Internatet.

"Ja kanske det" sa han och ryckte på axlarna, han var inte intresserad av det helt enkelt. "Men det underlättar om man känner för det och om man vet vad man vill bli"
Han tittade ner i glaset.
"Jag vet inte, jag hade väl helst bara rest runt, levt på olika jobb jag kunnat få just då" sa han enkelt och han skrattade sedan.
"Du är inte så bra på att ljuga" sa han och ställde undan glaset. "Är det någon i din närhet som dricker?" han undrade varför det obehagade henne så. "Förlåt det var inte min avsikt att snoka."

Samantha nickade tyst medan hon tänkte på vad hon skulle säga, om hon skulle säga något.
"Jag vet inte vad jag ska bli." mumlade hon slutligen tyst fram. Det där med att resa runt, jobba lät enbart skrämmande i hennes öron.
Hon var tacksam då han ställde undan glaset men skakade på huvudet åt hans fråga. Hon visste knappt varför bara att hon var rädd att han skulle bete sig annorlunda än nu....
"Folk ändras...." sa hon tveksamt som förklaring.

"Jag antar att det är många som inte vet det, du kommer antagligen komma på det när det känns rätt, och när du gör det så har du en massa kunskap" sa han leende och skrattade sedan.
"Jag antar det, men vissa blir sig själva. Men det är kanske skrämmande om man inte är van vid det" sa han och tittade på henne. "Är du säker på att du inte skall testa då? Du kanske uppskattar det"

Samantha lystrar till orderna, blir sig själv. Blev man sig själv? Vem var hon egentligen? Att utplåna sig själv, det var hon. Fast vem utplånade hon då?
Hon bet sig i läppen och hade blicken oseende på honom på Daryl som verkade se henne då ingen annan gjorde det. Hon skulle vilja tala sådär lätt och ledigt, kunna slappna av, fast var det hon?
"Kanske...." sa hon osäkert tillslut, men hon hade gett med sig.

Daryl tittade på henne och nickade sedan. Han reste sig upp och tog fram ett glas till ur hyllan och gick sedan tillbaka till stolen, han hällde upp lite whisky i glaset och räckte sedan över det till Sam.
"Tveksamt om du kommer tycka om det, det är..." han sökte efter de rätta ordet "...speciellt" var det bästa han kunde komma på medan han smuttade på sin.
"Drick inte allt på en gång bara, smutta på det."

Samantha såg på glaset med skräckblandad förtjusning. Varför drack man då om det inte ens var gott? Varför drack han? på en vardag. Sakta tog Samantha upp glaset som om det kunde döda henne. Hon förde det till sina läppar och rynkade på näsan åt blotta lukten. Var detta ens bra? Fast det berodde väl på i vilken bemärkelse man såg det?
Långsamt gjorde hon som han sagt och höll på att storkna, det var vidrigt och hon gjorde en grimas som sa vad hon tyckte.
Hade hon varit en vanlig person hade hon väl under denna akt utfört en massa ljud och skrik, men hon var inte som andra och tystnaden plågade henne enormt.
Hon ville fråga honom en massa saker men skulle inte klara att ens formulera en mening innan han skulle ha tröttnat.

Daryl kunde inte låta bli att skratta mjukt, åt hennes grimas.
"Jag sa att du antagligen inte skulle tycka om det, det tar träning att lära sig att uppskatta det, och om man ändå inte uppskattar det efter träningen, ja då är man inte en Whisky person, antingen gillar man det eller så gör man det inte" sa han enkelt och drack upp sitt glas och tittade sedan på flaskan och stängde igen den.
"För mycket är inte bra för en" sa han sakligt och skrattade sedan. "Det är i alla fall vad jag har hört" han blinkade med ena ögat åt henne innan han ställde undan flaskan.
"Så vad finns det att göra här på skolan? Förutom att läsa i biblioteket" la han till.

Samantha pressade fram ett leende som verkade ovant och knappt använt och tog trots det en klunk. Hon ville inte vara oartig eller stöta sig med honom och drack därför försiktigt. Skulle hon vänja sig? Skulle det hända något med henne? Troligen inte fast det berodde väl på hur mottaglig man var och hon drack på fastande mage med.
"Har du hört?" får hon fram med ett höjt ögonbryn efter att formulerat meningen i evigheter i huvudet och i hopp om att han inte skulle bli arg.
Vad det fanns att göra? Var han tvungen att ställa frågor hon måste svara på? Fast så gick samtal till, bara att hon knappt fick fram sina svar och frågor. Krampaktigt virar hon händerna om varann och rynkar pannan i ansträngning hon ville få fram orden korrekt och flytande.
"Beror vilka intressen.........Sport? Musik?" mumlade hon slutligen stakande fram.

"Ja det är vad vuxna brukar tala om för mig, alltid hålla föredrag, man kan tro att jag är sju när de pratar" sa han och ryckte på axlarna, han kallade aldrig sina föräldrar för föräldrar, utan vuxna, dem eller något annat otrevligt, han kom på för stunden. Han funderade en stund innan han svarade.
"Hm sport är inte riktigt min grej, jag kan göra det oseriöst men mest för att fördriva tiden, musik hm jag önskar att jag kunde spela, har funderat på att börja spela gitarr, men jag har inte riktigt tålamodet till det" sa han och blev tyst en stund senare, han var inte säker på varför han berättade det gör henne? Kanske var det för att hon inte skulle berätta det för någon annan.
"Jag gillar att fotografera, det är nog ett av de största intressena jag har" sa han.

Samantha var tyst en lång stund, bara lyssnade, det var väl det bästa hon var bra på? Lyssna, vara tyst och iaktta. Hon märkte hur mörkt det var ute, säkert sent men konstigt nog hade hon ingen lust att ta sig till sitt rum. Utan att lägga märke till det minskade mängden i hennes glas och hon blev varm och slappnade av mer. Hon rent av sjönk tillbaka i stolen och satt inte som på pinnar längre.
"Det finns fina naturområden utanför skolan. En skog som ligger vid havet." sa hon halvt i drömmande uttryck och med blicken ut genom fönstret. Hon sa hela meningen utan att staka sig och hon lät faktiskt ganska normal.
"Det beror på vad du gillar att fota." sa hon sedan och vände sig mot honom, kinderna var rosiga och hon hade ett svagt leende på läpparna, hon la inte märke till att glaset var tomt.