mig inte om.
Jag satt upp håret i en frisyr som såg ut som en pojk frisyr, tog min dolk och sprang försiktigt ut genom kökets bakdörr.
Den friska luften fyllde mina lungor och jag gjorde en liten piruett, skrattade och sprang mot det kungliga stallet.
"Hej gubben", sa jag och högra mungipan rycktes uppåt när han gnäggade.
Efter att ha borstat, kratsat hovarna och satt på tyglarna satte jag mig vigt upp och började trava mot byn.

(Kan jag hoppa in plzz? *puppyeyes*)

(Yes ofc bara gör mall c': )

(Jag tror det Kim Potter skrev innan att folk fick hoppa in c

Amicia

Jag fortsatte nedför gatan förbi massor av affärsstånd där folk jag aldrig sett tidigare hälsar. Jag log och vinkade förstås tillbaka. Efter en stund började jag känna av att jag inte ätit frukost, så jag tog upp min penningpung och ur den några silvermynt. En man tog emot dem och jag pekade vänligt mot en äppelpaj som han tog upp och räckte mig. Jag neg och tog med mig pajen, medan jag sökte efter någonstans att sätta mig till ro.

Quinn

Jag gick genom byns glada kvarter, för att köpa mjöl till festen ikväll.
"Välkommen, Quinn", sa Eric Clayton, mannen som jobbade i den lilla affären.
"Tackar, Mr. Clayton", sa jag glatt och fortsatte in. Jag köpte mjöl, och gick ut igen, när någon hejdade mig.
"Snälla du, skulle du kunna ge de här till prinsessan Marie", sa en liten pojke med stora, runda blåa ögon. Jag skrattade och log.
"Såklart!", sa jag och rufsade till hans hår. På väg tillbaks till slottet mötte jag Marie.
"Ers höghet. De här är till er", sa jag och gav henne blommorna. Tio röda rosor, var det.

Marie:
"Åh, tack så hemskt mycket", sa jag och log medan jag bromsade Flight.
Jag tog blommorna och gav henne än.
"Du behöver inte kalla mig ers höghet", sa jag sedan och la blommorna i min lilla väska där jag också hade min dolk.
".. Syns det så tydligt vem jag är? Jag vill inte alla ska se", sa jag lite svagt nervöst och kastade blickar runt omkring mig.