HP_Maja :*

Ja det får du. Tack

"Jag.. Jag heter Hazel.", sa Hazel.
Alison rörde vid sin käke och Hazel kunde se ett litet ärr.
"Vad.. Har hänt?", frågade hon.

Alison gav henne en mörk blick.
"Din älskade Republik. Det är vad som här hänt", sa hon spydigt. "Anledningen till att jag inte borde prata med dig." Hazel flämtade till, men Alison fortsatte.
"De kommer att döda mig snart, speciellt med tanke på vad jag säger. Du.. Du skulle inte förstå."

Hazel blev arg. Faktiskt.
"Bara för att man inte är fattig behöver man inte ÄLSKA republiken!", nästan skrek hon.
"Fattar du inte? Ja hatar de lika mycket som du! Jag bara visar det inte! Och du, jag pratar med dig om jag vill, och jag bryr mig inte om det! okej?!"
Hon flämtade.

Alison blev förvånad. Hon visste inte att rikemansbarn kunde ens höja rösten, och att höja den för att säga dåliga saker om Republiken? Skulle någon av de fattiga göra det skulle personen få en kula i huvudet.
"Vad..", började Alison innan Hazel avbröt.

"Jag... Jag bryr mig om folk. Jag gör faktiskt det, även om folk inte tror det"
Nu pratade Hazel mest med till sig själv, liksom för att överstiga sig själv om att hon inte var som republiken.

(Oj. Såg att min text blev grammatiskt fel. Fixar på en gång.)
(Är de kvar utomhus?)

Alison kunde se hur Hazels blick drog iväg. Nu såg det mest ut som om hon pratade med sig själv. Alison tyckte att det Hazel sa verkade.. konstigt på något sätt.
"Du ljuger", konstaterade hon spydigt, mest för sin egen skull. "Jag måste verkligen gå. Finns mer att göra." Men trots det hatet som Alison hade mot allt i översittarklassen tyckte hon att det var något speciellt med Hazel, men hon funderade inte närmare på saken. Det var ju inte som att de någonsin skulle få träffa varandra igen.

( Oj xD )
( tror det )
"Gör jag inte!", kastade Hazel ur sig.
"Fast du borde gå...", sa hon när någon ropade Alisons namn.
De var tydligen klara med altanen.

"Bara anmäl mig inte", bad Alison innan hon sprang med de andra bort från huset. Den här gången stod Hazel kvar, vilket Alison tyckte var ganska skönt.

Mitt på dagen (Alison ville inte ens veta hur varmt det var, säkert över 30 grader) hade Alison äntligen sin efterlängtade lunchpaus. Hon slängde sig ned i skuggan av ett träd med svettet drypande i håret och på ryggen. Alison var helt slut, hon var tvungen att påminna sig själv om att andas. Om hon hade mått dåligt förut var det inget mot nu. Vad skulle hon inte gjort för ett glas saft nu?
"Alison?" Hon kände hur någon lade sin hand på hennes axel. "Är du okej? Du ser ganska blek ut." William tvingade henne att lägga sig på rygg. "Här, ta lite vatten." Han höll fram en flaska med ljummet vatten. I vanliga fall skulle Alison sagt nej, och gått för att hämta sitt eget, men inte idag. Törstigt tog hon tag i flaskan och drickte upp säkert två deciliter, så flaskan blev nästan tom.
"Förlåt", flämtade hon, "du kan få mitt." William ryckte på axlarna. Alison såg att han också var väldigt varm.
"Det är okej." Alison tänkte på Hazel. Trots värmen, och trots hur dåligt hon mådde kunde hon inte få flickan ur sitt huvud.

(Ursäkta konstigt slut, det blev så låångt)

När lektionerna för dagen var över och solen började gå ner vid horisonten kunde Hazel inte somna. Imorgon skulle hon iväg. På resan. Hon hade ingen aning om vad hon skulle möta, vad hon skulle få utstå. Faror, smärta, död. Det var vad de hade sagt. Döda alla operfekta. Bli perfekt. De enkla reglerna.
Men det enda Hazel tänkte på var, att Alison inte var perfekt. Men om Hazel mötte henne på arenan... Hon skulle inte kunna döda henne.

Egentligen visste inte Alison vad som fanns därute. Hon visste bara att det ville döda henne. Ingen ville säga något till henne. Varje gång hon tig upp det började alltid pappa och William prata om något annat. De var livrädda, det såg hon tydligt. Men imorgon vad det dags. Imorgon skulle hon åka. Åka för att dö. Hon mindes sista dagen med Liam. Liam hade varit så självsäker, han hade sagt att hav skulle komma tillbaka. Att han skulle klara det för henne. Alison mindes också tydligt dagen då hon fått reda på att Liam hade klarat det. Minnet fyllde henne med fasa, för Liam kom inte hem. Republiken sa inte ens till Liams familj att ha var död. De hade bara raderat honom ur databasen. Alla i de fattigare områdena visste vad det betydde. Död.