PRS liv eller död?

Jag hade inte gjort mig iordning ett dugg. Tyckte inte att det behövdes. Jag skulle ändå inte göra något intryck på någon. Medans jag tittade förvånat på Alexandra som var sminkad från topp till tå stirrade hon på mig som om det var olagigt att inte sminka sig.
"Ska inte du göra dig iordning?" frågade hon.
"Låt henne vara" muttrade Jennifer. "Jag vill inte heller sminka mig."

Alexandra:
Jag skakade på huvudet åt mina systrar.
- Tänk om det kommer fram en snygg kille och pratar med dig då kan du ju inte se ut så där, sa jag.
Jag drog borsten genom mitt hår en sista gång innan jag la ner den i väskan.

"Jag vill inte ha någon kille" muttrade jag.
Alexandra tittade på mig som om jag hade sagt något förfärligt. Jag tittade ner i min tallrik. Jag var inte hungrig.
"Får jag gå från bordet?" frågade jag.
"Men vi har inte ätit tårtan än!" utbrast mamma.
"Jag är inte hungrig" muttrade jag och gick upp på vårt rum.

(Haha, jag älskar Alexandras killtokighet. Btw,mjag vill ha ett triangeldrama:
Alexandra är kär i en kille som är kär i mig och jag är inte kär i någon! Det kan bli kul...)

( Visst)

Alexandra:
Jag reste mig från bordet och gick upp till vårat rum.
Jag gick fram till Paulina.
- Har du tänkt på din framtid? Frågade jag.
Jag hade tänkte på min framtid jag skulle ha tre barn och en rik och snygg man.

Jennifer:
" Mm..."
Säger jag helt uppe i egna tankar.
JAg skickar över mjölken tackar för maten och springer upp.
Jag sätter mig på min säng.
Hela paket högen är kvar.
Jag känner inte riktigt för att öppna dem nu men jag tar ett paket ifrån högen och sliter upp det.
Det är en hem-stickad tröja som vi alltid får av mamma. Jag kollar på dem andras högar och konstaterar att dem andra har likadana paket.
Det står ett stort J på den och jag har alltid oturen att få en grön-röd tröja som jagb hatar aldra mest.
Jag skrattar byter om till den tröjan istället.
" Då blir mamma glad..." Tänker jag

"Nej" sa jag. "Vi är elva år, inte 14!"
Det kändes rätt att säga det. Det kom från hjärtat. Jag var ett barn.

Alexandra:
- Jag vet men du kan väl snygga till dig lite för min skull, bad jag.
Jag gav Paulina mina hundögon som alltid brukar fungera.

Alexandra tittade på mig på det sättet som brukade få mig att ge mig. Jag hatade det.
"Jag bortdrar håret då" mumlade jag och sprang upp.

Alexandra:
Jag log överlägset.
Jag kollade mig i speglen en sista gång och kollade i min väska att allt var med sen så sprang jag ner till hallen.
- Kan vi åka nu? frågade jag.