Prs mellan PPP och Harry-Potter-Bokslukaren

Jag strålade med hela ansiktet. Kyckling, pudding, paj, potatismos, bröd, ägg, stekar och jag vet inte vad kom fram i mängder. Jag hade inte märkt hur hungrig jag var förrän nu. Jag vräkte i mig mat, och det tog aldrig slut. Magi äger, tänkte jag.

"Vet du, Jenny?" frågade jag, "visste du att det här är en av de bästa ögonblicken i mitt liv? De bästa ögonblicken i mitt liv är när jag är med dig, Jenny."
Det var sant. Vartenda ord var sant.

"Är det sant?" sa jag förvånat. Jag spärrade upp ögonen. "Det är samma sak för mig. Det är något speciellt med dig."
Jag tittade på Liv. Hon hade något i blicken. Ärlighet. Hon talade sanning. Jag med.

Jag visste med en gång sanningen.
"Vi hör ihop", sa jag.
Det var förvånansvärt lätt att säga just de där orden, eller så var det inte alls förvånande. Allt var ju lätt i Jennys sällskap. Allt. Eller, som det heter på engelska, Everything. Det lät bättre, mycket bättre.

Jag nickade när jag hörde Livs ord. Jag isste det, det satt här inne, i mitt hjärta. Mamma sa till mig när jag var liten att alla människor hade en tvilling någonstans i världen. Var Liv min tvilling? Jag visste det inte säkert. Men det måste vara så.

När Jenny nickade spreds värmen ända ut i fingertopparna. Hon var min, jag var hennes. Vi var varandras.
Mitt under desserten kom jag på en konstig fråga, men som skulle vara intressant att få reda på när jag träffat min tvilling. Inte min biologiska tvilling, min själsfrände.
"Vad har du för trollstav?" frågade jag med ett snett leende. "Jag vet, det är en dum fråga, men jag tycker att vi borde veta det när vi hör ihop".
Konstig formulering, men det brydde jag mig inte om. Jag väntade ivrigt efter Jennys svar.

(Tycker du att jag går för snabbt fram?)

(Nej då, det är perfekt!)

"Enhörningshår, björk och 10 tum" svarade jag. "Vad har du?"
Liv bara gapade. Jag tänkte nog desamma som hon. Hade hon också enhörningshår betyder det att det finns en chans att vi har tvillingkärnor. Då skulle det ju bli...
"Har du också..." började jag.

"Ja!" utropade jag. "Jag har mahogny, enhörningshår som kärna, 11 tum! Kan det vara tvillinkärnor?"
Jag kände triumfen stiga. Vad det här anledningen till att vi hör ihop? Kunde det vara så här bra? Isåfall var jag den lyckligaste människan jorden, för alltid.

"Kasta en besvärjelse på mig, så försöker jag avväpna!" sa jag upphetsat.
Pappa hade berättat om tvillingkärnor, att de kunde bilda en slags stråle.
"Men om någon ser..." sa Liv.
"Du har rätt" sa jag och skrattade. "Imorgon, utomhus."

Ja, vi kunde ju inte testa det nu, tänkte jag, även fast jag ville.
Plötsligt hördes skrapanden från bänkar som skjuts ut. Vi hade tydligen missat Dumbledores tal. Jag tog tag i Jennys arm och började gå mot utgången.
"Men, Liv, vi ska följa Gryffindors prefekter, inte för söka hitta själva", skrattade Jenny.
"Just det!" log jag. "Det hade jag glömt!"